Tapetorkestern

Självmedicinering mot nedstämdhet, panik och stress orsakat av ett knepigt samhälle: Johan Johanssons skiva Svea Rike Rivjärn. Tjusig fuldans till "Skurkar i manschett" och "Geist nog att orka ge upp" skapar eufori, extas och en insikt om hur patetiskt det är att oja över hur ledsen man är när man egentligen inte är ledsen utan bara skadad av någon slags allmän inställning att störst går först och att man är sämst om man inte hänger med i den vanvettiga svängen.

Eller så kan man bara sjunga ikapp med de lysande textraderna och skita i precis allt ett tag.

För första gången på etthundra år sov jag sju timmar i sträck inatt. Det kan vara för att jag plötsligt började tro på att jag kan bli piggelin i huvudet utan att bli tvungen att äta zombifieringssnask. Eller så var det för att jag precis innan jag somnade slogs av tanken att bilden till gårdagens inlägg nästan är ett plagiat. Och det måste betyda att jag inte bara går runt med mina egna tankar hela tiden utan även kan ta in andras. Alltså finns det hopp.

Så tänkte jag eftersom det kändes lite jobbigt att erkänna att jag är en simpel tjuv, om än en väldigt omedveten tjuv. Illustrationen jag gjorde igår är väldigt lik en passage i en text av Bob Hansson, kom jag på missinassen.
Nu är det sällan, eller möjligtvis aldrig, så att Bob Hansson läser Tapetorkestern, så jag löper ingen större risk att han blir sur på mig eller skickar poeternas motsvarighet till STIM till ytterdörren min, med hammaren och skäran eller vad de nu har för vapen att ta till i högsta hugg. Kanske en vass versfot.

Så för en gångs skull fick jag inga skuldkänslor över något som jag gjort, trots att det nästan är kriminellt eller åtminstone moraliskt felaktigt eller i varje fall pinsamt. Framsteg! Men eftersom det tydligen tar flera timmar innan jag märker att mina egna idéer är någon annans är jag nu väldigt osäker på alla teckningar jag ritat. Det vore högst märkligt om varenda en av dem vore varianter på Bob Hanssons material. Men tänk alla andra människor, som INTE är Bob Hansson. De kanske har blivit bestulna på sina idéer av mig, utan att någon av oss vet om det. Visserligen tror jag inte någon har egna idéer, allihop kommer från ett vitamininstitut i Schweiz och vi köper dem på postorder på avbetalning och vips står vi där med en massa räntepålägg som vi då rakt inte räknat med från början och då känns inköpet plötsligt väldigt onödigt för vad skulle vi med ännu en idé till, vi har ju inte använt någon av de gamla vi skaffat. De ligger bara där och tar plats i garderoben eller i pannskåpet eller i den där lådan med ett färgglatt gem, en biobiljett med nostalgipoäng, ett gammalt antagningsbesked, ett telefonkort som kanske har samlarvärde, en teckning från ett barn som man inte minns namnet på, ett recept på något som man skrivit av per telefon och låtit bli att skriva någon rubrik så det kan lika gärna vara sockerkaka som trolldeg, ett kassettfodral till ett band som försvunnit samt ett avslitet Barbiehuvud och varenda gång vi städar tror vi att vi ska ta itu med den där osorterbara lådan och slänga allt en gång för alla, men det är för mycket. Inpå allt det där med statsskulden, miljöförstöringen, CSN, snön, rynkorna, uppskjutna städningen, hetsätningen och Nordkoreas gråtande björnar blir det på tok för svårt att ägna sig åt en ostädad låda och så var det med den idén.


I alla fall. Förlåt, Bob, ty jag vet icke vad jag gör.

Igår fick jag ett brev från Arbetsförmedlingen: "Du är härmed avanmäld som arbetssökande och har ej rätt till ersättning, eftersom vi meddelat din a-kassa att du fått jobb från 10 januari."


Jag hade helt missat att jag fått jobb från 10 januari. Idag är det den 13 januari och jag har varit arbetslös i tre veckor. Arbetsförmedlingen hade fått för sig att skoja till det lite med mig, så att jag inte ska ha det tråkigt när jag går hemma och inte tjänar några pengar.


Jag gick in på Arbetsförmedlingen nyss och sa att jag blivit felaktigt avanmäld. Min handläggare var just då upptagen med att skoja till det med någon annan arbetslös, så jag fick prata med en annan ur personalen. Hon medgav att det blivit fel och rättade till det. För säkerhets skull tyckte hon dock att jag skulle kontakta a-kassan och kolla så att de verkligen förstod att jag var arbetslös igen. Fastän jag varit det hela tiden. Hon påpekade nämligen att "kommunikationen mellan Arbetsförmedlingen och a-kassan inte alltid är så bra".


Sedan fick jag komma till en annan handläggare för att göra en handlingsplan. När man är arbetslös ska man göra en handlingsplan. Man kan lätt tro att det är en plan över vad man ska göra för att få jobb, men då är man allt ute och cyklar. Istället är det ett papper där det står att man måste söka alla möjliga jobb i hela landet och varje månad säga till Arbetsförmedlingen att man har gjort just det. Exakt vad Arbetsförmedlingens funktion i samhället är blir allt otydligare för mig.


Imorse fick jag ett nervöst sammanbrott vid tanken på att jobba som lärare. Eftersom jag blev sjuk innan jul av jobbet blev jag rädd att jag skulle få hjärtproblem igen och när attacken gått över bestämde jag mig för att hoppa av lärarbanan helt och hållet. Jag har bestämt mig för det förut, men pengar är mäktiga ting, så jag har trillat dit gång på gång. Läraryrket borde beläggas med varningstext och bara skrivas ut på recept.


Hur som helst. Jag sa till min handläggare att min doktor, min chef, mina kollegor, min familj och mina vänner avrått mig från att jobba som lärare eftersom jag blev sjuk av det. OK, sa handläggaren. Då ska du få en handläggare som är inriktad på skola och omsorg, fortsatte handläggaren. Men jag vill ju absolut inte vara inom skola och omsorg, sa jag. Nä, men det är ju det du har erfarenhet av, sa handläggaren. Jag sa då att jag inte söker några lärarjobb eftersom jag är rädd för att bli sjuk igen. OK, sa handläggaren.


Finns det någon jag kan prata med för att få vägledning, för att kunna hitta vad jag ska jobba med istället? frågade jag. Inte riktigt, sa handläggaren. Det funkar inte så. Och det är fullt i den grupp som ger vägledning, fortsatte handläggaren.


Jag blev kafka-förgiftad och kom inte på något att säga. Jag tog min handlingsplan och gick, med tårar i ögonen och hjärtat på högvarv. När jag lugnat ner mig en bit läste jag handlingsplanen. Där stod mest att jag kommer att bli gruvligt straffad om jag inte söker jobb i hela landet och söker de jobb som Arbetsförmedlingen skickar på mig. Längst ner stod det vilka jobb jag kommer att bli anvisad: lärare inom grundskolan och gymnasiet.

Hälften av alla jobb på Arbetsförmedlingens lista är telefonförsäljare. Resten är bilmekaniker och lärare. Jag börjar gruva mig för att handläggaren ska tvinga mig att ringa folk och hota dem till livet om de inte börjar prenumerera på tubsockor. Eftersom jag jobbat som säljare förut tycker nog handläggaren att jag har erfarenhet och är lämpad för jobbet och kan fortsätta på banan jag påbörjade för femton år sedan. Att jag fick lov att säga upp mig och blev sjuk i ett halvår för att jag inte klarade av att sälja min själ på det där sättet, det räknas nog inte. Därför tänker jag föreslå för handläggaren att jag lika gärna kan börja dansa på strippklubben i Mörsil, för jag säljer hellre min kropp än min hjärna. Det är dessutom bättre betalt och man slipper konversera. Märkligt nog har jag inte sett några annonser för strippklubben på Arbetsförmedlingens sida, trots att de söker dansare. Arbetsförmedlingen gillar mest att folk prostituerar sig per telefon.



Men det var ju inte det dagens inlägg skulle handla om. Istället vill jag berätta att jag funderar på att köpa en påse marshmallows.

Filmen Limitless handlar om en författare som ska skriva en bok men inte skriver något alls utan bara blir distraherad av att han måste gå på puben eller titta på TV eller äta flingor och så gör hans tjej slut med honom för att han är så misslyckad och ser ut som Eddie Vedder på dekis. Strax därpå får han tag på ett piller som gör att han blir oerhört smart, kreativ och välorganiserad och diskar fort. Han skriver massvis och blir rik och så blir tjejen hanses kär i honom igen eftersom han bytt utseende från Eddie Vedder till Jens Lapidus.


Precis sådär är det för mig med. Jag har sagt till alla att jag ska göra klart min bok innan nästa vecka, men allt jag gör är att gå runt i myspysbyxor, märklig frisyr och ett kreativt vakuum. Jag skulle betala minst hundra kronor för att komma upp på Eddie Vedder-nivå. Jag har ingen flickvän som tänker lämna mig för att jag super bort hyrespengarna, men min inre hustru tänker snart skilja sig från mig eftersom det inte händer något alls på bokskaparfronten.


Men det har sina orsaker. Hela tiden dyker det upp saker som gör att det inte går att jobba på boken. Det är frukost och det är lunch och det är middag och en sjujäkla massa mellanmål och så försöker jag springa och det går inte alls pga jag tydligen sov bort min påbörjade kondition när jag fick bröstmuskeltjafset och då blir jag sur och då måste jag tvätta eller sortera saker eller hetsläsa alla tidningar jag lånat på biblioteket och som plötsligt måste lämnas tillbaka. Idag blev jag dessutom tvungen att gå och posta brev och då stördes hela skrivrutinen ännu mer. Inte för att skrivrutinen hade påbörjats det allra minsta, men den blev i alla fall störd. På tal om störd: några småungar slängde snöbollar på alla dörrar i området i förmiddags. När jag gick ut var jag en duktig tjej som varken sprang fram till de dumma barnen och mulade dem eller krävde att få prata med deras föräldrar. Jag tog en omväg för att slippa se snorungarna. En del människor tycker det är gulligt när barn gör elaka saker, men de människorna är förmodligen förvuxna elaka barn själva och ska inte uttala sig. Det enda som hjälper är att mula dem med.


Dessutom kom jag på igår att jag inte vill göra någon bok. Det känns inte särskilt kul att ge ut en massa streckgubbar som pratar. Tänk om Neil Gaiman gett ut Sandman i Paintversion, eller om Tolkien skrivit hela Ringen-trilogin som fåniga one-liners. Inte vidare mycket beundran hade det väckt. Min plan är därför att lära mig rita, samt att ha något slags viktigt innehåll att förmedla innan jag påbörjar min bok. Båda delarna kommer att sätta igång på ett litet kick, bara min doktor går med på att skriva ut samma sorts piller som Eddie Vedder fick i Limitless.