Tapetorkestern

Från och med i höst är arbetslösa skyldiga att lämna in en "aktivitetsrapport" över vad som gjorts för att den arbetslösa ska "ta sig ur" arbetslösheten (som om arbetslöshet vore ett missbruk, ett medberoende eller en slugt gillrad fälla).

 

Eftersom en hel del av den arbetslösas tid kommer att gå till att författa detta dokument (Se t.ex. tvånget för lärare att författa individuella utvecklingsplaner för varje elev, vilket hittills bland annat gett de fina resultaten  "elever som får vikarier eftersom ordinarie lärare måste skriva individuella utvecklingsplaner" , "kraftigt minskat intresse för lärarutbildningen" samt klassikern "rejält utbrända lärare"), vill jag dra mitt strå till arbetslöshetsförsäkringsdravelstacken.

 

Klipp ut och kopiera nedanstående mall och lämna till Arbetsförmedlingen (vars handläggare säkerligen kommer att jubla över att få ägna ännu mindre tid åt att faktiskt hjälpa arbetslösa och istället få lägga alla arbetstimmar på att läsa fjantiga aktivitetsrapporter). 

 

 

Gick på gruppmöte hos Arbetsförmedlingen. Fick veta att det är skamligt att vara arbetslös och att det finns så otroligt många jobb att söka och att det bara är idioter som inte fattar det. Fick se en Power Point-presentation om Platsbanken. Tidsåtgång: 90 minuter

Lunch. Hade dock inte fått någon a-kassa eftersom jag inte skickat in min aktivitetsrapport, så jag hade inte råd att äta. Det finns dock inga fattiga människor i Sverige, så jag låtsades äta. Tidsåtgång: 10 minuter

 

Träffade en handläggare. Den tredje på två veckor. Hen sa att jag måste söka jobb, annars kommer jag att vara arbetslös i hela livet. Fick en bunt broschyrer om hur skamligt det är att vara arbetslös. Fick välja en jobbcoach från en lista. Tidsåtgång: 60 minuter (inklusive 50 minuters väntetid i Arbetsförmedlingens väntrum)

 

Gick hem. Tidsåtgång: 50 minuter. Sökte inget jobb på vägen. Är en idiot.

 

Försökte betala räkningar. Gick inte, eftersom jag inte har några pengar. Tidsåtgång: 20 minuter. Är en idiot.

 

Letade jobb. Hittade inga som jag är kvalificerad för, eftersom jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt ett och samma jobb, tills jag blev sjuk och inte kunde fortsätta där. Tidsåtgång: 120 minuter. 

 

Skrev dagens aktivitetsrapport. Tidsåtgång: 10 minuter.

 

Suttit hos jobbcoachen i 8 timmar. Ska göra det varje dag hädanefter, ända tills jag hittar ett jobb. Får inte ägna mig åt någon som helst kompetensutveckling, vila, socialt umgänge, kreativ aktivitet, motion, ideell verksamhet, nätverkande eller annat som möjligtvis kan öka min självkänsla, bättra på min hälsa eller bidra till samhället, eftersom jag ska skriva CV och låtsas gå på anställningsintervju 40 timmar i veckan. Tidsåtgång: 8 timmar

 

Skrev dagens aktivitetsrapport. Tidsåtgång: 2 minuter

 

 

Arbetsförmedlingen kontaktade min a-kassa och sa att jag inte är särskilt samarbetsvillig. Blev därmed utesluten ur a-kassan. Tidsåtgång: 5 minuter

 

Jobbcoachen påpekade att jag nu kommer att hamna i en åtgärd. Tidsåtgång: 30 sekunder

 

Jag fick ett nervöst sammanbrott inne på handläggarens kontor. Tidsåtgång: 25 minuter 

 

Hamnade på akutpsyk. Tidsåtgång: 5 timmar (inklusive 3,5 timmes väntetid, då jag passade på att skriva aktivitetsrapporten)

 

Jobbcoachen ringde och frågade vart jag tagit vägen. Vi skulle ju ha rollspel om hur det kan vara att ha ett jobb idag. Jag svarade att jag blivit inlagd på psyk för att få vila lite. Jobbcoachen svarade att det inte var vidare samarbetsvilligt och nu får jag nog ingen hjälp alls. Tidsåtgång: glömde kolla klockan.

 

Fått ångestdämpande medicin och en tillsägelse från min läkare om att jag måste be jobbcoachen om ursäkt för att jag inte vill ta emot den fina hjälpen som Arbetsförmedlingen erbjuder. Känner mig säker på att få ett jobb idag. Tidsåtgång, inklusive biverkningar: oändlig.

Det som skiljer Tapetorkestern från en notis i lokaltidningen är att kommentarerna till inläggen här är mycket trevligare. Kommentaren till mitt dravel om My Bloody Valentine är till exempel bättre än själva inlägget. Och inte för att jag har lyssnat, men kanske är kommentaren till och med bättre än självaste My Bloody Valentine.

My Bloody Valentine är igång igen och nu blir jag som en sån där farbror på en parkbänk. Han rycker tag i närmsta yngling och väser att nu ska jag berätta hur det var på gammeltiden, när jag själv hade spring i bena och man inte kunde skicka meddelanden till varandra om att man tänkte äta pannkaka om man inte hade tillgång till en telegrafist ute i Vilda Västern och det var tider det, lille vän.

 

När jag var ung en gång för länge sen en flottare med hennafärg, då spelte en popgrupp som hette My Bloody Valentine tillsammans. Deras främsta egenskap var att de kunde spela gitarr genom en sprucken förstärkare samtidigt som de tittade på sina skor och sparade ut luggen. Ungefär som han i The Kinks gjorde en gång i tiden, förutom att han tittade på sin bror och blev osams. Precis som bröderna Gallagher gjorde på nittitalet, samtidigt som de stoppade vetelängderna fulla med kokain och hade fikapaus mitt i natten och spelte musik som ingen till slut iddes höra på. Men döper man sin grupp efter sån där grå skumgummimassa som man stoppar plastblommor i, då ska man kanske inte tas på så himla stort allvar, heller.

 

Men nu handlar det inte om Britpoppens tråkigaste orkester, nu handlar det om My Bloody Valentine och så fort det handlar om My Bloody Valentine har jag inte mycket att säga än att tiderna förändras. När My Bloody Valentines nya skiva kom för 23 år sedan skulle jag köpa den. Då hampade det sig som så att den kom ut samtidigt som Throwing Muses nya skiva. Och på den tiden hade jag inte obegränsat med pengar, som jag inte har nu heller. Det innebar svåra ställningstaganden inne på skivaffären.

 

Skivaffären hade det smått obegripliga namnet Skivspegeln, och var mytomspunnet på många vis. Mest mytomspunnet var det inte för att jag en gång hade PRAO-plats där och inte tordes berätta att jag inte visste hur man kokar kaffe. Därför stod jag inne i den lilla kokvrån i en kvart innan Skivspegelchefen kom in och frågade om kaffet var klart. Det var det såklart inte. Jag har fortfarande inte lärt mig hur man kokar kaffe, men numera törs jag oftast berätta det.

 

När jag som bäst stod och tänkte på hur jag skulle kunna bestämma mig för My Bloody Valentine eller Throwing Muses löste Skivspegelchefen mitt problem genom att säga något helt förtrollande:

 

- Du kan ju ta hem båda två och betala när du får pengar.

 

Detta räddade min helg, min ungdom och förmodligen hela mitt liv. Annars hade jag fortfarande stått kvar inne på Skivspegeln och funderat och det hade varit rent tragiskt, eftersom skivaffären så småningom lades ner och ett fotvårdsinstitut byggdes där istället.

 

Seså, lille spoling, ta lite mer vetelängd och stanna en stund till så ska jag berätta om när Hubba-Bubba kom i coca-colasmak och folk tog på sig oömma kläder när de for på musikfestivaler.

I Australien kan man numera få vara  "X" istället för "M" eller "F" i befolkningsuppgifter. M står för Male och F står för Female och sånt där trams har vi ju här hemma också, men då är det översatt till svenska, så att det ska bli lättare att förstå för folk som kan det språket.

 

Den som väljer "X" är den som antingen tycker sig vara både "M" och "F" eller ingetdera eller helt enkelt tycker det är irrelevant information. Detta är förstås ett skrämmande scenario för människor som drabbas av själslig mjäll, andligt kaos, nageltrång och diarré så fort de tänker på att det inte ska gå att kategorisera folk i antingen Mansfolk eller Fruntimmer.

 

Är samhället förberett för att ta hand om dessa människors fruktansvärda ångest, när könsidentitet inte längre är något att bygga livet kring? Har vi tillräckligt med psykologer, läkare, Flashbackforum och nattöppna godisbutiker?

Och vad gör vi med alla som kallar sig för Qvinna?

 

 

 

Konsten är svår att ta ansvar för. Efter förra inlägget har folk börjat spekulera i om Patti Smith även skrivit detta verk.

 

Jag är inte rätt person att vare sig bekräfta eller dementera.

Det där med att jag och Patti Smith skulle ha skrivit en sång tillsammans är, trots tidigare inlägg, inte bara hittepå från min sida. I själva verket är det så att vi faktiskt har gjort det. Möjligtvis kan man vara petig och säga att Patti Smith vare sig har läst eller godkänt följande poem, men det betyder inte att hon inte har varit med och skrivit den. Någon melodi har vi inte fått till ännu, men det får vi ta nästa gång vi ses.

 

 

I was summoned to the mountain

William B was by my side

He stood tall among the shadows

We were blinded by the light

I saw the face of Dalai Lama

And three saints came rushing forth

Then a Voice so loud and mighty

Said "my children

you must 

go north"

 

I tried to stand

but I was struck

to the ground by an unseen hand

And the Voice

shook me to the marrow

"You will leave for another land"

 

"Mother Earth has had it with you

Now it's time you make amends

Go and get her what she cries for

Give this world just one last chance"

 

"Listen to the Rolling Thunder

Heed the words of my command

Ye shall all go to the forest

And meet a Holy Man"

 

Mr Ginsberg he will guide you

So you will not ever lose your way

"But what shall I do when I find him", I asked.

"And whatever will I say?"

 

"Look yonder, my dear sister

Behold there, in the night

You will not speak when you find him

You will listen and be quiet"

 

From underneath my feet there was a rustle, feathers flew

I saw the well-known bird of Athens, I saw her and I knew

She carried wisdom from the other side, this ancient, ragged owl

I took sweet Allen by the hand, the wind began to Howl

 

We walked for days, our feet so sore, we couldn't hesitate

Behind us trodded, cigarette-thin, our William, never late

Then suddenly, when all our hope had vanished from our souls

We saw the forest, covered in ice, we had reached our goal

 

In the clearing stood a man

Stood a man

A man

There stood

 

Ne'er I saw a greater man

Ne'er I saw a stranger man

Standing in the woods

 

Hair burning red

Face paper white

Like painted

By a Pre-Raphaelite

Freckles on porcelain skin

As if he'd been spitting 

Snuff against the wind

 

O Holy Man

Lend me your vision

Let me complete 

Your unfinished mission

King of flaming hair

And Northern skies

Sparkling smile

And music so wild

Your tales of fish and lies

O Medicine Man

Save us from disaster

With your electric shaman dance

We need your truth

Before our spirits die

Pour your wisdom upon us

Like strawberry wine

 

Then the Voice again yet called me

Said "Silence, my dear girl

Let the man tell you

How to save the world

Weave a circle round him thrice

In the forest of the night"

And I said "You stole that last part"

And the Voice said "Well, all right"

 

But right then The Mighty Giant 

With fiery hair 

And gap-toothed smile

Walked towards me, the Voice fell quiet

And we all stared into the eyes

 

Of the great Man from the North

The Man with wisdom bright and pure

The Voice said "Now, pray tell, Man,

what is your sacred cure?"

 

Me and Allen and  Burroughs

And the Voice we couldn't see

Stood by and waited for the blazing

Truth of the Forest Man's decree

 

And he said to us and waved his hand, 

with an accordion on his knee

"I have one thing to tell you

of great importance 

so you'd all better listen to me"

 

The night was dark and chilly

The Holy Man gave us his words

I stood there with A.G. and Billy

And this is what we heard:

 

"Take my advice

Go do it now

Buy a frying pan suited for tiny pancakes

For your wife"

 

 

Marcel Proust påstod att det var viktigare att själv vara kreativ än att ta in andras kreativa skapelser, dvs det var viktigare att vara Markoolio än att lyssna på Markoolios låtar, och det kan ju Proust ha haft rätt i. Men ändå. Går det att lita på en man vars hela karriär är uppbyggd kring ett mastodontverk som är längre än hela Kulla-Gullaserien och en Hemmets Journalföljetong tillsammans? Jag syftar alltså på Prousts produktion, inte Markoolios.

 

Jag bestämde mig för lite undersökande kulturjournalistik och gav mig ut i världen för att ta in andras uttalanden, istället för att sitta på kammaren och göra mina egna. Kan det vara så att Proust har en poäng i att det är bättre att odla sitt eget skapande än att konsumera det andra odlat? Är det värre att lyssna på vad andra har att säga än att säga en massa själv? Nej, jag skulle nog motbevisa den förnumstige herren.

 

Jag gick på en promenad. Nick Cave sjunger att han went for a walk today, it's a mistake I sometimes make och så berättar han en bedrövlig historia om hur illa det gick när han spankulerade runt grannskapet. Men allt Nick Cave sjunger går inte att föra över till jämtländska förhållanden, så jag tog en rövare och vandrade ut en sväng.

 

Jag tänkte samla på mig lite intryck. Tjuvlyssna lite på samtiden och samla alla visdomsord i ett blogginlägg. Helt enkelt göra ett konstnärligt tvärsnitt av Sverige idag. Eller det lilla av Sverige jag hann se på en halvtimmes promenix, rättare sagt. Men botten i dig är botten i mig, som Ekelöf sa innan han sa en massa annat och Sverige i närmaste omgivningen är ju också Sverige. Som Ekelöf aldrig sa.

 

Efter att ha inlett tre stycken med "Jag" ska jag nu vända hörseln utåt och ge er det stoff jag samlade på mig under min lilla runda. Eftersom jag inte hade oförskämdheten nog att ställa mig länge bakom folks trädgårdshäckar eller förfölja mobilpratande enstöringar eller stoppa cyklister för att höra en hel konversation fick jag nöja mig med lösryckta meningar, men jag bjuder åtminstone på varenda en av de lösryckta meningar jag hörde under 30 minuters solskenspromenad. Detta är vad folk säger till varandra en dag som denna:

 

1. - Jaha, jobbar du, eller? (Medelålders kvinna i telefon till annan person i okänd ålderskategori)

2. - Den är snygg, den där tröjan. (Fotbollsspelande mansperson i obestämbar ålder pga skymmande trädgårdshäck)

3. - Men ge dig, hur många gånger ska jag behöva säga till dig? (Upprörd mansperson, förmodligen till egen avkomma. Ålder okänd på båda objekten, än en gång pga tät trädgårdshäck)

4. - Först tänkte jag, att det är lika bra jag har på mig den där t-shirten. (Cyklande jänta i mellanstadieålder till annan lika gammal cyklande jänta. )

 

Är det vad folk har att komma med? Är människor inte intressantare än så? Min fältstudie är helt bortkastad. Enda möjliga poängen hade varit om alla personer riktat sina repliker mot mig, men det hade mest känts obehagligt.

 

Alltså har nog Proust rätt. Nu är det jag som skiter i omvärlden och bara går in i min egen navel.

Klart man ska fira nationaldagen. Varje dag.

 

Hela tiden bör vi vara tacksamma att vi lever i ett fritt land. Sverige är fritt. Än så länge. Vi har inte fått vårt land hijackat av högerextremister, nazister, rasister, fascister och teveevangelister.

 

Så passa på att skåla för Sverige! Det är ett fantastiskt land! Här får man vara som man vill. Gå runt i pyjamas och snacka goja eller gå runt i kostym och snacka goja. Man får bara rätt olika inkomst beroende på vad man väljer.

 

Men i övrigt är ju Sverige otroligt fint. Visserligen är Sverige ett land där polisen väntar på barn utanför ungdomsmottagningen för att tillfångata barnen och skicka dem till länder som är livsfarliga för barnen. Och visserligen måste familjer gömma sig i åratal i Sverige eftersom Sverige inte har råd att ta emot familjer som riskerar att dö i sina hemländer eftersom Sverige har fullt upp med att betala höga löner till bankchefer, finansministrar och folk som arrangerar Melodifestivalen.

 

Men annars är Sverige fint. Och demokratiskt. Och fritt från otäckheter. Här får kvinnor uttrycka sin åsikt utan att bli påhoppade av antifeminister, psykopater och andra tokskägg. Om kvinnornas åsikter inte har något med kvinnors rättigheter eller mäns skyldigheter att göra, det vill säga. Eller något annat överhuvudtaget, eftersom kvinnan skola tiga i församlingen och gamla bibelord kommer alltid till sin rätt i ett sådant sekulariserat land som Sverige.

 

Sverige, som har religionsfrihet. Hurra! Man får alltså tro på vad man vill! Eller inget alls. Fast man får inte ha vilken utländsk religion som helst, för nån gräns får det väl ändå vara. Helst bör man bara tro på Tor, Oden och deras inavlade släktingar, som minsann visste hur man skulle uppföra sig när man kommer till ett nytt land och tog seden dit de kom och åt med kniv och gaffel och inte förbjöd folk att kalla en chokladboll för något riktigt kränkande för på den tiden var det ordning och reda och tidelag på fredag.

 

Sverige är bäst! Här har alla lika lön för lika arbete om man inte råkar tillhöra ett annat kön än den som har mest lön men allt kan inte vara rättvist för då skulle ju alla gå runt och vara likadana och då skulle vi inte se skillnad på varandra och inga barn skulle bli gjorda och plötsligt tar det slut på Sverige, är det det ni vill, va?

 

Heja, Sverige! Här får man ha vilken könsidentitet man vill. Bara man väljer Man, om omgivningen tycker det är bra, eller Qvinna, om omgivningen har bestämt sig för det. Och visserligen har vi yttrandefrihet i Sverige, men om någon börjar säga det förbjudna ordet blir det fanimej krig, för demokratins grundvalar skakas sönder om man inte håller sig till de två pronomen som FN har godkänt: han och hon. Allt annat är livsfarligt, även om det tredje alternativet som stavas med ett "e" istället för ett "a" eller "o" i mitten underlättar kommunikation i såväl tal som skrift och dessutom ger en signal till allmänheten att könsidentitet faktiskt är ett fritt val och inget som nån annan har ett dugg att göra med. För så kan vi inte ha det! En massa frihet hit och dit!

 

Sverige är ett land som bryr sig om alla. Ett land som bryr sig om djuren, framför allt. Här har vi inga djur som lider eller dör för vårt konsumtionsmönsters skull. Alla djur är högavlönade konsulter, som med glädje står fastbundna större delen av året utan att kunna röra sig och råmar högt av lycka när deras tvångsinseminerade avkomma slits ifrån dem ett par dagar efter födseln för att människor ska kunna få sig en produkt som de överkonsumerar så till den milda grad att de blir sjuka och förstör miljön på köpet. DET är äkta frihet! Sverige har en djurskyddslag som ska se till att inga djur far illa men så vaddå om det råkar vara så att djur far illa mest hela tiden i alla fall, vi har inga resurser att se till att den lagen efterlevs. Och i vilket fall gills djurplågeri som djurplågeri bara om det är en ensam förövare som utfört brottet, inte om det är ett företag. Och särskilt inte om det är en ägare till en grisfarm som utsatt djuren för stort lidande, för ägare till grisfarmer kan ibland vara styrelseledamöter i köttbranschorganisationer och sådana män får ju inte anklagas för något för då åker hela rikets välfärd ner i köttkvarnen och då är det bäst att den mäktige grisfarmarn istället anmäler de som anmält honom och tvingar de som är emot djurplågeri att betala svindlande summor till den stackars anklagade oskyldige grisfarmarn. För nån rättvisa måste det vara även i ett tjyvsamhälle som Sverige, där inte ens grisfarmare får utsätta sina egna grisar för plågsam behandling utan att det ska bli ett jävla liv och pjåskande med folk som protesterar mot att man tjänar pengar på att låta djur självdö av sjukdom.

 

Vad fint vi har det i Sverige! Alla kan försörja sig och en del kan till och med försörja sig så mycket att alla rikets pengar går till deras försörjning och det blir inga pengar kvar till de människor som nöjer sig med lite mindre, så de får allt nöja sig med ingenting alls. Så kan det gå! Och ingen gråter för det, för de som inte har någon inkomst får istället en meningsfull fritid eftersom det finns stora aktivitetscentrum i varje stad. Dessa livsgnistetändande verksamheter kallas Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Deras uppgifter är att göra det så svårt som möjligt för folk med låg eller ingen inkomst att få ut så lite pengar som möjligt så sällan som möjligt. Det är lite mindfulness över det hela. Man ska vara närvarande i nuet, i den 25 minuter långa telefonkön, inte tänka framåt på eventuellt utbetalningsdatum. Sedan kan det visa sig att man måste sortera konfetti i storleksordning bara för att ens få löfte om pengar, men det är ju bara roligt och karaktärsdanande.

 

Till sist vill jag hurra en extra gång för Sverige, som tycker det viktigaste i livet är att arbeta. Visst skulle folk bli lyckligare och världen mindre nedsmutsad om inte alla jobbade precis hela tiden, men lycka och ren miljö är degenererande och sådant snusk ska vi inte ha i vårt land. Vi är bra precis som vi är i Sverige, eftersom vi är bäst! Tyvärr vill nästan inga människor bo här, men det är inte för att landet svämmas över av främlingsfientlighet, speciecism, antifeminism, rojalism, riskkaptitalism och centerpartism, utan bara för att folk inte har fattat hur mysigt vi har det här.

Alice Cooper kommer till Yran och jag tänker ta igen min minst sagt bedrövligt genomförda Patti Smith-konversation från fjolårets festival på honom (ni som inte vet vad jag snackar om får antingen läsa fjolårets scoopinlägg om händelsen eller bara gissa er till hur det var. Gissa gärna fram en härlig historia om att jag och Patti satt och drack sju hinkar te och pratade om livet, poesi och Bob Dylan och jag berättade på engelska utan bollstadialekt hur ofantligt mycket Smithstintan betytt för mig och hon sa men duvafintnuskriverviensångihop och så blev vi Best Friends Forevöh och jag blev hennes gitarrist istället för Lenny Kaye som sa att det var Okaye för han hade ändå tänkt gå och klippa sig.).

 

Har tragglat det där förut, men det är ju själva den att det inte ska gå att prata vettigt med ens idoler fastän man så gärna vill träffa dem. Och det är egentligen så att man inte vill träffa dem alls, för antingen är de ena riktiga surstövlar och säger ur vägen fläskfia för nu ska jag proppa i mig snabbmakaroner och heroin, eller så får man chansen att säga nåt fint till dem men man råkar bara säga börnibörnibörniajmalittältipått.

 

Så alltså vill jag gärna träffa Alice Cooper och småprata lite, för han är inte min idol. Han är bara en rolig farbror som säkert bara är en tråkig farbror med annorlunda sminktänk. Men han har varit på kalas med Keith Moon och Peter Sellers och de andra IOGT-gubbarna och har säkert många tossiga historier att berätta. Men framför allt ska han få en chans att förklara en del saker.

 

Till exempel kan han få stå till svars för varför han envisas med att ha djur på scenen, vilket är det larvigaste som finns. På tal om det är det läge NU att bojkotta alla fjompiga cirkusar som dräller runt i landet med djur. Låt bli att titta på eländet och hoppas innerligt att cirkusarna inser att det inte är ett dugg kul med "tränade" ( =tvingade) djur som stängs in och fraktas omkring bara för att folk ska glo på dem som om det vore 1812 fortfarande.

 

Och på tal om förritin kan Cooperkarln få stå till svars för att han skrämde mig och Dojjan från vettet på åttitalet med "He's back"-låten, som väl egentligen visade att vi måste ha tappat vettet långt tidigare eftersom ingen vettig person blir rädd för den. Men Dojjan var tvungen att stå i dörren och kolla så att jag kom hem ordentligt på kvällen efter att vi hört på skivan för femtielfte gången och jag kom hem riktigt ordentligt varje gång eftersom vi bodde mittemot varandra med en halv minuts väg från dörr till dörr.

 

Jag tänkte ta med mig mina elvaåriga syskonbarn på Alice Coopers konsert eftersom jag tänkte att det kanske är kul för dem att se en man i övre medelåldern som jag var rädd för när jag själv var elva men ändå inte kunde sluta lyssna på och dessutom tvingade mina klasskompisar på Roliga timmens Topplistetävling att rösta på hans låt (Ja, He's Back, vad annars?) så att den skulle gå vidare till nästa vecka. Mina kära småkillar behöver uppleva lite utslätad rockhistoria, tänkte jag. Det kan väl vara coolt. De ropade NÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ så fort saken kom på tal, eftersom Alice Cooper inte är med i One Direction.

 

Sedan kan Alice Cooper gott få svara på varför han spelar golf, denna höjden av låtsasaktivitet, men golf är väl å andra sidan en fredlig sysselsättning och fred är bra.

 

Peace, man. Det kan jag säga till Herr Alice. Vi kan nog egentligen prata hur länge som helst, men det har jag sannerligen inte tid med. Jag ska göra så att blommorna blommar osv, för det här lågtrycket går mig på nerverna.