Havet. Är djupt.
Fast havet gör mig jättenervös. Det riktiga, alltså.
Ibland tror jag att det är för att jag nästan drunknat två gånger som jag är lite avigt inställd till att bada. Men så är det inte.
Det är två helt andra orsaker. Det ena är fiskarna. Alltså de som lever i havet, inte de som lever på att slå ihjäl fiskar. Jag är lite rädd för dem, också. Men de brukar inte stå och skrämma mig på stranden.
När man badar måste man förtränga att det runt benen simmar fiskar som när som helst kan överraska en. Jag är så rädd för att bli överrumplad av fiskar att Hajenfilmen vore lika otäck om den handlat om en lömsk mört som strök omkring.
Det hela är säkert jättefreudianskt, men vem bryr sig. Jag badar ju ändå inte.
Jag tycker om att ligga på stranden i Italien och lyssna på kokosnötsförsäljaren som rantar förbi och ropar "coco bello" och jag tycker det är lika roligt varje gång. Fast varför jag tycker det är roligt att en stackars man försöker försörja sig på att sälja kokosnötter till dryga turister, det kan man verkligen fråga sig. Det kan inte ha med Freud att göra. Det är förmodligen för att jag är helt kokkobello.
Men det är jag inte när det kommer till den andra orsaken till min badstrejk. Jag har bikiniskräck. Inte ångest. Inte sådan där Desperate Housewifesnoja som vissa får och tänker "oiiiihhh!!! Jamåstejurakabena å gå ner ett tjiiiiilå!".
Jag pratar skräck.
Att ha bikini på sig innebär att inse sin egen dödlighet.
Jag ser förfallet. Jag ser att jag är närmare slutet. Jag är snart över.
Och alla på stranden ropar: "Hur understår du dig att komma hit och påminna oss??? Hur kan du gå runt här med dina bristningar, dina celluliter och din inställda vaxningstid??? Låt oss vara ifred med våra perfekta inoljade barbiekroppar och slippa vämjas åt din påbörjade ättestupevandring!"
Och så blir jag ivägjagad med högafflar och facklor.
Jag törs inte ropa någonting tillbaka. Inte förrän jag kommit hem ställer jag mig i spegeln och tittar.
De har rätt. Jag skräms.
Om jag bara låtit bli att ligga och lyssna på alla fina skivor istället för att gå på gymet. Om jag bara struntat i att läsa böcker och istället lagt hela månadslönen på en ballerinakurs. Om jag kunde ha låtit bli att äta saker jag tycker om och istället återupptagit lite härliga ätstörningar från min ungdom. Om jag ändå inte spenderat tid med Den Stora Kärleken utan istället rusat runt på ett löpband.
Då kanske jag hade haft en bikinikropp nu.
Vad jag nu skulle ha haft den till.
När jag var liten kunde jag då rakt inte förstå alla tråkiga vuxna som inte VILLE bada. Sådan skulle jag aaaaalriiig bli!
Hepp!
Det blev jag visst det.
Och det har inget med bikiniångesten att göra, även om den finns där med(ofc, I´m a woman!).
Tror det har med leklusten att göra. Den finns som inte där i lika stor dos längre. För vad ska jag då hitta på i det däringa vattnet? Simma? Och så simmar jag. Och så simmar vi lite till.
Är väll ok, men inte såå roligt ändå. Jag kan som inte fantisera att jag är en sjöjungfru, djuphavsdykare eller fisk längre. Eller jag kan, men det är inte så spännande trots allt.
Jag har blitt tråkig!
Badade en gång förra sommaren. Och året där innan ingen alls.
Nu kan jag iofs skylla lite på att jag inte har nära till någon badplats så jag badar bara då jag besöker ursprunget i de jämtlänska skogarna. Och där tvingas ingen att se en i bikini/baddräkt heller. Utöver familjen då. ;)
men bada är ju det underbaraste som finns, ja kan gärna tänka mej o plaska och leka i vattnet hur länge som helst, men då är det ju det här med bikini, om ja fick ta på mej den under vattnet då skulle ja ligga i vattnet jämnt..
o fiskarna är ju så vackra o se på och dom är ju inte speciellt farlig på dom här breddgraderna iaf..
Det är fegt att vara i form till beachen he he;)
enda nackdelen är att det är mer mygg å gäddor i vassen;)
