När du får oväntat besök
Inför valet ska Moderaterna göra 300000 hembesök. Nu sällar sig alltså Moderaterna till den föga avundsvärda lilla hop som gör att jag inte öppnar dörren när det knackar på.
Övriga inblandade i samma kategori är
- Jehovas Vittnen
- Försäljare
- Psykopater
- Folk som inte har ringt först och jag inte känner för att träffa innan jag klätt på mig
Fast man ska inte vara sådär vrång. Man ska såklart möta sina rädslor, bjuda dem på Jägermeister och Singoallakex och diskutera livet.
Jag börjar med mig själv.
Olympissiga Spelen
Att drälla ut medaljer till höger och vänster för diverse idrottsprestationer till folk som tränat hela sina liv, det tycker jag är höjden av löjl.
Det är väl ingen konst att springa fort, åka slalom snabbt eller kasta snöboll rakt (eller vad nu OS-grenarna går ut på) om man övat länge. Då förväntar man sig liksom ett resultat.
Som jag sagt förr på denna blogg förstår jag inte den överludna fetischismen som vissa har när det gäller hårt arbete. Att öva öva öva som en Ulla-Bella i evigheten är oftare autistiskt än avundsvärt. Vem som helst som har tid över och alldeles för lite att tänka på kan bygga muskler och åka utför ett berg.
Nu tror ni att jag gillar amatörer. Nej. Jag avskyr när "vanligt folk" ska visa upp sina bristfälliga talanger i till exempel TV. Det är ännu mer meningslöst, att kolla på vad någon inte kan.
För alla OS-skadade stackars hjärnor ska jag nu förtydliga vad jag menar.
Det är ingen konst att utföra stordåd om man är duktig. Sportare ska ha sig en kopp blåbärssoppa så de inte svimmar, för jag vill dem inget illa, men att yvas över att man har en redig rännil med snor i skägget, det är lika logiskt som att jag skulle få en applåd bara för att jag äter upp en hel kladdkaka på en kväll. Det är inte en bedrift, eftersom det är något jag klarar av.
Applådera istället alla som kliver upp på morgonen fastän det är kallt och mörkt och bara OS på TV och i luften och i ådrorna på alla i omgivningen.
Ropa HURRA FÖR DIG DIN SUPERMÄNNISKA åt sopåkaren, konsumkassörskan och toagumman som har världens tristaste jobb men varken karvar sig i armen eller drämmer till närmste förbipasserande fastän det kryper i hela kroppen utav irritation och gammal deodorant.
Skål för alla som försöker göra saker de inte kan, bara för att de måste.
Skål också för alla stackars idrottsmän och idrottsmaninnor, som är försupna på uppmärksamhetsgroggar och adrenalinshots.
De har de inte så lätt, de heller. De har trots allt världshistoriens mest eljest mössor.
Vägskälsord
Idag kändes det som att jag håller på att bli allergisk mot Djungelvrål och det slog mig att jag kanske måste ägna mitt liv åt något annat än att äta saltlakrits.
Just nu har jag tre alternativ:
1. Fortsätta jobba i total förbryllelse med det jag jobbar med eftersom det ger lite mer pengar än a-kassa. Eller rättare sagt, det håller a-kassan från min dörr.
2. Läsa pedagogikjävlakurser som jag inte vill läsa, bara för att få jobba med ett jobb jag redan kan.
3. Bli magdansös.
Fast 3:an kräver att jag fortsätter med saltlakritsen, annars blir det inte rätt daller.
En sång för alla dom som inte har köpt hem alla ingredienser
Mitt i natten. Men HUR går Plättlaggen? Mannen vet fortfarande inte. Jag minns ännu något brottstycke, men det gör mig bara ännu mer irriterad. För trött för att kolla på Spotify och för pigg för att somna.
Vaknar tre gånger till under natten. Thore Skogman har inte visat sig för mig i drömmen och jag lider en massa hjärnsega kval. Hur kan sången ha försvunnit? Försöker slappna av och låta Plättlaggen dyka upp när den känner för det.
Känner den för det NU kanske? Fortfarande mörkt och jag vet inte ens om det är en snoa eller polka det handlar om. Och vad är det han sjunger? Nånting om att man ska köpa en plättlagg till sin fru men det är jag föga hjälpt av.
Vaknar före Mannen på morgonen. Brukar tycka att det kan vara lite härligt att få ligga och tänka på ingenting eller vadsomhelst, men nu är det bara Plättlaggen som snurrar runt, utan att ens snurra runt för jag HÖR INTE HUR DEN GÅR!!!
Mannen vaknar. HUR GÅR PLÄTTLAGGEN??? väser jag.
- Är det inte så här? säger Mannen och gnolar iväg på en hurtig trudelutt som visar sig vara Plättlaggen, denna virvlande vansinnesdänga till pannkakans lov. Än en gång blir jag övertygad om att jag förlovat mig med Den Rätte.
Äntligen kan jag somna om.
Kan jag ju inte.
Hur går texten egentligen?
Ligger kvar i en timme till och texten kommer till mig, som små plättar dråsandes från himlen.
Kliver så småningom upp och märker att inget står rätt till.
Plättlaggen vägrar lämna mig. Den har stekt fast sig vid hjärnan och vispat undan alla andra tankar rakt ner i en smetbunke där de ligger oåtkomliga för mig.
- Vi ska äta dem med sylt, kära du! vrålar Thore Skogman så högt att jag får någon slags själslig tinnitus.
Och jag spenderar resten av dagen med att vara våldsamt sugen på pannkaka.
En lång harang om vargar, surströmming och kalasbyxor.
Man ska välja sina strider, säger folk. Folk säger väldigt mycket. Precis som jag. Ibland säger jag så mycket att jag inte orkar lyssna på mig själv. Men jag försöker sålla bland allt jag säger och välja ut det viktigaste.
Och då försöker jag välja mina strider. Till exempel tyckte jag det var lite oviktigt att skriva att DN använder ordet "kokainkalsonger" i en rubrik. Jag tyckte inte heller det var särskilt viktigt att haka upp sig på att Aftonbladet berättar att någon blivit ledsen över ett "brösthån". Jag blir istället lite fascinerad över att ha lärt mig två nya ord. Och att jag lever i ett fantasiland, där rikets två största tidningar går på LSD.
Men det finns andra som verkligen väljer sina strider med omsorg, och gör det så pass definitivt att jag blir ledsen ända in i själen, vart nu den tagit vägen. Förmodligen ligger den på Tradera och jag har inte tid att hänga där.
Det är inget fel i att brinna för en sak, eller hur? Att helt gå in för att rätta till något man anser vara fel, det är väl beundransvärt? Men hur känns det att strida för något som bara skadar andra och dessutom får stridisen att framstå som ett byoriginal?
Jag läser om en socialdemokrat i Nordanstig som lägger all sin energi på att få sin kommun vargfri. Han vill alltså utrota alla vargar och dessutom se till att det aldrig någonsin kommer några nya dit. Han har flera "viktiga" anledningar till varför vargarna ska bort. En orsak är att de är farliga för barn. En annan är att vargarna är farliga för de hundar som jägarna har med sig för att döda andra djur.
Människor har inte anfallits av varg på över hundra år, så det argumentet går bort. Och att utrota en art för att låta folk hålla på med en blodig hobby, är det ett ädelt uppdrag?
En annan socialdemokrat känner att det världen verkligen behöver är - surströmming. Japp. Surströmming. Han är riksdagsledamot och slåss för rätten att äta surströmming. Kämpa kämpa kämpa! Stålmannen rycker ut för de svagas skull, de stackare som förvägras äta surströmming! Världen blir så mycket härligare och finare, bara folk får äta rutten fisk! Fisk som dödats för att sedan bli till gammalt snusk i en burk. Gammalt snusk som sedan marknadsförs som "kultur" och sprider sina vidriga ångor över bygden. En bygd som på Kejsarens nya kläder-vis inte vågar säga att det luktar PRUPP!
Och prupp är just vad det luktar om ett samhälle som kämpar stenhårt för att få döda mer, att få kontrollera ännu mer.
Vill socialdemokraterna associeras med dessa tomtar som kämpar för en massa blaj? Om inte, så måste de nog utrota avarter i de egna leden innan de går till val.
Eller dela ut kokainkalsonger till hela folket, så de inte märker vad som håller på att hända.
Färgfabriken nästa!
På tankeutställningen tänkte jag klistra upp alla tankar jag någonsin har tänkt. På små lappar på stora väggar.
Det finns vissa brister i denna plan. Jag kan inte komma ihåg varenda tanke, till exempel. Och alla tankar får inte plats på små lappar. Men det är sådant man har konstnärspraoelever till. De kan styra upp det hela.
I slutet av utställningen tänkte jag ha en liten soptunna där folk får städa efter mig. De kan helt enkelt ta ner från väggarna de tankar som inte leder någon vart och slänga bort dessa. Sedan kan de lägga sina egna, mer användbara, tankar, i en liten postlåda vid utgången.
Dagens tanke är jag inte färdig att kasta bort ännu. Det är en följdtanke till Jos tänkvärda kommentar till mitt förra inlägg om varför vi inte törs tänka på varifrån köttet som blir "mat" kommer. Ni får läsa kommentaren själv, så jag inte förvanskar något. Min tanke är bara att oavsett hur naturligt det är att växa upp med och sedan slakta djur, så kan jag inte förstå varför det skulle vara bra. Kan vi inte ta hand om, leva med och älska våra djur utan att vi sedan måste döda dem? Varför får de inte leva klart?
Det där blev flera tankar.
På sistone har jag haft lite väl många malande tankar av samma sort i huvudet, så jag har ju glömt att säga att Paulin vann Bob Hanssons bok för sin spontandikt häromsistens. Grattis! Och grattis till Liten syster som skrev så fin poesi men ändå inte lyckades vinna, men nog måste få ett tröstpris för att hon har varit i Piteå och därmed inte kan hänga med allt som händer i kultursvängen.
Nästa tävling går ut på att skriva hur många ni tror som kommer till min tankeutställning när den är klar. Ni kan vinna dammsugarpåsar som hör till den på 70-talet så moderna Electrolux Z 90 - 102, limpmodellen. Vi har bytt ut den mot en något nyare variant, och då blev ju dammsugarpåsarna över.
Jag har en känsla av att det blir ett lågt deltagande i denna tävling, så nu har Liten syster vinstchans!
Vägen till lyckan
Fredrik Lindström svarar inte på den frågan, men han pekar på några andra viktiga saker när han skriver om Brunsåsprogrammet i Aftonbladet. Varför ska vi låtsas som om djuren inte lider eller slaktas? Det är nog få köttätare som riktigt njuter av att veta att det de äter har levt, våndats och sedan brutalt dödats bara för att bli biff. Det är helt enkelt så att det är för lätt att förtränga.
I Umeå fegade ett skolbibliotek ur och visade inte utställningen "Walls of glass", som visar insidan av slakterier, med argumentet att det kunde göra barnen upprörda. Barn som samma dag fick blodpudding till lunch. Varför man ska ljuga för barn om varifrån blodpuddingen kommer, ifall det nu inte är fel att döda, det övergår mitt förstånd.
Allt detta har sagts förut. Att om man ska äta kött bör man klara av att slakta det själv och så vidare. Men det som nästan aldrig sägs är att man INTE heller MÅSTE slakta någon. Tänk! Det går faktiskt att tänka så.
Vi MÅSTE inte döda en sjujävla massa djur för att få vara människor. Vi kan klara oss utmärkt ändå. Vi kanske till och med skulle bli lyckligare.
Och det är i alla fall vad jag kan tänka mig är meningen med livet.
Queerteori
På grund av dessa två - icke alls relaterade - händelser har jag inte haft möjlighet att konstruera några bloggistiska mästerverk. Därför återanvänder jag en sångtext jag skrev häromdagen, influerad av varken opium, Ipren eller sunt förnuft.
Nedanstående alster är något jag kommer att förneka att jag skrivit, när jag sitter där i Gomorron Sverige och fladdrar med ögonfransarna åt programledarna. Men just nu behöver jag ingen kvalitetskontroll, så jag bjuder härmed på en politisk analys till tonerna av Jazzgossen. Ni som inte vet hur Jazzgossen går måste köpa Allsång på Skansen på DVD som straff.
En känslig schlager om nuvarande och tidigare riksdagsledamöter som slutar med en spekulation om vad finansministern kunde ha pysslat med under sin semester med familjen på västkusten ifjol
(Melodi: Jazzgossen)
Hon Sahlin hon är väl sosse
Å Lars Ohly han är kommunist
Va har hänt med Lundgrens Bosse
Har han gjort nå fuffens, han, sen sist?
Wetterstrand har fina tänder
Och Littorin, Littorin, Littorin
Han är med där inget händer
Med viktig min, viktig min, viktig min
Men i denna fina schlager
Är Maud Olofsson i tredje vers
Ingen vet var Birger Schlaug är
Kanske langar han å Schyman bärs
Göran Hägglund är från Venus
Och Anders Borg, Anders Borg, Anders Borg
Borde med sin fru bytt genus
I Göteborg, Göteborg, Göteborg
Vinn Bobbok!
På bloggtoppen.se finns en liten mojäng som säger "om du gillar den här bloggen kanske du även gillar..." och så tipsar den om andra bloggar som på något sätt ska höra ihop med Tapetorkestern. Den första bloggen på den listan var i förrgår Bob Hanssons blogg. Då blev jag glad. Fast sedan har det dykt upp en massa andra bloggar som jag inte är så säker på att jag vill kopplas ihop med.
Det är som CDON:s lilla tipslåda, där vad man än köper för skiva så rekommenderas man att även köpa Bon Jovis senaste skiva. Även om det var hundra år sedan Bon Jovi gjorde en skiva. Jag läste förresten att Jon Bon Jovi fortfarande har kvar sitt eget hår. Det vore en större nyhet ifall han tatt någon annans hår, men ibland är nyheter inte stora.
Tillbaka till Bob Hansson, mannen med stort M. (Ej att förväxlas med Mannen, dock, som är Min. För att undvika spännande rykten på Aftonbladet så förtydligar jag: jag har inte ihop det med Bob Hansson. Tror jag.)
Alla som sett Bob Hansson live vet att det är en livsförändrande upplevelse. Och då menar jag i den mest positiva bemärkelse man kan tänka sig. Inte som att det kan vara livsförändrande att se ett helt avsnitt av The Hills på MTV. Programmet riktar sig inte till mig, jag vet. Men det förändrade mitt liv för en stund, så att jag blev helt livstrött och ville äta maskindiskmedel för att rena min själ och avsluta min tillvaro. Men det gick över.
Bob Hansson bör ses live. Men det är inte alltid han är i krokarna, så man kanske måste nöja sig med hans böcker. Han skriver så att man blir nykär i hela alfabetet, och det kan behövas när man råkat läsa tråkiga bloggar av totalt misstag bara för att man skulle kolla vad det var bloggtoppen.se rekommenderade. Jag skickar iväg Bob Hanssons fina diktsamling "Här ligger jag och duger" till dig som vill ha den. Det enda du behöver göra är att skriva ett rim. Om precis vad som helst.
Pages bok, Gore, bort
Tänker skriva upp Jimmy Pages nya film, It Might Get Loud, på önskelistan istället. Det är en gitarrdokumentär med både Jack White och The Edge. The Edge får mig att snarka högt, och Jack Whites eventuella storhet har gått mig helt förbi, men det kan vara kul ändå. Lite skeptisk blir jag dock när jag läser att mannen som gjort filmen även ligger bakom En obekväm sanning, världshistoriens tristaste film om miljökatastrofen.
Ni som sett En obekväm sanning och hållit er vakna filmen igenom ska ha en stor applåd. Jag är en av dem. Al Gore står (dagens rim!) och visar powerpointpresentationer om statistik i det oändliga och misslyckas tyvärr med det ädla syftet, att väcka intresse för klimathotet. För er som vill bli engagerade rekommenderar jag istället Leonardo DiCaprios film I elfte timmen. Den lyckas på något sätt göra en massa talking heads spännande, och gör det Al Gorefilmen undviker (om man inte räknar en svårläst lista på slutet): uppmuntrar till vad man KAN göra, istället för att bara mala på om hur slutet är nära på ett riktigt Aspergigt siffervis.
Al Gore är gift med Tipper Gore. Hon kämpade för att musik med farliga texter skulle förbjudas och fick till sist igenom att det skulle finnas varningstexter på skivor. Eftersom sådana skivor säljer extra bra misstänker jag att hon var hemlig medlem i 2 Live Crew.
Till skillnad från frugan sin så kämpar Al Gore verkligen för vettiga saker, det ska han ha en applåd för. Och många människor tycker om segdragna föredrag med stapeldiagram, så Al Gore nådde nog ut till en hel del folk. Så jag ska inte sitta här och reta upp mig.
Anger is an energy, säger John Lydon (som för övrigt lånat mig sin frisyr denna vecka. Jag har lämnat tillbaka den gamla till Paul McCartney). Det vore något att lösa miljöproblemen med, ilskekraftverk!
Varsågod att sno den idén. Och varsågod att kolla på lite naket i videon här nedan. Bästa lördagsfilmen.
Sex, sanningar och videoband.
Radiotjänsts laxativitetsteori
Men vi slipper betala nästa månads räkning på grund av mitt stoiska beteende, och jag känner att det nog var värt 500 kronor att uthärda tjurskallesången. Men särskilt stoisk är jag ändå inte. Tevelicenskvinnan frågar varför vi inte har någon TV längre och jag vill säga att det är för att jag inte vill att Erik Haag ska ta ihjäl fler marsvin, men jag vill inte att hon ska tro att veganer är drastiska TV-bortslängare med allmänt asocialt beteende, så jag ljuger lite.
Jag som senast häromdagen påpekade att det är så bra att betala TV-licens. Oberoende TV är bra. Fast särskilt oberoende är det nog inte att Peter Settman tjänar storkovan på ofördelaktiga musikeravtal i Dansbandskampen eller att hon från Antikrundan gör smygreklam för mobiloperatörer. Eller att det då och då lämpligen dyker upp folk i Skavlan som vill göra reklam för sina halvmesiga skivor.
Och ingen av tv-kanalerna har uppmärksammat den stora nyheten jag själv sprang på när jag vinglade in på IKEAS hemsida: Kramfors 50 %!
Japp, 50 % på Kramfors.
Det lär vara en svårare uppgift än att sälja SAAB, att hitta en reaspekulant till min hemstad. Vem som i slutändan köper Kramfors för halva priset och kanske får både cyklande knarklangare och Dollarstore på köpet, det ska jag tala om så fort jag fått det berättat för mig.
Men först lite pausmusik.
Sveriges televivisektion
Det finns ett inspelat avsnitt av SVT:s nya matprogram "Landet Brunsås" som inte kommer att sändas. I det lagar Erik Haag mat av ett marsvin som köpts på Blocket och avlivats genom att få nacken avbruten.
Man ville få igång en diskussion om varför det blir ramaskri om man äter sällskapsdjur.
För att få igång en diskussion tar man alltså ihjäl ett djur. Det finns tillräckligt med ihjältagna djur redan att diskutera, men det var inte spektakulärt nog för SVT, tydligen. SVT har blivit TV3. Eller något ännu värre.
Och jag är så nöjd över att vi äntligen skänkt bort vår TV. Ska säga upp TV-licensen idag.
Gör vad du vill!
Det är -32 grader ute och jag klär mig som en tredubbelversion av grungemodet med lager på lager på lager upphöjt till sjutton. Kommer fram till Tillfälliga Jobbet med alldeles för lite lunch bara för att det var för kallt och jag var för trött för att handla igår. Har några misslyckade lektioner och får ett plötsligt möte med upprörd förälder och hinner inte ringa Arbetsförmedlingen eller äta något innan rasten tar slut och är själv helt slut och är på väg hem när det visar sig att några elever vill stanna kvar och plugga. Så jag stannar kvar med en skrikande mage. Går hem i nervräkande snö, sensuell som en vadderad robot.
Men allt det där glömmer jag, för idag är en speciell och bra dag ändå.
Här är en hyllning till Mannen, som nu klarat av ETT HELT ÅR med heltidsjobbet att vara tillsammans med mig. Min familj och jag är helt häpna, förstummade och väldigt, väldigt, glada.
Ingen Tapetorkesterväska i världen skulle räcka som pris till denne superman.
Inga ord räcker till för att säga hur bra han är.
Ingenting i världen vill jag hellre göra nu än att fara till stan och träffa honom.
Så jag gör just det.
Fast jag sitter kvar en stund och funderar över om raden innan den förra innehöll ett syftningsfel.
Så kommer jag på att jag hellre vill åka till stan.
Så jag gör just det.
Nu.
