PK
Tack och lov är det ingen ordning alls på mig, så jag har inte stoppat undan vantarna sedan förra vintern. Men det har jag ändå inget för, eftersom jag låter bli att ta på mig dem.
Jag går hem ifrån ICA och fryser fingrarna av mig och tänker att när jag kommer hem ska jag ut och springa (eller ja, gå, för er som vet) och då ska jag minsann ha vantar på mig. När jag kommer hem märker jag att jag är snuvig och allmänt fjåsig, så jag bestämmer mig för att inte gå ut alls, trots att jag vet var vantarna är och allt. Nu kommer det att ta en väldans tid innan jag blir lik Henry Rollins.
Eftersom snuvan försöker hälsa på gör jag hoummus med överdrivet mycket vitlök och kokar en massa kanelte (jag jobbar extra på Sjukvårdsupplysningen och det där är mitt standardrecept till folk) och hör och ser på PJ Harvey som står galet snygg på en blåsig scen och sjunger Dress. Jag bestämmer mig för att aldrig gå ut igen förrän jag ser ut som PJ Harvey.
Jag får ändra lite i mitt beslut efter att jag tänkt igenom hela PJ Harveys utseende och kommit fram till att jag är hennes absoluta motsats. Så ni som aldrig sett mig och inte tycker att Marit Paulsen/Mick Ronson-jämförelsen leder någon vart, ni kan tänka er mig som PJ Harvey fast tvärtom. Men om jag inte ätit kladdkaka eller någonting annat i hela livet skulle jag kanske ha liknat henne lite mer.
PJ Harvey var ju tillsammans med Nick Cave ett tag och jag undrar om det egentligen tog slut för att Nick Cave är så galet morgonpigg. Han ska upp i ottan jämt för att sätta sig och skriva (och låta mustaschen växa i diverse udda formationer) och jag skulle då i alla fall bli så himla less. Jag är både morgontrött och kvällstrött och inte heller särskilt alert däremellan. Nick Cave skulle säkert bli skitsur på mig och skriva en tackåaadjöskiva om mig som skulle bli en klassiker och så kunde mustaschmän i alla åldrar sitta och grina till den när de gjort slut med sina morgontrötta och högst ineffektiva flickvänner som försökt klippa hela håret och kroppen i PJ Harvey-form.
Men så kan vi inte ha det.
Jag går hem ifrån ICA och fryser fingrarna av mig och tänker att när jag kommer hem ska jag ut och springa (eller ja, gå, för er som vet) och då ska jag minsann ha vantar på mig. När jag kommer hem märker jag att jag är snuvig och allmänt fjåsig, så jag bestämmer mig för att inte gå ut alls, trots att jag vet var vantarna är och allt. Nu kommer det att ta en väldans tid innan jag blir lik Henry Rollins.
Eftersom snuvan försöker hälsa på gör jag hoummus med överdrivet mycket vitlök och kokar en massa kanelte (jag jobbar extra på Sjukvårdsupplysningen och det där är mitt standardrecept till folk) och hör och ser på PJ Harvey som står galet snygg på en blåsig scen och sjunger Dress. Jag bestämmer mig för att aldrig gå ut igen förrän jag ser ut som PJ Harvey.
Jag får ändra lite i mitt beslut efter att jag tänkt igenom hela PJ Harveys utseende och kommit fram till att jag är hennes absoluta motsats. Så ni som aldrig sett mig och inte tycker att Marit Paulsen/Mick Ronson-jämförelsen leder någon vart, ni kan tänka er mig som PJ Harvey fast tvärtom. Men om jag inte ätit kladdkaka eller någonting annat i hela livet skulle jag kanske ha liknat henne lite mer.
PJ Harvey var ju tillsammans med Nick Cave ett tag och jag undrar om det egentligen tog slut för att Nick Cave är så galet morgonpigg. Han ska upp i ottan jämt för att sätta sig och skriva (och låta mustaschen växa i diverse udda formationer) och jag skulle då i alla fall bli så himla less. Jag är både morgontrött och kvällstrött och inte heller särskilt alert däremellan. Nick Cave skulle säkert bli skitsur på mig och skriva en tackåaadjöskiva om mig som skulle bli en klassiker och så kunde mustaschmän i alla åldrar sitta och grina till den när de gjort slut med sina morgontrötta och högst ineffektiva flickvänner som försökt klippa hela håret och kroppen i PJ Harvey-form.
Men så kan vi inte ha det.
Kommentarer
Trackback
