Tapetorkestern

Efter 40 minuter fick jag träffa en handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag tänkte sysselsätta mig med att ta lite bilder i väntrummet, till exempel på skylten bredvid polistejpsstrecket på golvet två meter framför receptionen: "Vänta här på din tur". Inte många som associerar tur med Arbetsförmedlingen, men det är en fin tanke. Jag blev dock blyg och tordes inte knäppa kort, eftersom jag då kanske skulle bli bortforslad av vakter innan min tur var kommen och det hade jag inte tid med. 

 

Min handläggare ansåg att jag hade gedigen arbetslivserfarenhet. Det höll jag med om. Handläggaren tyckte också att jag skulle få en jobbcoach. Det höll jag också med om. Allt som är gratis-principen, liksom. Inte för att jag har plats för någon jobbcoach hemma, men man tackar ju inte nej när folk vill bjuda på saker. Om de inte vill bjuda på knark, för det är olagligt och dessutom inte lämpligt när man sitter på Arbetsförmedlingen och söker jobb, att bli spontannarkoman istället för att svara på frågor om sökområde och breddad kompetens och om jag har tänkt på att jag måste vara beredd att flytta till Skövde för att bli blöjansvarig på cellulosafabriken, fast då är det nog risk för plötsligt knarkande, säger jag. Nu kom vi inte så långt, eftersom vi fastnade i jobbcoachväljandet. Arton jobbcoachföretag har Arbetsförmedlingen impulshandlat hem till sig - så du ska vara glad över att du inte har hand om deras ekonomi inpå alltihopa, med tanke på mascaran och ritblocket och DVD-boxen och bra-att-ha-termosen du råkade shoppa igår -  och då får arbetslösa välja vilket av alla dessa käcka firmor som ska få erbjuda sina tjänster om vilket typsnitt som är bäst att skriva med när man söker jobb och litegranna utav varje, föreställer jag mig.

 

Jag satt i en kvart och läste om alla jobbcoachningsföretagen och ett är säkert och sant och det är att de behöver en korrekturläsare allihop. Och en jobbcoach, som kan göra deras profiler lite mer lockande. Alla företag presenterar sig med samma floskler och beigegråa tankar. Orkar inte ens ge exempel på hur tråkiga de är, men jag valde i alla fall bort de värsta, som erbjöd workshops och seminarier. En workshop och ett seminarium om hur arbetslös jag är, det kan jag anordna själv och dessutom få bättre fika på.

 

Men nu ska jag vara positiv och vänta på att jobbcoachen ringer mig för att boka ett möte. Då ska vi skriva ner mina intressen, mina tidigare jobb, vad jag ska bli när jag blir stor och vilken favoritfärg jag har. Kanske också att jag tycker om tacos. På ett separat papper, blir väl det. Jag tar med mig mina favoritgem så jag är beredd att häfta ihop hela min framtid i en behändig liten bunt.