Begging for Mörsil
Hälften av alla jobb på Arbetsförmedlingens lista är telefonförsäljare. Resten är bilmekaniker och lärare. Jag börjar gruva mig för att handläggaren ska tvinga mig att ringa folk och hota dem till livet om de inte börjar prenumerera på tubsockor. Eftersom jag jobbat som säljare förut tycker nog handläggaren att jag har erfarenhet och är lämpad för jobbet och kan fortsätta på banan jag påbörjade för femton år sedan. Att jag fick lov att säga upp mig och blev sjuk i ett halvår för att jag inte klarade av att sälja min själ på det där sättet, det räknas nog inte. Därför tänker jag föreslå för handläggaren att jag lika gärna kan börja dansa på strippklubben i Mörsil, för jag säljer hellre min kropp än min hjärna. Det är dessutom bättre betalt och man slipper konversera. Märkligt nog har jag inte sett några annonser för strippklubben på Arbetsförmedlingens sida, trots att de söker dansare. Arbetsförmedlingen gillar mest att folk prostituerar sig per telefon.
Men det var ju inte det dagens inlägg skulle handla om. Istället vill jag berätta att jag funderar på att köpa en påse marshmallows.
