Vemses ord är de hära?
För första gången på etthundra år sov jag sju timmar i sträck inatt. Det kan vara för att jag plötsligt började tro på att jag kan bli piggelin i huvudet utan att bli tvungen att äta zombifieringssnask. Eller så var det för att jag precis innan jag somnade slogs av tanken att bilden till gårdagens inlägg nästan är ett plagiat. Och det måste betyda att jag inte bara går runt med mina egna tankar hela tiden utan även kan ta in andras. Alltså finns det hopp.
Så tänkte jag eftersom det kändes lite jobbigt att erkänna att jag är en simpel tjuv, om än en väldigt omedveten tjuv. Illustrationen jag gjorde igår är väldigt lik en passage i en text av Bob Hansson, kom jag på missinassen.
Nu är det sällan, eller möjligtvis aldrig, så att Bob Hansson läser Tapetorkestern, så jag löper ingen större risk att han blir sur på mig eller skickar poeternas motsvarighet till STIM till ytterdörren min, med hammaren och skäran eller vad de nu har för vapen att ta till i högsta hugg. Kanske en vass versfot.
Så för en gångs skull fick jag inga skuldkänslor över något som jag gjort, trots att det nästan är kriminellt eller åtminstone moraliskt felaktigt eller i varje fall pinsamt. Framsteg! Men eftersom det tydligen tar flera timmar innan jag märker att mina egna idéer är någon annans är jag nu väldigt osäker på alla teckningar jag ritat. Det vore högst märkligt om varenda en av dem vore varianter på Bob Hanssons material. Men tänk alla andra människor, som INTE är Bob Hansson. De kanske har blivit bestulna på sina idéer av mig, utan att någon av oss vet om det. Visserligen tror jag inte någon har egna idéer, allihop kommer från ett vitamininstitut i Schweiz och vi köper dem på postorder på avbetalning och vips står vi där med en massa räntepålägg som vi då rakt inte räknat med från början och då känns inköpet plötsligt väldigt onödigt för vad skulle vi med ännu en idé till, vi har ju inte använt någon av de gamla vi skaffat. De ligger bara där och tar plats i garderoben eller i pannskåpet eller i den där lådan med ett färgglatt gem, en biobiljett med nostalgipoäng, ett gammalt antagningsbesked, ett telefonkort som kanske har samlarvärde, en teckning från ett barn som man inte minns namnet på, ett recept på något som man skrivit av per telefon och låtit bli att skriva någon rubrik så det kan lika gärna vara sockerkaka som trolldeg, ett kassettfodral till ett band som försvunnit samt ett avslitet Barbiehuvud och varenda gång vi städar tror vi att vi ska ta itu med den där osorterbara lådan och slänga allt en gång för alla, men det är för mycket. Inpå allt det där med statsskulden, miljöförstöringen, CSN, snön, rynkorna, uppskjutna städningen, hetsätningen och Nordkoreas gråtande björnar blir det på tok för svårt att ägna sig åt en ostädad låda och så var det med den idén.
I alla fall. Förlåt, Bob, ty jag vet icke vad jag gör.
