Sagan om ungens återkomst, slutet på trilogin
Bläddrar i sommarpratararkivet och bestämmer mig för Jan Lööf. Det första han börjar prata om är barnlöshet. Fördelarna med barnlöshet. Framför allt att man slipper oro. När man inte har några barn spelar det liksom inte så stor roll vad som händer i livet, säger han. Oj. Jag som ständigt oroar mig för mina närmaste och mig själv. Jag har nog inte plats för någon mer oro. Särskilt inte för en oro som tydligen är starkare än världens alla oroar tillsammans.
Den som är barnlös utan att vilja vara det skulle säkert byta min lågbudget-oro mot en mastodont-oro, bara det gick att bli gravid. Därför skäms jag lite. Går här och fegar ur istället för att bara skaffa barn, när jag kan. Fast inte vet jag om jag kan. Kanske är jag helt omöjlig att få på smällen och då har jag varit vankelmodig helt i onödan. Ett halvt livs p-pillerkonsumtion utan mening.
Vaknade och mådde lite illa inatt. Det gick fort över, men jag hann tänka att tänk om jag skulle må sådär varenda dag i nio månader. Det går inte. Jag blir så liten och rädd när jag mår illa och det duger ju inte att en unge ska ha en mamma som är liten och rädd.
Återupptog ett annat projekt istället. Ska läsa hela Hellboy-serien. Lessnar ibland för att historierna är så trista och enformiga, men jag bläddrar vidare för att få se de häftiga bilderna. Yta vinner över innehåll ibland. Och att läsa om ett stort, rött monster som slåss med spöken stillar oron. Den lilla oron. Tur att jag bara är på del två av tio i serien.
Kommentarer
Postat av: knytet
All oro kring mina egna ynka fjuttproblem försvann när jag fick barn. Vågar göra så mycket mer nu.
Trackback
