Måste skriva om mötet med Patti, annars kanske jag tror att det aldrig har hänt. Som bonusläsning får du ta del av mina fördomar mot djur.
Plötsligt står hon bara där. Patti Smith. På hotellet, där jag satt med mina kompisar för att lyssna på Mannen och hans musikkumpaner. Jag blev helt tyst. Ni som träffat mig vet att det händer nästan precis aldrig.
Så där stod jag, tyst. Patti Smith gick in genom hotellentrén och min vän kliver fram och säger "Welcome". En helt naturlig sak att säga. Patti Smith sträcker fram handen även mot mig och jag har då chansen att säga något helt naturligt, jag med. Kanske till och med något som innefattar all min beundran för henne och hur min själ och hjärna och hjärtat påverkats av hennes verk och hur fantastiskt glad jag är över att hon kommit till Östersund. Något sådant hade passat bra. Något som fick Patti att känna sig både välkommen och glad.
Jag mumlar, så tyst att jag knappt hör det själv, på engelska som inte låter som engelska utan mer som något Göran Persson och Björn Borg kokat ihop: "Good to see you."
"I won't bite", svarar Patti och ler.
Sedan svimmar jag nästan. Flera gånger ser jag henne gå förbi oss, och lika många gånger tänker jag att nu jäklar ska jag säga något bra till henne. Lika många gånger låter jag bli. Vad kan jag säga? Hur kan jag få ut något vettigt ur mig själv? Mitt enda bidrag till kulturlivet är ett evigt tjat om Arbetsförmedlingen och kladdkaka, det är den konst jag lämnar efter mig. Det är inte ens lätt att översätta till engelska. "Jo nåo, aj rajt ö lot öbaot da Jåbbingfårwithling änd stikky käjk, jäs. Ajm lajk jo, ö påoät, lajk. Så aj wodd lajk to disköss jår wörk, bikås äss jo kan si, ajm värry mötsch ön artist, mi, too".
Sedan kom Patti-konserten. I ösregn. Och helt underbart var det. Sådan hand har jag med orden, att jag inte ens kan beskriva ett av mina lyckligaste ögonblick. Men jag kan lägga ut receptet på kladdkaka en gång till, om ni vill.
En fördom jag har om djur är att de knappast går runt och grämer sig över sin egen hopplöshet. Blomflugorna i köket sitter inte på komposthinkskanten och suckar över vilka misslyckade blomflugor de är. Älgarna blir inte helt apatiska för att de inte känner att de bidrar till älgsamhället. Det yrar inte runt någon självömkande padda som är besviken för att han inte är någon bra konstnär. Det är i alla fall vad jag tror och det är därför jag hoppas återfödas som ett djur.
Gör jag ju inte, för då kommer bara någon puckad människa och förstör mitt liv. Men ändå.
Kommentarer
Postat av: "Kompisen"
Jag skrattar ihjäl mig, Lotta! :)
Postat av: Alva
Men för helvete Lotta, har du skakat hand med Patti Smith!? Då måste jag få ta på dig!
Svar:
Tapetorkestern
Trackback
