Tapetorkestern

Nu ska jag inte sitta här och tjata om hur eländig skolan är, eftersom jag faktiskt lämnat den (om den blev mer eller mindre eländig av det har jag inte forskat på), men ändå gör jag det. Det som gnager är att föräldrarna inte vet hur otroligt lite tid lärarna har för varje elev. Det är omöjligt att se, än mindre stoppa, all mobbning som pågår. Alla elever blir inte sedda. Den lärare som tror att hen ser varje individ i en grupp på fler än 25 personer under ett 40-minuterspass, den läraren lever helt och hållet i fantasilandet. Då talar vi enbart om klassrumssituationen. En massa jävulskap händer på rasterna. Där finns inte lärarna. Det är omöjligt som rastvakt att hinna hålla koll på varendaste hörn (om man ens hinner ut på sin rastvakt, på grund av att rasterna är väldigt snålt tilltagna och man kanske måste prioritera att försöka äta ett äpple på väg från en lektion till en annan eftersom man inte hann med någon lunch idag heller). Lärare har visserligen ögon i nacken, men inte superkrafter. Den eviga klumpen i magen hos lärare är att inte räcka till för alla. Ibland inte för någon alls. Om föräldrar verkligen förstod detta skulle de nog inte vara oroliga över att skicka barnen till skolan. De skulle inte låta dem gå dit överhuvudtaget.