Ain't muffin like the real thing
Hoven Droven har på något vis lyssnat på min konstruktiva kritik, för de två första låtarna på deras senaste LP "Rost" är utmärkta springsånger. I alla fall när man springer hemma på köksgolvet. När man springer utomhus i kallvintern råkar man springa benet argt och så blev det en haltande söndag idag.
Tog ändå med mig benet ut och gick i snön idag, ty det var sol och den har jag inte sett sedan jag var ung. Solen var dock på sitt bråkigaste humör och sprang bakom varenda gran så fort jag kom i närheten. Men till slut pulsade jag mig ut på en brygga och fick fatt i ljuskulan. Där stod jag i halvmeterdjup snö och stirrade rakt in i solen i några minuter tills jag blev lite rastlös av det hela och gick hem igen.
"Don't the sun look angry through the trees/Don't the trees look like crucified thieves?" frågade Warren Zevon under tiden. Jovars, tänkte jag.
I lördags gjorde Mannen och jag muffins för första gången. Eftersom vi har gift oss och allt var detta nästa steg i förhållandet. Vi gick rakt på ett improvisationsrecept av jordgubbs- och vaniljmuffins och attans bananer vad god smet det var. Det som blev över hällde vi i muffinsformar. Föga anade vi vad vi gett oss in på. Vi var väl lite naiva. Muffins ser ju så rara ut på bild och det är många som säger att deras liv blev helt annorlunda efter att de skaffat sig muffins, så vi tänkte att det är väl värt att testa. Eftersom det var helg var vi ju dessutom hemma båda två och kunde dela på jobbet.
Mannen skulle prompt vakta vid ugnen tills muffinsen blev klara, men jag förklarade att det kanske blev lite långrandigt eftersom det tar sin lilla kvart för muffins att växa upp. Det hjälpte inte. De små muffinsarna krävde passning varannan minut, annars blev Mannen orolig. Vi turades om att springa och titta till dem, men de vägrade bli färdiga när vi var där. "Nu är det din tur att kliva upp", sa jag (fastän det var min tur, men hallå, jag hade ju vispat ihop dem!) titt som tätt och så sprang Mannen iväg. Efter en halvtimme hade vi inget tålamod med dem längre, så då stängde vi värmen trots att småknattarna var alldeles bleka. Någon måtta får det ju vara på pjåskandet. De visade sig vara välartade små bullar, trots att de såg så trista ut, så vi åt upp nästan allihop, ansvarsfulla vuxna som vi är.
Idag frågade jag min Mor om råd om småttingarna, vilket jag kanske borde ringt och gjort redan i lördags. Hon har ju varit med förr och visste att vi såklart hade haft för låg värme. Jag berättade för Mannen och så skämdes vi lite. Nästa gång gör vi Schwarzwaldstårta istället. Jag har hört att den sköter sig i princip själv.
Tog ändå med mig benet ut och gick i snön idag, ty det var sol och den har jag inte sett sedan jag var ung. Solen var dock på sitt bråkigaste humör och sprang bakom varenda gran så fort jag kom i närheten. Men till slut pulsade jag mig ut på en brygga och fick fatt i ljuskulan. Där stod jag i halvmeterdjup snö och stirrade rakt in i solen i några minuter tills jag blev lite rastlös av det hela och gick hem igen.
"Don't the sun look angry through the trees/Don't the trees look like crucified thieves?" frågade Warren Zevon under tiden. Jovars, tänkte jag.
I lördags gjorde Mannen och jag muffins för första gången. Eftersom vi har gift oss och allt var detta nästa steg i förhållandet. Vi gick rakt på ett improvisationsrecept av jordgubbs- och vaniljmuffins och attans bananer vad god smet det var. Det som blev över hällde vi i muffinsformar. Föga anade vi vad vi gett oss in på. Vi var väl lite naiva. Muffins ser ju så rara ut på bild och det är många som säger att deras liv blev helt annorlunda efter att de skaffat sig muffins, så vi tänkte att det är väl värt att testa. Eftersom det var helg var vi ju dessutom hemma båda två och kunde dela på jobbet.
Mannen skulle prompt vakta vid ugnen tills muffinsen blev klara, men jag förklarade att det kanske blev lite långrandigt eftersom det tar sin lilla kvart för muffins att växa upp. Det hjälpte inte. De små muffinsarna krävde passning varannan minut, annars blev Mannen orolig. Vi turades om att springa och titta till dem, men de vägrade bli färdiga när vi var där. "Nu är det din tur att kliva upp", sa jag (fastän det var min tur, men hallå, jag hade ju vispat ihop dem!) titt som tätt och så sprang Mannen iväg. Efter en halvtimme hade vi inget tålamod med dem längre, så då stängde vi värmen trots att småknattarna var alldeles bleka. Någon måtta får det ju vara på pjåskandet. De visade sig vara välartade små bullar, trots att de såg så trista ut, så vi åt upp nästan allihop, ansvarsfulla vuxna som vi är.
Idag frågade jag min Mor om råd om småttingarna, vilket jag kanske borde ringt och gjort redan i lördags. Hon har ju varit med förr och visste att vi såklart hade haft för låg värme. Jag berättade för Mannen och så skämdes vi lite. Nästa gång gör vi Schwarzwaldstårta istället. Jag har hört att den sköter sig i princip själv.
Kommentarer
Trackback
