Tapetorkestern

Alice Cooper kommer till Yran och jag tänker ta igen min minst sagt bedrövligt genomförda Patti Smith-konversation från fjolårets festival på honom (ni som inte vet vad jag snackar om får antingen läsa fjolårets scoopinlägg om händelsen eller bara gissa er till hur det var. Gissa gärna fram en härlig historia om att jag och Patti satt och drack sju hinkar te och pratade om livet, poesi och Bob Dylan och jag berättade på engelska utan bollstadialekt hur ofantligt mycket Smithstintan betytt för mig och hon sa men duvafintnuskriverviensångihop och så blev vi Best Friends Forevöh och jag blev hennes gitarrist istället för Lenny Kaye som sa att det var Okaye för han hade ändå tänkt gå och klippa sig.).

 

Har tragglat det där förut, men det är ju själva den att det inte ska gå att prata vettigt med ens idoler fastän man så gärna vill träffa dem. Och det är egentligen så att man inte vill träffa dem alls, för antingen är de ena riktiga surstövlar och säger ur vägen fläskfia för nu ska jag proppa i mig snabbmakaroner och heroin, eller så får man chansen att säga nåt fint till dem men man råkar bara säga börnibörnibörniajmalittältipått.

 

Så alltså vill jag gärna träffa Alice Cooper och småprata lite, för han är inte min idol. Han är bara en rolig farbror som säkert bara är en tråkig farbror med annorlunda sminktänk. Men han har varit på kalas med Keith Moon och Peter Sellers och de andra IOGT-gubbarna och har säkert många tossiga historier att berätta. Men framför allt ska han få en chans att förklara en del saker.

 

Till exempel kan han få stå till svars för varför han envisas med att ha djur på scenen, vilket är det larvigaste som finns. På tal om det är det läge NU att bojkotta alla fjompiga cirkusar som dräller runt i landet med djur. Låt bli att titta på eländet och hoppas innerligt att cirkusarna inser att det inte är ett dugg kul med "tränade" ( =tvingade) djur som stängs in och fraktas omkring bara för att folk ska glo på dem som om det vore 1812 fortfarande.

 

Och på tal om förritin kan Cooperkarln få stå till svars för att han skrämde mig och Dojjan från vettet på åttitalet med "He's back"-låten, som väl egentligen visade att vi måste ha tappat vettet långt tidigare eftersom ingen vettig person blir rädd för den. Men Dojjan var tvungen att stå i dörren och kolla så att jag kom hem ordentligt på kvällen efter att vi hört på skivan för femtielfte gången och jag kom hem riktigt ordentligt varje gång eftersom vi bodde mittemot varandra med en halv minuts väg från dörr till dörr.

 

Jag tänkte ta med mig mina elvaåriga syskonbarn på Alice Coopers konsert eftersom jag tänkte att det kanske är kul för dem att se en man i övre medelåldern som jag var rädd för när jag själv var elva men ändå inte kunde sluta lyssna på och dessutom tvingade mina klasskompisar på Roliga timmens Topplistetävling att rösta på hans låt (Ja, He's Back, vad annars?) så att den skulle gå vidare till nästa vecka. Mina kära småkillar behöver uppleva lite utslätad rockhistoria, tänkte jag. Det kan väl vara coolt. De ropade NÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ så fort saken kom på tal, eftersom Alice Cooper inte är med i One Direction.

 

Sedan kan Alice Cooper gott få svara på varför han spelar golf, denna höjden av låtsasaktivitet, men golf är väl å andra sidan en fredlig sysselsättning och fred är bra.

 

Peace, man. Det kan jag säga till Herr Alice. Vi kan nog egentligen prata hur länge som helst, men det har jag sannerligen inte tid med. Jag ska göra så att blommorna blommar osv, för det här lågtrycket går mig på nerverna.