Tapetorkestern

 

Förr i tiden gick jag till en doktor som gav mig piller för att jag skulle bli glad. Tordes inte ta dem, trots att doktorn sa att det var väl inget att oroa sig för, biverkningar. Jag frågade en doktor till, som också tyckte jag skulle ta medicinen. Jag hade inget att förlora, sa doktorerna. Tordes inte ta tabletterna ändå.

 

Sedan slutade jag med p-piller. Blev glad. Inte jämt, för då är det någe lurt. Men liksom inte likgiltig och stirrande i väggen. Har sedan fått reda på att det är vanligt för kvinnor i medelåldern som blir stressade (vilket alla blir) att få mina symtom. Det är hormonerna. Obalans i hormonerna. Om man vill ränna rakt ner i en skogstjärn för att alla tuggummin ramlat ut i väskan, då är det hormonerna. Om ett raseriutbrott orsakas av att alla hela strumpor är slut är det hormonernas fel, det med. När det inte går att sova för att  tusen tankar måste tänkas färdigt samtidigt. Att det är omöjligt att kliva upp ur sängen trots att inget otäckt har hänt. Gråtattacker över världens tillstånd och att man inpå alltihopa kryddat maten fel. Hormoner. 

 

P-piller och SSRI-preparat kan allvarligt störa hormonbalansen i kroppen och orsaka ännu värre mörker i hjärnan. Det är det ingen doktor som har upplyst mig om. Jag frågade barnmorskan för några år sedan om det kunde tänkas vara mina p-piller som gjorde att jag så ofta ville dränka mig. Hon sa att det inte lät bra och skrev ut ett annat märke. Inte ett ord om att jag kanske inte borde äta p-piller överhuvudtaget.

 

Som Stefan Sundström sjunger är det en gåva att få sova som ett barn. Mina hormoner vill inte ta emot den gåvan, de vill hellre att jag tänker på kaos, implosion, hjärtslag och avstängning från a-kassan istället. När jag ska sova. Om jag ändå somnar drömmer jag om ungefär samma saker, eller att jag ständigt missar en tid jag måste passa. Jag som inte har någon tid att passa längre.

 

Och runtom i världen ligger medelålders kvinnor och tänker samma sak istället för att sova. Hormonerna går obalansgång genom hela kollektiva kvinnosjälen och lurar fruntimren att de är spritt språngande psykotiska. 

 

För att lugna mig lånar jag en tjock bok på biblioteket. Om jag kan koncentrera mig på något längre än Twittermeddelanden kanske jag får lite ro i kroppen. Boken heter Duma Key och är skriven av Stephen King. Än så länge verkar det inte vara en självhjälpsbok. På femtio sidor har det redan handlat om så mycket annalkande vansinne att jag anser mig ligga lite i lä. Fast jag blir också oerhört orolig att  jag ska bli från vettet enbart genom att läsa boken.

 

Jag skriver ett brev till Stephen King och säger att han inte ska skriva skräckromaner om att förlora förståndet. Han bör se till att huvudpersonerna får ordning på hormonbalansen istället.

 

 

Ovanstående fina bild är snodd ur min fina bok "Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut". Du behöver den, du också. Här ser du köpställen.

Efter 40 minuter fick jag träffa en handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag tänkte sysselsätta mig med att ta lite bilder i väntrummet, till exempel på skylten bredvid polistejpsstrecket på golvet två meter framför receptionen: "Vänta här på din tur". Inte många som associerar tur med Arbetsförmedlingen, men det är en fin tanke. Jag blev dock blyg och tordes inte knäppa kort, eftersom jag då kanske skulle bli bortforslad av vakter innan min tur var kommen och det hade jag inte tid med. 

 

Min handläggare ansåg att jag hade gedigen arbetslivserfarenhet. Det höll jag med om. Handläggaren tyckte också att jag skulle få en jobbcoach. Det höll jag också med om. Allt som är gratis-principen, liksom. Inte för att jag har plats för någon jobbcoach hemma, men man tackar ju inte nej när folk vill bjuda på saker. Om de inte vill bjuda på knark, för det är olagligt och dessutom inte lämpligt när man sitter på Arbetsförmedlingen och söker jobb, att bli spontannarkoman istället för att svara på frågor om sökområde och breddad kompetens och om jag har tänkt på att jag måste vara beredd att flytta till Skövde för att bli blöjansvarig på cellulosafabriken, fast då är det nog risk för plötsligt knarkande, säger jag. Nu kom vi inte så långt, eftersom vi fastnade i jobbcoachväljandet. Arton jobbcoachföretag har Arbetsförmedlingen impulshandlat hem till sig - så du ska vara glad över att du inte har hand om deras ekonomi inpå alltihopa, med tanke på mascaran och ritblocket och DVD-boxen och bra-att-ha-termosen du råkade shoppa igår -  och då får arbetslösa välja vilket av alla dessa käcka firmor som ska få erbjuda sina tjänster om vilket typsnitt som är bäst att skriva med när man söker jobb och litegranna utav varje, föreställer jag mig.

 

Jag satt i en kvart och läste om alla jobbcoachningsföretagen och ett är säkert och sant och det är att de behöver en korrekturläsare allihop. Och en jobbcoach, som kan göra deras profiler lite mer lockande. Alla företag presenterar sig med samma floskler och beigegråa tankar. Orkar inte ens ge exempel på hur tråkiga de är, men jag valde i alla fall bort de värsta, som erbjöd workshops och seminarier. En workshop och ett seminarium om hur arbetslös jag är, det kan jag anordna själv och dessutom få bättre fika på.

 

Men nu ska jag vara positiv och vänta på att jobbcoachen ringer mig för att boka ett möte. Då ska vi skriva ner mina intressen, mina tidigare jobb, vad jag ska bli när jag blir stor och vilken favoritfärg jag har. Kanske också att jag tycker om tacos. På ett separat papper, blir väl det. Jag tar med mig mina favoritgem så jag är beredd att häfta ihop hela min framtid i en behändig liten bunt.

 

 

 

Fick en positiv kommentar från en fd elev på förra inlägget, och det lindrar såklart totala misslyckande-ångesten från skoltiden en del. En del elever känner sig sedda, trots att man som lärare inte tycker att man sett dem tillräckligt. Jag försöker ropa det högt åt mig själv, som kontrar med alla missnöjda rop från elever som aldrig blivit sedda. De är många, de där förlorade eleverna. Elever som jag har rusat förbi i korridoren, elever som inte fått den hjälp de behövt, elever som gett problemsignaler som jag inte lyckats tolka i tid, elever som varit desperata, aggressiva eller bara uppgivet tysta.  

 

Allt kan inte skyllas på ett pressat tidsschema och splittrade arbetsuppgifter. En del kan även skyllas på att jag inte läst pedagogik, för där lär man sig tydligen att hantera precis alla problem samtidigt. Inte för att jag har pratat med någon klarar-allt-lärare hittills, men det är nog för att lärare sällan hinner prata med varandra. 

 

De där superlärarna finns, för det har jag läst i lärarfackens personaltidningar. Där delar övernaturligt duktiga pedagoger med sig av sina osannolikt genomtänkta och ofelbara tips. De hinner ha daglig kontakt med varje elevs vårdnadshavare,  lyckas med ämnesövergripande mastodontprojekt varje termin, engagerar klassen i storvulna tävlingar (som de alltid kommer till riksfinal i och har råd att åka till, eftersom läraren sett till att det finns en rejäl klasskassa), har järnkoll på alltifrån elevens släkthistoria till samma elevs näringsintag och samlade betygsutveckling och exakt vad hela läsårets lektioner ska innehålla - oavsett vilka schemabrytande aktiviteter som inträffar - och självklart fortbildar sig läraren minst en gång i månaden i något intressant ämne och är ständigt uppdaterad inom ny teknik och har alltid tid att använda det i undervisningen och berättar alltid om detta på en konferens, så att alla andra lärare får dåligt samvete och varje vecka far läraren med mentorsbarnen på ett väl förberett och sedan noggrant uppföljt studiebesök och på fredagar är det pedagogisk mysfika med saft som allihopa har kokat tillsammans med en vänklass i Schweiz som de har kontakt med via videolänk. Dessutom håller läraren i minst sex inspirerande lektioner varje dag, där alla elever får komma till tals och ingen vill gå hem.

 

Dessa lärare har bara en enda brist: de är antingen mytomaner eller sagofigurer.

 

 

 

 

 

Föregående två inlägg är ett utslag av min skolångest, som dyker upp varje hösttermin. Först genom mardrömmar om misslyckade lektioner ett par veckor före skolstart, sedan genom oro över att jag kommer att leta fram ett lärarjobb bara för att få in lite pengar.

 

 

Du som läst Tapetorkestern i alla dessa år (hurra för dig!) vet att jag numera är strängeligen förbjuden (av familj, vänner och mig själv och doktorn) att jobba som lärare pga stressen, men att inte ha en lön är också stressigt, så inte vet man hur det kommer att hampa sig framöver. Mest stressad är jag just nu över att jag snart måste gå till Arbetsförmedlingen (ännu ett kärt återseende för trogna läsare) och ropa "wöööhh, äre här man hitta massa jobb ällä???" för att bli avsnäst, avhyst och avstängd. Har dock skjutit upp besöket för att jag först vill ha besked från doktorn (känd från Tapetorkestern) om jag har fel på sköldkörteln (ännu en kändis) eller inte.

 

Har försökt tre dagar på raken att ringa vårdcentralen, men antingen är tidsbokningen stängd eller så är telefonkön så lång att jag inte minns (minnesförlust är ett vanligt symtom på sköldkörtelproblem, men jag glömmer alla mina symtom så fort jag kommer till en läkare) vad jag skulle säga när jag kommer fram och då lägger jag på luren i förebyggande syfte. Sköldkörtelproblem och andra hormonella besvär kan utlösas av stress, vilket är troligaste orsaken i mitt fall. Eller så handlar det bara om gnäll. Det utlöses oftast av Arbetsförmedlingen.

Nu ska jag inte sitta här och tjata om hur eländig skolan är, eftersom jag faktiskt lämnat den (om den blev mer eller mindre eländig av det har jag inte forskat på), men ändå gör jag det. Det som gnager är att föräldrarna inte vet hur otroligt lite tid lärarna har för varje elev. Det är omöjligt att se, än mindre stoppa, all mobbning som pågår. Alla elever blir inte sedda. Den lärare som tror att hen ser varje individ i en grupp på fler än 25 personer under ett 40-minuterspass, den läraren lever helt och hållet i fantasilandet. Då talar vi enbart om klassrumssituationen. En massa jävulskap händer på rasterna. Där finns inte lärarna. Det är omöjligt som rastvakt att hinna hålla koll på varendaste hörn (om man ens hinner ut på sin rastvakt, på grund av att rasterna är väldigt snålt tilltagna och man kanske måste prioritera att försöka äta ett äpple på väg från en lektion till en annan eftersom man inte hann med någon lunch idag heller). Lärare har visserligen ögon i nacken, men inte superkrafter. Den eviga klumpen i magen hos lärare är att inte räcka till för alla. Ibland inte för någon alls. Om föräldrar verkligen förstod detta skulle de nog inte vara oroliga över att skicka barnen till skolan. De skulle inte låta dem gå dit överhuvudtaget.

 

 

 

 

Köp streckgubbesamlingen "Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut" här

och låt bokhyllan få en  mening i livet!

 

 

 

Med anledning av alla som blir så kränkta av andras engagemang kör jag en favorit i repris:

Blev så inspirerad av mig själv i det förra inlägget, så här kommer en lika fint ritad rutsamling:

Helt utan skam i kroppen gör jag nu reklam för boken min. Snart. Först vill jag återigen tacka ("återigen"? Tänk om jag glömt att tacka förut! Säkert. Då blir det både förlåt och tack här.) alla som har köpt boken, lånat den på biblioteket, sagt till andra att köpa den och till och med haft högläsning på jobbet/på stranden/i badrummet av den (det där med stranden är jag inte säker på har skett, men det kändes fint att tänka så). Tack även till alla som peppade mig att göra boken, när den bara var en stökig samling streckgubbar utspridda över hela hemmet. Tack!

 

Boksläppet ledde till konstutställningar, roliga intervjuer, märkliga felcitat, otäcka fotograferingar och att jag fick för mig att bli entreprenör. Det tyckte Arbetsförmedlingen var en förträfflig idé. Ända tills de fick veta att det var kultur inblandat i mitt företag och då kan man inte få starta eget-bidrag. Tur det, eftersom jag inte begriper vad entreprenörer gör i alla fall.

 

Förlaget åker till bokmässan i Göteborg i september och där kunde jag och min bok få vara med. Roligt! Jag måste dock bekosta både resor, boende och reklamplats för mig och boken alldeles själv. Hutlöst dyrt! Därför stannar jag hemma istället. Kanske hade blivit billigt om jag skickat boken själv på tåget och bara tagit ett pyttelitet rum åt den, men nu är det som det är. Jag är än så länge skyldig förlaget pengar för de böcker som inte blivit sålda, så jag drar inte på mig fler utgifter.

 

Jag har även bestämt mig för att inte trycka upp en ny upplaga av boken. Världen behöver nog inte fler streckgubbar. Istället ska jag börja joxa med nästa bok, så fort jag sålt slut på försten.

 

NU kommer reklamen!

 

Beredd?

 

"Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut" finns kvar på förlaget till slutet av september 2012, om den ej hinner sälja slut innan dess. Den går att köpa på de stora nätbokhandlarna (Adlibris, CDON, Bokus, Bokia, Ord och bok), samt på förlagets egen sida (Litenupplaga.se). Det finns även ett fåtal ex på Hübinettes bokhandel i Östersund och på Larry's Corner i Stockholm. Jag tjyvhåller också på några böcker, som kan köpas direkt av mig om man bor i Östersund (bor man inte i Östersund blir det billigare att beställa på nätet än av mig, eftersom jag tar 40 kr i frakt per bok). Boken är lättläst, lättplacerad i bokhyllan, lätt att både förstå och missförstå (vid en boksignering träffade jag en man som blev rakt upprörd över bokens titel och tog ett par tillfällen i akt att ivrigt uttrycka sina känslor), lätt att ha med sig i väskan och är lätt att göra ett platt paket av. Den passar som gå-bort-present, gå-hem-present (att ge till besvärliga gäster), julklapp, avgångsvederlag, morgongåva, aftonklänning (kräver mycket utrivande av sidor samt ihoptejpande av dem runt kroppen i lämplig stil), uppslagsverk (den går att slå upp), baksmälleläsning, framtidsskildring, generationsroman, kokbok (om man skriver recept i den), veckotidning, solfjäder, ritblock, inlägg i debatten, spänningslitteratur, illustrerad vetenskap samt godnattsaga för barn med högt ställda krav.

 

Det är, som du ser, en helt oumbärlig bok. Om du köper den blir du förmodligen glad och dessutom bidrar du till att minska min skuld hos förlaget. Och hur ofta är det man får en chans att minska en människas skuldkänslor och dessutom bli glad på köpet? Genom att shoppa? Inte ofta. Ta chansen! Och tack på förhand.

 

 

 

 

Idag är dagen då du ska läsa min nya favoritblogg, Stolpskottsdjungeln. Det är en sann berättelse (läs den från början!) om jakten på vettigt sällskap och hur många kufar det äventyret kantas av. Fokus ligger på nätdejtingsajter och hur folk presenterar sig där. Hur berättar man om sig själv, egentligen?

Alltid finns det någon som tror att jag, pga Örjan-inlägget, inte tycker om jägare. Jag känner många jägare och de är väldigt snälla (mot människor). Det är deras suspekta och illvilliga hobby jag inte tycker om. Det är inte ädelt och fint att döda djur bara för att man gör det ute i skogen och låtsas att det är en helt vanlig friluftsdag. Men nog om det. Nu är det ju torsdag.

 

Torsdagar har, rent historiskt sett, varit en fridens dag. Inte om man räknar alla torsdagar som varit fulla av krig, naturkatastrofer, surströmmingspremiärer, terminsstarter, Ted Nugent-skivsläpp och annan skit. Men fredliga torsdagar, det är något att fira. Till exempel den här torsdagen. Då är det invigningen av Urkult, Sveriges finaste festival. Den är finast för att den är befriad från folk som svänger sig med uttryck som "festival-outfit" och tar med sig locktång till tältet. Eller, den var i alla fall befriad från sådant på min tid. Min tid är för länge sedan över, tiden då man fick en endaste bra ursäkt i hela livet för att vara dyngful och det var på festival. Nu får man inte vara ful om man inte är man och är artist eller sitter med i styrelsen för Lundin Oil. Alla andra som är fula åker i fängelse, så det gäller att hålla sig undan och i värsta fall ta på sig heltäckande sopsäck om man mot all förmodan måste veckohandla.

 

Nästa torsdag kommer Billy Bragg till Way out west-festivalen. Det vore roligt för oss båda om jag kom dit, men så blir det nu inte, eftersom jag glömde bygga upp en förmögenhet innan sommaren och dessutom inte har någon idé till festivaloutfit. Däremot har jag en locktång, vilket är helt obegripligt eftersom det enda hår som är långt nog på mig att locka är på benen och det är rent slöseri med tid om det inte är hotpantsväder.

 

En opåkallad dikt:

 

I början 

var ordet.

Om jägarna var ordet i början.

En fortsättning för den

som tror det

hade nåt att göra med Örjan

blev det inte

å sen så

blev det vinter.

 

Kommer ni ihåg Örjan, den okramade kulturfascisten? Örjan, som blev förtvivlad över att annat än Örjans kultur får finnas? Örjan, som vill pådyvla alla sin snäva världsbild genom att skriva surmulna kommentarer i lokaltidningen? Örjan är tillbaka. Nu har Örjan suttit och retat upp sig på att Storsjöyran får existera, trots att Örjans favoritband Sven-Ingvars inte var bokade. Istället for Örjan och Sven-Ingvars till Fäviken Game Fair, för det är ett ställe som Storsjöyran inte ens kommer i närheten av. Där finns den rätta "hillbillykänslan" (Örjans egen kommentar). 

 

 

För er som inte vet vad den rätta "hillbillykänslan" är: jag vet inte heller vad det är. Men jag tittar på Fäviken Game Fairs hemsida. Där berättas det att man firar höstskörden och den stundande jakten. Fokus ligger på jakt (därav namnet) och mer jakt och lite jakt inpå det. På Fäviken Game Fair kan man umgås med "likasinnade". Det är alltså inte något för alla. Man måste vara intresserad av att skjuta ihjäl djur och att lyssna på Sven-Ingvars. En rätt exkluderande festival. Sponsrad av Svenska Jägareförbundet och Försvarsmakten (på riktigt!).

 

 

Vad man än tycker om Storsjöyran: det är i alla fall en festival som vill inspirera till glädje, kreativitet och gemenskap. Allt det där som Örjan avskyr. Eller, gemenskap tycker Örjan om, men då måste det vara gemenskapen i att stänga ute andra, som inte gillar slakt och Sven-Ingvars. 

 

 

Storsjöyran är inte en obskyr liten festival som enbart vänder sig till en pytteliten målgrupp människor som bara lyssnar på österrikisk bastube-disco från tjugotalet. I år spelade supermainstreamakterna Eldkvarn, Laleh, Thåström och Glasvegas. Men det fanns även plats för artister utanför mittfåran, vilket är vad som skapar en bred festival. Det är den milsvida skillnaden mellan snobb-fester som Fäviken Game Fair och folkfesten Storsjöyran. Fäviken är snobbigt eftersom dess besökare kör ett elittänkande som innebär att det enda rätta är att vara intresserad av att döda djur och att lyssna på dansband. Den rätta hillbillykänslan, liksom. Allt annat är trams och tjafs och de som inte gillar läget kan flytta till Fjollträsk.

 

 

Storsjöyran är inte bäst i världen, kanske inte ens det bästa som händer i Östersund varje år, men det är en jäkla bra tillställning. En tillställning som i år lockade över 30000 människor. Ungefär lika många som Fäviken. Det finns alltså ett omättligt begär hos jämtarna att i organiserad form på fyllan diskutera skojigaste sättet att skicka en älgtjur i döden på, medan man sjunger allsång till LILLA SÖTA FRÖKEN FRÄKEN! 

 

Begrunda detta och hjälp mig att packa flyttkartongerna. Jämtland börjar säga hejdå.

 

 

 

Alltså. Det är helt oförklarligt varför ovanstående streckgubbe är klädd som en blandning av golfare, ridjockey och sångaren i Cheap Trick. Jag borde inte ha hoppat över Hur-man-ritar-en-jägare-kursen på Konstfack.