Tapetorkestern

Marcel Proust påstod att det var viktigare att själv vara kreativ än att ta in andras kreativa skapelser, dvs det var viktigare att vara Markoolio än att lyssna på Markoolios låtar, och det kan ju Proust ha haft rätt i. Men ändå. Går det att lita på en man vars hela karriär är uppbyggd kring ett mastodontverk som är längre än hela Kulla-Gullaserien och en Hemmets Journalföljetong tillsammans? Jag syftar alltså på Prousts produktion, inte Markoolios.

 

Jag bestämde mig för lite undersökande kulturjournalistik och gav mig ut i världen för att ta in andras uttalanden, istället för att sitta på kammaren och göra mina egna. Kan det vara så att Proust har en poäng i att det är bättre att odla sitt eget skapande än att konsumera det andra odlat? Är det värre att lyssna på vad andra har att säga än att säga en massa själv? Nej, jag skulle nog motbevisa den förnumstige herren.

 

Jag gick på en promenad. Nick Cave sjunger att han went for a walk today, it's a mistake I sometimes make och så berättar han en bedrövlig historia om hur illa det gick när han spankulerade runt grannskapet. Men allt Nick Cave sjunger går inte att föra över till jämtländska förhållanden, så jag tog en rövare och vandrade ut en sväng.

 

Jag tänkte samla på mig lite intryck. Tjuvlyssna lite på samtiden och samla alla visdomsord i ett blogginlägg. Helt enkelt göra ett konstnärligt tvärsnitt av Sverige idag. Eller det lilla av Sverige jag hann se på en halvtimmes promenix, rättare sagt. Men botten i dig är botten i mig, som Ekelöf sa innan han sa en massa annat och Sverige i närmaste omgivningen är ju också Sverige. Som Ekelöf aldrig sa.

 

Efter att ha inlett tre stycken med "Jag" ska jag nu vända hörseln utåt och ge er det stoff jag samlade på mig under min lilla runda. Eftersom jag inte hade oförskämdheten nog att ställa mig länge bakom folks trädgårdshäckar eller förfölja mobilpratande enstöringar eller stoppa cyklister för att höra en hel konversation fick jag nöja mig med lösryckta meningar, men jag bjuder åtminstone på varenda en av de lösryckta meningar jag hörde under 30 minuters solskenspromenad. Detta är vad folk säger till varandra en dag som denna:

 

1. - Jaha, jobbar du, eller? (Medelålders kvinna i telefon till annan person i okänd ålderskategori)

2. - Den är snygg, den där tröjan. (Fotbollsspelande mansperson i obestämbar ålder pga skymmande trädgårdshäck)

3. - Men ge dig, hur många gånger ska jag behöva säga till dig? (Upprörd mansperson, förmodligen till egen avkomma. Ålder okänd på båda objekten, än en gång pga tät trädgårdshäck)

4. - Först tänkte jag, att det är lika bra jag har på mig den där t-shirten. (Cyklande jänta i mellanstadieålder till annan lika gammal cyklande jänta. )

 

Är det vad folk har att komma med? Är människor inte intressantare än så? Min fältstudie är helt bortkastad. Enda möjliga poängen hade varit om alla personer riktat sina repliker mot mig, men det hade mest känts obehagligt.

 

Alltså har nog Proust rätt. Nu är det jag som skiter i omvärlden och bara går in i min egen navel.