Tapetorkestern

Fick en positiv kommentar från en fd elev på förra inlägget, och det lindrar såklart totala misslyckande-ångesten från skoltiden en del. En del elever känner sig sedda, trots att man som lärare inte tycker att man sett dem tillräckligt. Jag försöker ropa det högt åt mig själv, som kontrar med alla missnöjda rop från elever som aldrig blivit sedda. De är många, de där förlorade eleverna. Elever som jag har rusat förbi i korridoren, elever som inte fått den hjälp de behövt, elever som gett problemsignaler som jag inte lyckats tolka i tid, elever som varit desperata, aggressiva eller bara uppgivet tysta.  

 

Allt kan inte skyllas på ett pressat tidsschema och splittrade arbetsuppgifter. En del kan även skyllas på att jag inte läst pedagogik, för där lär man sig tydligen att hantera precis alla problem samtidigt. Inte för att jag har pratat med någon klarar-allt-lärare hittills, men det är nog för att lärare sällan hinner prata med varandra. 

 

De där superlärarna finns, för det har jag läst i lärarfackens personaltidningar. Där delar övernaturligt duktiga pedagoger med sig av sina osannolikt genomtänkta och ofelbara tips. De hinner ha daglig kontakt med varje elevs vårdnadshavare,  lyckas med ämnesövergripande mastodontprojekt varje termin, engagerar klassen i storvulna tävlingar (som de alltid kommer till riksfinal i och har råd att åka till, eftersom läraren sett till att det finns en rejäl klasskassa), har järnkoll på alltifrån elevens släkthistoria till samma elevs näringsintag och samlade betygsutveckling och exakt vad hela läsårets lektioner ska innehålla - oavsett vilka schemabrytande aktiviteter som inträffar - och självklart fortbildar sig läraren minst en gång i månaden i något intressant ämne och är ständigt uppdaterad inom ny teknik och har alltid tid att använda det i undervisningen och berättar alltid om detta på en konferens, så att alla andra lärare får dåligt samvete och varje vecka far läraren med mentorsbarnen på ett väl förberett och sedan noggrant uppföljt studiebesök och på fredagar är det pedagogisk mysfika med saft som allihopa har kokat tillsammans med en vänklass i Schweiz som de har kontakt med via videolänk. Dessutom håller läraren i minst sex inspirerande lektioner varje dag, där alla elever får komma till tals och ingen vill gå hem.

 

Dessa lärare har bara en enda brist: de är antingen mytomaner eller sagofigurer.