Tapetorkestern

Någon som faktiskt gillar Marit Paulsen och hennes kärnkraft (oklart om även frisyren ligger på topplistan) har kommenterat förra inlägget. Spänning i vardagen är det. Inte riktigt lika spännande som om ett kärnkraftverk skulle paja eller som att bo i ett landskap där folk på fullaste allvar gärna vill jobba med uran, och det tackar vi för. Kolkraft är inte särskilt snyggt det heller, kan jag hålla med om. Men mutationer och sjukdomar och förmodligen konstant bad hair day hamnar också väldigt långt ner på snyggskalan.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag har ju fullt upp med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen består i att hysteriskt vända sig runt i sängen för att hostan vägrar låta mig sova. Sedan fortsätter det med paniktrött morgon för att riktigt braka igång med kaos och knappa resurser på jobbet. Rekordsnabb lunch (eller ingen), sedan ont i magen och förvirring och trötta elever och så hem i regnet.

Två dagar har jag jobbat hittills i höst och det är då banne mig inget som gjort mig till en bättre samhällsmedborgare. Bara en gnälligare och fulare med redan pajad rygg. Men lön är pengar och pengar är trots allt något man kan köpa hostmedicin för. Och annat som man måste trösta sig med för att det är så tråkigt att jobba. Titta, vad gnällig man blir. Om hela svenska folket gnäller så här mycket är det ju inte konstigt att de blir förtvinade inombords och tror att Moderaterna är ett arbetarparti och så vidare och inget vidare alls.

Och någonstans där borta i fjärran väntar 20-minutersspringningen på mig, likt en övergiven ungmö på en engelsk hed. Jag är löpträningens Mr Darcy, som bara går runt och är svår och skyller på hosta, medan publiken ba "Men åhhhh! Fatta att det ska bli ni två!"

Å Mr Darcy ba: "hosthost".