My Bloody Valentine är igång igen och nu blir jag som en sån där farbror på en parkbänk. Han rycker tag i närmsta yngling och väser att nu ska jag berätta hur det var på gammeltiden, när jag själv hade spring i bena och man inte kunde skicka meddelanden till varandra om att man tänkte äta pannkaka om man inte hade tillgång till en telegrafist ute i Vilda Västern och det var tider det, lille vän.
När jag var ung en gång för länge sen en flottare med hennafärg, då spelte en popgrupp som hette My Bloody Valentine tillsammans. Deras främsta egenskap var att de kunde spela gitarr genom en sprucken förstärkare samtidigt som de tittade på sina skor och sparade ut luggen. Ungefär som han i The Kinks gjorde en gång i tiden, förutom att han tittade på sin bror och blev osams. Precis som bröderna Gallagher gjorde på nittitalet, samtidigt som de stoppade vetelängderna fulla med kokain och hade fikapaus mitt i natten och spelte musik som ingen till slut iddes höra på. Men döper man sin grupp efter sån där grå skumgummimassa som man stoppar plastblommor i, då ska man kanske inte tas på så himla stort allvar, heller.
Men nu handlar det inte om Britpoppens tråkigaste orkester, nu handlar det om My Bloody Valentine och så fort det handlar om My Bloody Valentine har jag inte mycket att säga än att tiderna förändras. När My Bloody Valentines nya skiva kom för 23 år sedan skulle jag köpa den. Då hampade det sig som så att den kom ut samtidigt som Throwing Muses nya skiva. Och på den tiden hade jag inte obegränsat med pengar, som jag inte har nu heller. Det innebar svåra ställningstaganden inne på skivaffären.
Skivaffären hade det smått obegripliga namnet Skivspegeln, och var mytomspunnet på många vis. Mest mytomspunnet var det inte för att jag en gång hade PRAO-plats där och inte tordes berätta att jag inte visste hur man kokar kaffe. Därför stod jag inne i den lilla kokvrån i en kvart innan Skivspegelchefen kom in och frågade om kaffet var klart. Det var det såklart inte. Jag har fortfarande inte lärt mig hur man kokar kaffe, men numera törs jag oftast berätta det.
När jag som bäst stod och tänkte på hur jag skulle kunna bestämma mig för My Bloody Valentine eller Throwing Muses löste Skivspegelchefen mitt problem genom att säga något helt förtrollande:
- Du kan ju ta hem båda två och betala när du får pengar.
Detta räddade min helg, min ungdom och förmodligen hela mitt liv. Annars hade jag fortfarande stått kvar inne på Skivspegeln och funderat och det hade varit rent tragiskt, eftersom skivaffären så småningom lades ner och ett fotvårdsinstitut byggdes där istället.
Seså, lille spoling, ta lite mer vetelängd och stanna en stund till så ska jag berätta om när Hubba-Bubba kom i coca-colasmak och folk tog på sig oömma kläder när de for på musikfestivaler.
