Olympissiga Spelen
Årets bragdguld går till mig som traskade i rekordfart den halva milen till stan igår i brutalkylan i Belsebub-bylsebyxor och onda skor, bara för att jag inte iddes vänta på bussarna som kanske frusit fast i sina garage.
Att drälla ut medaljer till höger och vänster för diverse idrottsprestationer till folk som tränat hela sina liv, det tycker jag är höjden av löjl.
Det är väl ingen konst att springa fort, åka slalom snabbt eller kasta snöboll rakt (eller vad nu OS-grenarna går ut på) om man övat länge. Då förväntar man sig liksom ett resultat.
Som jag sagt förr på denna blogg förstår jag inte den överludna fetischismen som vissa har när det gäller hårt arbete. Att öva öva öva som en Ulla-Bella i evigheten är oftare autistiskt än avundsvärt. Vem som helst som har tid över och alldeles för lite att tänka på kan bygga muskler och åka utför ett berg.
Nu tror ni att jag gillar amatörer. Nej. Jag avskyr när "vanligt folk" ska visa upp sina bristfälliga talanger i till exempel TV. Det är ännu mer meningslöst, att kolla på vad någon inte kan.
För alla OS-skadade stackars hjärnor ska jag nu förtydliga vad jag menar.
Det är ingen konst att utföra stordåd om man är duktig. Sportare ska ha sig en kopp blåbärssoppa så de inte svimmar, för jag vill dem inget illa, men att yvas över att man har en redig rännil med snor i skägget, det är lika logiskt som att jag skulle få en applåd bara för att jag äter upp en hel kladdkaka på en kväll. Det är inte en bedrift, eftersom det är något jag klarar av.
Applådera istället alla som kliver upp på morgonen fastän det är kallt och mörkt och bara OS på TV och i luften och i ådrorna på alla i omgivningen.
Ropa HURRA FÖR DIG DIN SUPERMÄNNISKA åt sopåkaren, konsumkassörskan och toagumman som har världens tristaste jobb men varken karvar sig i armen eller drämmer till närmste förbipasserande fastän det kryper i hela kroppen utav irritation och gammal deodorant.
Skål för alla som försöker göra saker de inte kan, bara för att de måste.
Skål också för alla stackars idrottsmän och idrottsmaninnor, som är försupna på uppmärksamhetsgroggar och adrenalinshots.
De har de inte så lätt, de heller. De har trots allt världshistoriens mest eljest mössor.
Att drälla ut medaljer till höger och vänster för diverse idrottsprestationer till folk som tränat hela sina liv, det tycker jag är höjden av löjl.
Det är väl ingen konst att springa fort, åka slalom snabbt eller kasta snöboll rakt (eller vad nu OS-grenarna går ut på) om man övat länge. Då förväntar man sig liksom ett resultat.
Som jag sagt förr på denna blogg förstår jag inte den överludna fetischismen som vissa har när det gäller hårt arbete. Att öva öva öva som en Ulla-Bella i evigheten är oftare autistiskt än avundsvärt. Vem som helst som har tid över och alldeles för lite att tänka på kan bygga muskler och åka utför ett berg.
Nu tror ni att jag gillar amatörer. Nej. Jag avskyr när "vanligt folk" ska visa upp sina bristfälliga talanger i till exempel TV. Det är ännu mer meningslöst, att kolla på vad någon inte kan.
För alla OS-skadade stackars hjärnor ska jag nu förtydliga vad jag menar.
Det är ingen konst att utföra stordåd om man är duktig. Sportare ska ha sig en kopp blåbärssoppa så de inte svimmar, för jag vill dem inget illa, men att yvas över att man har en redig rännil med snor i skägget, det är lika logiskt som att jag skulle få en applåd bara för att jag äter upp en hel kladdkaka på en kväll. Det är inte en bedrift, eftersom det är något jag klarar av.
Applådera istället alla som kliver upp på morgonen fastän det är kallt och mörkt och bara OS på TV och i luften och i ådrorna på alla i omgivningen.
Ropa HURRA FÖR DIG DIN SUPERMÄNNISKA åt sopåkaren, konsumkassörskan och toagumman som har världens tristaste jobb men varken karvar sig i armen eller drämmer till närmste förbipasserande fastän det kryper i hela kroppen utav irritation och gammal deodorant.
Skål för alla som försöker göra saker de inte kan, bara för att de måste.
Skål också för alla stackars idrottsmän och idrottsmaninnor, som är försupna på uppmärksamhetsgroggar och adrenalinshots.
De har de inte så lätt, de heller. De har trots allt världshistoriens mest eljest mössor.
Kommentarer
Trackback
