Hethuve
I ett ogenomtänkt ögonblick lovade jag en av mina åttaårige systersöner att jag skulle "sporta mycket till nästa år" (hans formulering) så att jag skulle orka lite fler friluftsaktiviteter då. Denna sommar spelade jag fotboll i ungefär 2 minuter innan diverse krämpor gjorde sig påminda (såsom svårartat bulldegs-sug så fort barnens mormor satte igång med kanel och kavel). Alltså skulle här tränas.
Eftersom det tydligen är normalt vid min ålder att åtminstone kunna springa några kilometer utan att bli andfådd har 2 km varit mitt första mål, för att orka halvmilen innan nästa sommar.
Eftersom jag glömt bort att jag inte är normal har jag fått sänka kraven till att orka 5 minuters löpning (T.Rex-dunsning med svajig överkropp och en 93-årings andning) på mina 5 km-promenader.
Häromdagen såg jag en hägring komma springandes ut ur en skogsglänta. Hon liksom böljade fram, helt utan ansträngning. Eftersom jag vid det laget insett att jag inte kommer att orka springa som en ljuv sommardröm på ett bra tag, tänkte jag åtminstone försöka gå lite tjusigt och flyta fram på det viset som hon rörde sig.
Det tog inte många meter innan jag insåg att jag är hopplöst förlorad och dömd att för evigt vanka spasmodiskt likt en äldre herre med en skalbagge i byxan. När jag promenerar är det inte ens i närheten av ljuvt, det ser ut exakt som Captain Beefhearts sång "Hot Head" låter.
Istället för att ägna mig åt långdistans(dvs längre än 500 meter)löpning och älvlika rörelser försöker jag springa till åtminstone en låt om dagen. Idag är dagen efter helgens formidabla ilskekollaps och ingenting funkar. Jag är rasande less på att inte komma någon vart (och inte bara i elljusspåret) och att jag är halvvägs in i medelåldern utan att ha åstadkommit ett endaste mästerverk gör mig en smula desperat. Därför sprang jag till Sounds of the Sinners idag och försökte få Joe Strummer att gospelsjunga mig in i någon slags trans så att jag inte skulle sluta springa någonsin alls. Jag var rätt slut halvvägs igenom låten som kändes bra mycket längre än 4 minuter. När den ändå fejdade ut var jag beredd på att stanna dinosauriefötterna men då kom det en tant med hund och vek av på den väg jag tänkt lalla vidare på, så jag fick lov att fortsätta ränna framåt med dunderdån i huvudet eftersom det inte duger att ha tanter med hundar som står och skrattar åt att man stannar mitt i steget.
Därefter fick jag svårartat mjälthugg och andnöd och gick som Captain Beefheart på för lågt varvtal. Vilket låter som en hel hög av hans låtar hursomhelst.
När jag kom hem var klockan 14.30. Bredvid min vissnande och sorgligt förbisedda myntaplanta utanför dörren låg en lapp:
"Fick vatten 23/8 kl 14.15".
Någon annan försöker i alla fall sköta mitt liv. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller rädd.
Eftersom det tydligen är normalt vid min ålder att åtminstone kunna springa några kilometer utan att bli andfådd har 2 km varit mitt första mål, för att orka halvmilen innan nästa sommar.
Eftersom jag glömt bort att jag inte är normal har jag fått sänka kraven till att orka 5 minuters löpning (T.Rex-dunsning med svajig överkropp och en 93-årings andning) på mina 5 km-promenader.
Häromdagen såg jag en hägring komma springandes ut ur en skogsglänta. Hon liksom böljade fram, helt utan ansträngning. Eftersom jag vid det laget insett att jag inte kommer att orka springa som en ljuv sommardröm på ett bra tag, tänkte jag åtminstone försöka gå lite tjusigt och flyta fram på det viset som hon rörde sig.
Det tog inte många meter innan jag insåg att jag är hopplöst förlorad och dömd att för evigt vanka spasmodiskt likt en äldre herre med en skalbagge i byxan. När jag promenerar är det inte ens i närheten av ljuvt, det ser ut exakt som Captain Beefhearts sång "Hot Head" låter.
Istället för att ägna mig åt långdistans(dvs längre än 500 meter)löpning och älvlika rörelser försöker jag springa till åtminstone en låt om dagen. Idag är dagen efter helgens formidabla ilskekollaps och ingenting funkar. Jag är rasande less på att inte komma någon vart (och inte bara i elljusspåret) och att jag är halvvägs in i medelåldern utan att ha åstadkommit ett endaste mästerverk gör mig en smula desperat. Därför sprang jag till Sounds of the Sinners idag och försökte få Joe Strummer att gospelsjunga mig in i någon slags trans så att jag inte skulle sluta springa någonsin alls. Jag var rätt slut halvvägs igenom låten som kändes bra mycket längre än 4 minuter. När den ändå fejdade ut var jag beredd på att stanna dinosauriefötterna men då kom det en tant med hund och vek av på den väg jag tänkt lalla vidare på, så jag fick lov att fortsätta ränna framåt med dunderdån i huvudet eftersom det inte duger att ha tanter med hundar som står och skrattar åt att man stannar mitt i steget.
Därefter fick jag svårartat mjälthugg och andnöd och gick som Captain Beefheart på för lågt varvtal. Vilket låter som en hel hög av hans låtar hursomhelst.
När jag kom hem var klockan 14.30. Bredvid min vissnande och sorgligt förbisedda myntaplanta utanför dörren låg en lapp:
"Fick vatten 23/8 kl 14.15".
Någon annan försöker i alla fall sköta mitt liv. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller rädd.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Va skönt att du är tillbaka, jag har saknat din blogg hela sommaren! Nu får man äntligen skratta igen =)
Postat av: Tapetorkestern
Tack, nu blev jag glad! Läsare är det inte varje dag man har.
Trackback
