Marit Paulsen och Jane Austen. Utan inbördes sammanhang.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag har ju fullt upp med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen består i att hysteriskt vända sig runt i sängen för att hostan vägrar låta mig sova. Sedan fortsätter det med paniktrött morgon för att riktigt braka igång med kaos och knappa resurser på jobbet. Rekordsnabb lunch (eller ingen), sedan ont i magen och förvirring och trötta elever och så hem i regnet.
Två dagar har jag jobbat hittills i höst och det är då banne mig inget som gjort mig till en bättre samhällsmedborgare. Bara en gnälligare och fulare med redan pajad rygg. Men lön är pengar och pengar är trots allt något man kan köpa hostmedicin för. Och annat som man måste trösta sig med för att det är så tråkigt att jobba. Titta, vad gnällig man blir. Om hela svenska folket gnäller så här mycket är det ju inte konstigt att de blir förtvinade inombords och tror att Moderaterna är ett arbetarparti och så vidare och inget vidare alls.
Och någonstans där borta i fjärran väntar 20-minutersspringningen på mig, likt en övergiven ungmö på en engelsk hed. Jag är löpträningens Mr Darcy, som bara går runt och är svår och skyller på hosta, medan publiken ba "Men åhhhh! Fatta att det ska bli ni två!"
Å Mr Darcy ba: "hosthost".
Kärnkraftsfrisyren, känd (jättekänd) från Facebook
Det slog mig att gårdagens inlägg om Marit Paulsens hår blir helt obegripligt för folk som inte läst om det på Facebook. Jag vill inte gå runt och oroa mig för att en massa (rätt överskådlig mängd, men ändå) människor går runt och missförstår mig och börjar tycka att Tapetorkestern är alldeles för svårtillgänglig och elitistisk och snudd på obskyr. Därför kör jag helt enkelt en repris av Facebookinlägget här. Ni som redan läst det på Facebook får gå iväg och ägna er åt annat en liten stund, eller läsa det igen och tänka på vad bra det är att ni inte betalar för att läsa denna blogg. Här är alltså en utläggning om politiskt hår:
Går förbi Folkpartiets valaffisch där Marit Paulsen bligar ner på mig och säger "Kärnkraft- för klimatets skull". Jag fylls med en obestämbar obehagskänsla, som inte beror på det uppenbart otrevliga i att någon säger något så dumt. Det är som att säga "Lobotomi - för husfridens skull". Något som verkar som en bra idé tills man tänker på konsekvenserna. Nej, min oro i magen kommer sig av något annat. Inte förrän jag kommit hem och råkat se mig i spegeln förstår jag vad som orsakade olustigheten. Jag har samma frisyr som Marit Paulsen.
Nu finns det folk som inte förstår varför det skulle vara otrevligt. Det är människor som aldrig har haft eller ens riskerar att få samma frisyr som Marit Paulsen. Låt mig först förklara min frisyrcykel (ska betonas som om det stavades med psy- istället för cy-): Beatles 62-69.
Så fort mitt hår börjar växa ut blir det Paul McCartney kring Please, Please Me. Fortfarande rätt OK. Därefter går det snabbt över i George Harrison kring Sgt Pepper. Inte OK. Utförsåkningen dundrar vidare och landar i Ringo kring Let it Be och det är någonstans därikring som jag bryter mitt eviga löfte att inte klippa mig förrän jag har råd. Jag går till frisören som förväxlar mig med Lennon och frågar varför hans orkester precis har splittrats. Mitt drömhår är George Harrisons i Something-videon. Men jag ser som sagt ut som Marit Paulsen. Och det är inte roligt, eftersom jag är rädd att folk ska ta fel på mig och henne och skälla ut mig för att jag säger att kärnkraft är fint och rent och bra.
Jag får lägga mig till med en fin Liverpool-accent, skaffa mig mustasch och börja öva på George Harrisons autograf om jag någonsin ska våga mig ut igen.
Hemma hostreportage
Retade upp mig på att Katy Perry gör så fruktansvärt tråkig musik (glömmer man att packa skivor till långresa är man hänvisad till P3-land, vilket kan vara både trist och bedrövligt men oftast båda samtidigt) fastän hon är tillsammans med roligaste rolighetsministern Russell Brand (som uppsalabor säkert tror heter russinbröd), men sedan kom jag att tänka på att det vore som att folk skulle bli arga för att jag inte är gitarrmästare som Mannen. Man blir inte som den man bor med, vilket i Mannens fall är rätt bra, eftersom han annars skulle vara både müslimissbrukare, närsynt och sämst av alla i krocket.
Nu finns det folk som blir arga och upprörda och tänker skriva till bloggombudsmannen för att det här blev ett så hemtrevligt inlägg. Till nästa gång funderar jag på att berätta hur jag arrangerar våra soffkuddar samt vilka småkakor som gör sig bäst i motljus.
Östersunds enda riktiga klädblogg
Klädexpediten tittade lite roat/överlägset/trött på mig och plaggen på disken och antydde att grått och svart inte var så spexiga färger. Jag sa att jag egentligen vill gå runt enbart iförd kroppsmålning. Men det sa jag egentligen inte. Men vilken dag som helst blir jag Naken-Janne och då får expediterna nog kräva löneförhöjning. Kläder är så jävulskt obekväma och jobbiga att ha att göra med. Och någon slags känsla för färg har jag inte begåvats med (då skulle jag inte ha gulgrönt hår till rosablå hy), så nu får det vara nog med tramsletandet efter käcka kläder.Ber om ursäkt för att jag blondinbellar mig så här på en fredag. Istället ska jag sammanfatta inrikespolitiken för idag:
Anders Borg säger att man ska arbeta, inte supa. Det är kanske det roligaste han sagt i hela sitt liv, så jag låter det vara okommenterat. På måndag sällar jag mig till Arbetslinjen (fickplunta fram!) och det ska bli så spännande. För de andra, alltså. Själv tänker jag mest ligga samhället till last genom att ta ut lön för något som jag inte är bra på.
Imorgon kommer Kongen till Kramfors för att inviga en tågbana som inte är klar. Ligga samhället till last osv.
Och nej, det bidde ingen 20minuterslöpning idag, eftersom hostan huggit sig fast i halsen. Läste dock att det är viktigt att vila när man tränar, så jag vilar i förebyggande syfte ifall jag skulle börja träna någon gång.
Imorgon fyller både min vän Flash och allas vår vän Goethe år, så fira ordentligt! Fira helst genom att gå på Hasselblad Center och skriva långa dikter på tyska.
Mästerkampen och stövlarna
Detta tänker jag på när jag ojar mig över att mina vader blivit så stora av femminutersspringandet att jag inte får på mig mina svarta stövlar längre. Henrys hulkmuskler spräcker väl varenda plagg i hela garderoben, och Iggy använder inte stövlar, så jämförelsen är lika oanvändbar som mina stövlar, faktiskt.
Min rockstjärnekompis tillika springexpert säger att jag inte kommer någon vart om jag bara lägger på någon ynka minut varje gång (vilket ni vet att jag inte lyckats med, heller). Jag måste springa minst 20 minuter DIREKT. Annars kommer jag att harva på där, i hundrametersträsket, och aldrig se ut som vare sig Henry Rollins eller Iggy Pop. För närvarande har jag Iggy Pops frisyr och halsrynkor samt Henry Rollins kaloribehov. Tur jag inte måste skriva någon kontaktannons.
Imorgon tänker jag prova springtipset. Tjugo minuter är alltså fyra gånger så länge som jag någonsin sprungit. Det innebär att jag löper (hahahaha) fyra gånger större risk att svimma längs vägen. Eller förmodligen mer, eftersom risken säkert ökar med en massa siffror ovanpå varandra ju sämre kondition man har. Och så kommer folk att säga:
- Men, vem är det som ligger där? Är det Iggy Pop?
- Nä, han är inte sådär rynkig.
Springtipset kan även överföras till resten av livet. Jag fegar omkring och tar en pyttesak i taget och hamnar aldrig på något riktigt jobb. Istället kanske jag bara borde stolpa upp till högste chefen för drömföretaget, drämma stora Henrynäven i bordet och säga att nusatteresåejahär, ge mig lön!
Eller hur man nu gör när man söker jobb.
Hur gick det för Henry, då, undrar ni. Han som aldrig lyckades göra en häftigare livespelning än Iggy, trots att han stått i cykelbyxor och injicerat proteinpulver i flera månader inför varje batalj. Jo, förstår ni. Henry accepterade helt enkelt att "you can't beat the master". Det betyder att han liksom gav upp. Och Iggy, ja han springer nog i ett elljusspår nära dig. Tjugo minuter åt gången.
PK
Jag går hem ifrån ICA och fryser fingrarna av mig och tänker att när jag kommer hem ska jag ut och springa (eller ja, gå, för er som vet) och då ska jag minsann ha vantar på mig. När jag kommer hem märker jag att jag är snuvig och allmänt fjåsig, så jag bestämmer mig för att inte gå ut alls, trots att jag vet var vantarna är och allt. Nu kommer det att ta en väldans tid innan jag blir lik Henry Rollins.
Eftersom snuvan försöker hälsa på gör jag hoummus med överdrivet mycket vitlök och kokar en massa kanelte (jag jobbar extra på Sjukvårdsupplysningen och det där är mitt standardrecept till folk) och hör och ser på PJ Harvey som står galet snygg på en blåsig scen och sjunger Dress. Jag bestämmer mig för att aldrig gå ut igen förrän jag ser ut som PJ Harvey.
Jag får ändra lite i mitt beslut efter att jag tänkt igenom hela PJ Harveys utseende och kommit fram till att jag är hennes absoluta motsats. Så ni som aldrig sett mig och inte tycker att Marit Paulsen/Mick Ronson-jämförelsen leder någon vart, ni kan tänka er mig som PJ Harvey fast tvärtom. Men om jag inte ätit kladdkaka eller någonting annat i hela livet skulle jag kanske ha liknat henne lite mer.
PJ Harvey var ju tillsammans med Nick Cave ett tag och jag undrar om det egentligen tog slut för att Nick Cave är så galet morgonpigg. Han ska upp i ottan jämt för att sätta sig och skriva (och låta mustaschen växa i diverse udda formationer) och jag skulle då i alla fall bli så himla less. Jag är både morgontrött och kvällstrött och inte heller särskilt alert däremellan. Nick Cave skulle säkert bli skitsur på mig och skriva en tackåaadjöskiva om mig som skulle bli en klassiker och så kunde mustaschmän i alla åldrar sitta och grina till den när de gjort slut med sina morgontrötta och högst ineffektiva flickvänner som försökt klippa hela håret och kroppen i PJ Harvey-form.
Men så kan vi inte ha det.
Rain, man.
Så jag åt kladdkaka till frukost och gjorde sedan en intervention på mig själv genom att frysa in en massa kladdkaka så att jag inte skulle dra ut på kladdkakefrukosten för länge. Bulimi är bäst i små doser. Eller bäst vet jag inte om bulimi är alls, så det där var kanske lite överilat.
Efter frukost blev det två böcker (fast med bilder i) och plötslig sömn. Liten Syster väckte mig genom att ringa och fråga om ett ord som jag inte kunde. Lika bra att sova vidare efter det, tänkte jag. Men så var klockan halvtvå och Skalman ropade att man får faktiskt äta lunch om man vill, även om man inte förbränt en enda kalori från frukosten (för att förbränna frukostkalorierna skulle jag behöva göra några triathlonbravader i sju dagar och det går ändå inte eftersom jag måste vara beredd på att Arbetsförmedlingen ringer om ett perfekt jobb för mig när som helst), så jag gjorde hoummus och lät även denna gång bli att lära mig att stava till det.
I alla fall är mitt enda arv till eftervärlden min insikt att det går att göra hoummus utan vitlök och tahini. Man tar en rejäl hällning av valnötsolja, minst en halv citron, nästan en tesked salt, en neurotisk snutt av cayennepeppar och så spiskummin så in i helskotta och grovmixar det till en smet med en halv burk kikärter. Sedan äter man det på till exempel allt bröd som finns i hela huset. Det går på någon minut, bara. Att äta det tar några sekunder. Om jag vore en halvtjock man som rökte cigarr skulle jag ha fått ett eget TV-program. Det hade jag även fått om jag vore en välartikulerad feminist som föreläste om att det är sorgligt att kvinnor fastnar i ätstörningar istället för att kvinnokämpa, men då hade jag också varit tvungen att vara snygg och tillhöra den rikvänster som kan klä sig både sobert och nonchalant och ekologiskt rakt igenom, annars hade folk hånat mig för i princip det mesta.
Sedan läser jag en centerpartists annons på Facebook. Han är beredd att jobba för mina intressen på riktigt. Jag motar bort den barnsliga tanken att han är beredd att stå på händer och sjunga skillingtryck för mig och inser istället att han faktiskt VILL jobba för MINA INTRESSEN. Han vill se till att lakrits blir billigare, att alla slutar äta kött, att man inte ska få bra betalt för fåniga jobb men desto bättre betalt för att städa och göra bra musik, att det ska finnas fina och billiga bostäder till alla samt att man ska få gratis massage minst en gång i månaden om man vill. Och då är det där bara NÅGRA av alla mina intressen som centerfarbrorn säkert vill jobba för.
Tyvärr ljuger han nog bara och är precis som alla andra centerpartister, dvs enbart intresserad av att rulla sig i gödsel och ge bönder medaljer.
Och ser man på, klockan är två. Det kan vara dags för middag.
Hethuve
Eftersom det tydligen är normalt vid min ålder att åtminstone kunna springa några kilometer utan att bli andfådd har 2 km varit mitt första mål, för att orka halvmilen innan nästa sommar.
Eftersom jag glömt bort att jag inte är normal har jag fått sänka kraven till att orka 5 minuters löpning (T.Rex-dunsning med svajig överkropp och en 93-årings andning) på mina 5 km-promenader.
Häromdagen såg jag en hägring komma springandes ut ur en skogsglänta. Hon liksom böljade fram, helt utan ansträngning. Eftersom jag vid det laget insett att jag inte kommer att orka springa som en ljuv sommardröm på ett bra tag, tänkte jag åtminstone försöka gå lite tjusigt och flyta fram på det viset som hon rörde sig.
Det tog inte många meter innan jag insåg att jag är hopplöst förlorad och dömd att för evigt vanka spasmodiskt likt en äldre herre med en skalbagge i byxan. När jag promenerar är det inte ens i närheten av ljuvt, det ser ut exakt som Captain Beefhearts sång "Hot Head" låter.
Istället för att ägna mig åt långdistans(dvs längre än 500 meter)löpning och älvlika rörelser försöker jag springa till åtminstone en låt om dagen. Idag är dagen efter helgens formidabla ilskekollaps och ingenting funkar. Jag är rasande less på att inte komma någon vart (och inte bara i elljusspåret) och att jag är halvvägs in i medelåldern utan att ha åstadkommit ett endaste mästerverk gör mig en smula desperat. Därför sprang jag till Sounds of the Sinners idag och försökte få Joe Strummer att gospelsjunga mig in i någon slags trans så att jag inte skulle sluta springa någonsin alls. Jag var rätt slut halvvägs igenom låten som kändes bra mycket längre än 4 minuter. När den ändå fejdade ut var jag beredd på att stanna dinosauriefötterna men då kom det en tant med hund och vek av på den väg jag tänkt lalla vidare på, så jag fick lov att fortsätta ränna framåt med dunderdån i huvudet eftersom det inte duger att ha tanter med hundar som står och skrattar åt att man stannar mitt i steget.
Därefter fick jag svårartat mjälthugg och andnöd och gick som Captain Beefheart på för lågt varvtal. Vilket låter som en hel hög av hans låtar hursomhelst.
När jag kom hem var klockan 14.30. Bredvid min vissnande och sorgligt förbisedda myntaplanta utanför dörren låg en lapp:
"Fick vatten 23/8 kl 14.15".
Någon annan försöker i alla fall sköta mitt liv. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller rädd.
Estetiskt opraktiskt
Det finns saker man inte kan uttrycka bara på några få rader med streckgubbar i hörnen. Exakt vilka saker det är får ni googla själva, men jag tänker i alla fall meddela omvärlden att Tapetorkestern härmed är en inkonsekvent blogg.
Det skulle bli fint och städat med bara kylskåpsvisdomsord rakt igenom, men ibland blir även Deepak Chopras prao less.
Denna dag ser ut att bli oberäknelig, med åska i luften och noll drogtester inbokade. Jag försöker räkna ut hur man reklamerar knappar på IKEAdiskmaskinen samt varför jag tappat bort ett brev jag ska svara på.
Av mig kan folket inte vänta sig särskilt mycket mer, förutom möjligtvis smulpaj, en dusch och ännu en dag som Marit Paulsens lookalike.
Till allt detta tänker jag lyssna på den enda sången som gills: Accidentally Like A Martyr, en förnärmad kärlekssång av Warren Zevon, som förnärmade sina närmaste å det grövsta i princip varannan stund.
Dessa ritualer ingår i förberedelserna inför fredagsceremonin "Ringa till Arbetsförmedlingen".
På fem dagar bör jag väl hinna lära mig dricka whisky.
.
.
'''
''
'
.
:::
::
:
_
.......
