Dikten som Patti och jag gjorde sådär utan vidare

Det där med att jag och Patti Smith skulle ha skrivit en sång tillsammans är, trots tidigare inlägg, inte bara hittepå från min sida. I själva verket är det så att vi faktiskt har gjort det. Möjligtvis kan man vara petig och säga att Patti Smith vare sig har läst eller godkänt följande poem, men det betyder inte att hon inte har varit med och skrivit den. Någon melodi har vi inte fått till ännu, men det får vi ta nästa gång vi ses.
 
A poem by Patti Smith and Tapetorkestern
 
I was summoned to the mountain
William B was by my side
He stood tall among the shadows
We were blinded by the light
I saw the face of Dalai Lama
And three saints came rushing forth
Then a Voice so loud and mighty
Said "my children
you must 
go north"
 
I tried to stand
but I was struck
to the ground by an unseen hand
And the Voice
shook me to the marrow
"You will leave for another land"
 
"Mother Earth has had it with you
Now it's time you make amends
Go and get her what she cries for
Give this world just one last chance"
 
"Listen to the Rolling Thunder
Heed the words of my command
Ye shall all go to the forest
And meet a Holy Man"
 
Mr Ginsberg he will guide you
So you will not ever lose your way
"But what shall I do when I find him", I asked.
"And whatever will I say?"
 
"Look yonder, my dear sister
Behold there, in the night
You will not speak when you find him
You will listen and be quiet"
 
From underneath my feet there was a rustle, feathers flew
I saw the well-known bird of Athens, I saw her and I knew
She carried wisdom from the other side, this ancient, ragged owl
I took sweet Allen by the hand, the wind began to Howl
 
We walked for days, our feet so sore, we couldn't hesitate
Behind us trodded, cigarette-thin, our William, never late
Then suddenly, when all our hope had vanished from our souls
We saw the forest, covered in ice, we had reached our goal
 
In the clearing stood a man
Stood a man
A man
There stood
 
Ne'er I saw a greater man
Ne'er I saw a stranger man
Standing in the woods
 
Hair burning red
Face paper white
Like painted
By a Pre-Raphaelite
Freckles on porcelain skin
As if he'd been spitting 
Snuff against the wind
 
O Holy Man
Lend me your vision
Let me complete 
Your unfinished mission
King of flaming hair
And Northern skies
Sparkling smile
And music so wild
Your tales of fish and lies
O Medicine Man
Save us from disaster
With your electric shaman dance
We need your truth
Before our spirits die
Pour your wisdom upon us
Like strawberry wine
 
Then the Voice again yet called me
Said "Silence, my dear girl
Let the man tell you
How to save the world
Weave a circle round him thrice
In the forest of the night"
And I said "You stole that last part"
And the Voice said "Well, all right"
 
But right then The Mighty Giant 
With fiery hair 
And gap-toothed smile
Walked towards me, the Voice fell quiet
And we all stared into the eyes
 
Of the great Man from the North
The Man with wisdom bright and pure
The Voice said "Now, pray tell, Man,
what is your sacred cure?"
 
Me and Allen and  Burroughs
And the Voice we couldn't see
Stood by and waited for the blazing
Truth of the Forest Man's decree
 
And he said to us and waved his hand, 
with an accordion on his knee
"I have one thing to tell you
of great importance 
so you'd all better listen to me"
 
The night was dark and chilly
The Holy Man gave us his words
I stood there with A.G. and Billy
And this is what we heard:
 
"Take my advice
Go do it now
Buy a frying pan suited for tiny pancakes
For your wife"
 
 

Kommentarer
Postat av: Cbj

Har träffat och lyssnat på Allen och Peter Orlovsky i Uppsala för cirka 30 år sedan. Och när min numer avlidne gode vän Jeff Picard flyttade från Paris stod William S där och tog farväl och grät en skvätt eftersom de då delade kärleken till samma kemiska substanser...Patti har gjort det så mycket bättre än både Allen och William...

Svar: Att vara för kär i för starka trollerimediciner är kanske inget att applådera, men ändå. De hann åstadkomma en hel del bra ordkombinationer, de där farbröderna. Läste en fruktansvärt ruskig berättelse om Burroughs misslyckade föräldraskap för några år sedan och boken gjorde det än mer tydligt att man bör skilja på konstnär och privatliv, men från att ha haft karln på piedestal (trots allt annat jag läst om honom innan) jag får numera kämpa för att låta bli att tänka på den boken när jag tänker på Burroughs. Han skrev briljanta saker, men var kanske inte helt briljant som person. Vilket väl inte någon är, i och för sig. Och berättelsen kanske inte ens var sann. Men det är fascinerande hur man ständigt samlar på historier om ens idoler, som om dessa historier blir konstverk i sig. Så tack för ditt bidrag!
Tänk att ha upplevt Allen live! Min högsta önskan vid den tiden var att träffa Richard Herrey och bo med honom för evigt. Ibland får man vara tacksam för drömmar som inte slår in.

Tapetorkestern

2013-06-07 @ 00:06:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0