Svininfluensans hemlighet, Linda Rosings inte-alls-någon-hemlighet, smarta gaytjejer och en uppmaning till otukt. Samt en Halloweenteckning om oväntat besök. Fullständig innehållsdeklaration, så folk slipper få i sig ord i onödan.
Aftonbladet säger att jag måste vaccinera mig mot svininfluensan och då måste jag väl det, eftersom de även berättar att Linda Rosing tänker förminska brösten.
Svininfluensan och fågelinfluensan, HIV och Ebola. Alla har de sitt ursprung i att människor vill äta djurkött. Det läser man aldrig om i tidningen. Istället går folk lydigt till vaccinationscentralerna och funderar på exakt hur små Linda Rosings bröst ska bli.
Jag tröstar mig med att Ellen Degeneres och hennes Portia blitt veganer. Och att Woody Harrelson också är det. Woody Harrelson är med i filmen Zombieland. Köttätar-Sverige känns ibland så.
Men det går inte att göra veganer av folk bara för att man tjurar. Man ska bli ihop med dem istället.
Se där, ett enkelt lördagstips.
Dansbandskampen och andra strider
Eftersom Fönsterbytarna inte dök upp på onsdagen så bestämde jag mig för sovmorgon på torsdagen. Bra beslut, eftersom Envisa Huvudvärken inte gav med sig av vare sig Jägermeister, piller eller massage kvällen innan, vilket gav ungefär ganska precis exakt 1,5 timmes sömn.
PLINGELIPLONG på dörren och in stövlar Fönsterfolket med huvudnyckel. ÄR NI VAKNA??? ropade de sådär käckt som bara riktigt förryckta (dvs morgonpigga) människor kan göra.
Försökte hinna snabbsova medan de bröt lös fönstren i vardagsrummet innan de skulle ta sig an sovrummet. Mannen påpekade att det blev ganska kallt eftersom alla fönster revs ut, så vi kunde inte stanna hemma. For på Frösön och fikade. Jag funderade på att sova inne på cafétoan. Blev förskräckt av min spegelbild där inne, som inte visade mig utan Edvard Munchs "Skriet". Gick ut därifrån för att inte bli tagen av konststöldsroteln.
Telefonen ringde och jag svarade i dvala. Trots att jag måste ha snarkat mig igenom hela samtalet fick jag ett lärarvikariat till veckan. Jag kan ha drömt alltihop, men jag går väl dit på måndag och ser efter.
Har börjat äta riktig mat igen. Bara råa grejor. Kroppen har skrikit efter vitaminer, men bara fått limpa i några månader. Kicked the bread habit bara rakt av och har mått bra ända sedan dess. Kladdkakesuget borta! Tills nästa gång... Måste passa på att tänka andra tankar än de som dränks i kakao medan jag kan.
Innan jag la mig igår märkte jag att jag målat mig innanför strumporna. Vit väggfärg, för er som följer mina sminktips.
Ikväll må jag hämta schaktmaskinen och röja fram TVn. Jag ska se på Dansbandskampen. Betänk att jag är spik nykter och det är inte ens någon bieffekt av att jag ej ätit choklad på tre dar. Nej, det är bara för att Johan är med. Den gamle duktige gitarrgaloschen (som dock spelar keyboard här). Han är åtminstone inte med i något tungt kriminellt belastat ungdomsgäng. Om nu inte Per-Gunnarz är en täckmantel för det, förstås. Rösta på dem i vilket fall!
Dags för te, balett och tyska filosofer.
Kanhända att jag fokuserar på teet.
Istället för att skriva
Väckaren ringer klockan 6 och jag bestämmer mig för att det är helt onödigt att vara vaken när Fönsterfolket kommer. Somnar om och vaknar av att Fönsterfolket inte alls kommit och inte heller verkar hålla på att bryta lös några fönster hos grannen heller. De tog väl sovmorgon. Det visar sig att de inte hann dyka upp hos oss idag alls.
Följdaktligen är inredningen såhär änn en dag: Alla möbler ihopkörda i en hög så att det varken går att använda soffan eller något bord överhuvudtaget. Mannen fick lirka ut mina stövlar från Narnias överskottslager längst in i garderoben innan vi drog på stan. Dessa stövlar tar in vatten, men är i alla fall inte lika snedgångna som de andra, som ser ut som skridskor som jag ej lärt mig åka på.
I vilket fall. Idag skulle jag skriva storverk och skicka in till novelltävlingen, samt skriva ansökningar till en massa ställen. Vaknade med spränghuvudvärk imorse och kan inte fokusera när lägenheten ser ut som en flyttcontainer. Var är sopskyffeln? I blomman därborta, såklart. Och tjocktröjan? Där, under pallen, ovanpå överkastet, inne i skrubben.
Eftersom jag har noll skrivinspiration tyckte jag det skulle passa att titta på Nick Cave på Kobra ikväll. Nick Cave är en ordentlig man med ful mustasch men arbetsmoral högre än Grateful Deads sammanlagda publik. Han kliver upp varje morgon och skriver sedan sånger till klockan fem på eftermiddagen, då han går hem och kokar gröt och hugger ved och stoppar strumpor och slöjdar en soffa till sina barn och virkar ett raffset åt sin förmodligen lika duktiga fru.
Och då har han slutat knarka, dessutom. Han skulle säkert aldrig låta bli att ringa facket för att fråga vart månadens fackräkning tagit vägen, eftersom han är en hyvens karl som jag också borde bli.
Jag har egentligen inte telefonskräck. Men en del saker skjuter jag upp i oändlighet för att jag får för mig att det är jobbigt. Det tog mig flera dagar innan jag tyckte mig vara beredd på att ringa och be om ett nytt konsumkort.
Kanske går det tillbaka till tiden när jag och en kompis - vi kan kalla henne Bosse - praktiserade på det ännu ej startade lokala TVbolaget och skulle ringa runt till kommunens alla företag och ställa menlösa frågor. Det kunde gå dagar innan vi tordes ringa till någon alls. Vi tog det i bokstavsordning. Jag tror jag kom till L. När vi slutade var chefen inte glad. Det var inte vi heller, för vi hade fått ungefär noll kronor i ersättning och hade ingen som helst mer erfarenhet än att vi båda två avskydde att prata i telefon.
Men det är därför jag ska skriva, så slipper jag ha kontakt med folk överhuvudtaget. Så det borde jag göra. Nu. Men då vill jag se Nick Cave först. Om det inte vore för att TV:n är urkopplad och täckt av vinställ, högtalare, skor och diverse saker jag inte vet namnet på. För att komma fram till soffan skulle jag ha tränat triathlon i några månader först. Datorn har hamnat på det icke-existerande köksbordet (nu jäklar får denna blogg Descartespoäng!) och jag sitter på en pall med fötterna stödda på några förpackningar kökskakel.
Min rygg är sådär ärtigt krum som är stilen som gäller för i höst. Kombinera gärna med en stel nacke, så är du helt rätt hela oktober månad!
Måste vila nu. Dags att ställa sig och läsa en bok.
Göran Hägglund: ta min TV, men ta inte mitt liv
Eftersom jag nu slutat kolla på Top Model bör jag skaffa mig en hobby. Det finns mycket man kan hålla på med. Björnjakt, massmord, porr, tarmsköljning och allt vad nu Vuxenskolan erbjuder känns lite yesterday, så jag gör lite research för att se vad verklighetens folk sysselsätter sig med i övrigt. Anders Borgs våta dröm är 100 % sysselsättning, alltså att alla i hela Sverige ska GÖRA NÅGOT. Hela tiden.
Jag tänker inte lägga så mycket av min tid på att härja runt, så jag tar den enkla vägen och kollar vad Anders Borgs regeringspolare Göran Hägglund tycker man ska göra. På Kristdemokraternas hemsida måste det finnas några logiska tips.
På Kristdemokraternas hemsida ser jag genast Marcus Birro i reklamposititon och blir paff. Är det en del i den nya zombievågen? Har Göran Hägglund ätit upp Birros hjärna? Men Birro - som jag gillar gillar gillar - gör väl vad han vill.
Enligt Kristdemokraterna ska alla göra som de vill, politiker ska inte detaljstyra. Det låter väl bra? Det inte bara låter bra, det låter fantastiskt. Såhär skriver partiet: "Verklighetens folk ska få vara ifred."
De menar att politiker inte ska peta i hur jag vill leva mitt liv. Hur går det ihop med Arbetslinjen? Där kravet från politikerhåll är att jag - som alltså måste vara verklighetens folk - inte ska få bestämma vad jag ska arbeta med? Att jag ska ta ett jobb som en myndighet bestämmer att jag ska ha, även om jag själv anser arbetet olämpligt? Att en myndighet - i detta fall Arbetsförmedlingen - anser sig ha befogenhet att avgöra vilket jobb jag är lämpad för? Att Arbetsförmedlingen faktiskt har hela mitt liv i sin hand?
Hur kan jag få vara ifred och leva ett tag på den försäkring jag själv och resten av mina fackmedlemmar betalat in till, om Arbetsförmedlingen ska styra mitt liv och bestämma vilka förutsättningar jag har?
Enligt Kristdemokraternas hemsida lever verklighetens folk i något slags vänsterförtryck där det anses fult att titta på Så ska det låta och åka på semester.
Så ska det låta är utmärkt att somna eller hetsäta till, men det är diktatur när det bara finns sådana hjärnsvaga underhållningsprogram på fredagseftermiddagen. Och åka på semester... Vilken arbetslös gjorde det senast?
Detta är självklarheter. Men för Kristdemokraterna, som sitter förtryckta och äter ihjälplågad lax eller andra statusdjur, är det tydligen inte lätt att tillhöra denna minoritet.
Jag börjar ana en kristdemokratisk konspiration, som gör att vi inte har andra TV-program än singalongsåpor och saggiga deckare om ond, bråd död, där en bister kommissarie åker omkring i en Saab V4 och får kristdemokraterna att känna sig som om de ser en bit av verkligheten.
Men folk, det blir det nog aldrig av dem.
Hantverklighetens folk
App lapp att jag slapp prata med Fönsterfolket för de hade lagt en papperslapp i brevlådan igår. På tisdag eller onsdag kommer de hit och byter fönster. Vilken tid som helst under dagen. Alltså måste jag vara påklädd, kammad och säkert även mentalt kontaktbar från ottan till och med kvällen, i två hela dagar. Eller så låser jag in mig på toa så får overallpojkarna drälla runt i lägenheten bäst de vill.
Fast jag kan inte dra in både datorn, skafferiet, sängen och pianot i badrummet. Pianot behöver jag visserligen inte dygnet runt, men ibland får jag ett obändigt behov av att spela Gubben Noa och tänk om just den andan faller på när Glasmästerskapen pågår?
Då tror jag att vi får fönstren snabbt utbytta.
Dagens schlager
Idag är arget borta
Och jag slänger bort min blues
Ränner ut i natten hjärtat vägrar stanna
Rider bort från stupet härligt
Full på eld och äppelmos
Och jag suddar bort stor- L.et
Från min panna
Ooo-la,
Cyklade en sväng i snön idag och filosoferade lite över Jämtland. Kom fram till att det är kallt. Men bra.
Unge Herr Glasmästare och hans kumpaner står utanför grannen och jag undrar när de kommer och byter våra fönster. Jag och Mannen är lite trötta på att ha tjockfilten hängandes framför det allra dragigaste fönstret. Men för att få svar måste man våga fråga och jag hade fullt med snö i munnen så det får bli en annan gång.
Inne på dag 3 i mitt mäktiga Ola Magnell-maraton på Spotify och blir stillsam, klok och fnissig om vartannat. Just när jag tror att jag hört den perfekta texten drämmer han till med något ännu bättre. Hela tiden. Jag måste bryta min regel om att inte köpa några skivor förrän jag fått jobb, för Magnell måste in i Mp3:n. Dit måste även Bob Dylans förra skiva och hans julskiva. Fast julskivan kan vänta tills i januari.
Tar en morot och firar att jag är riktigt glad idag. Bidragande orsak är - hör och HÄPNA - att jag träffade min jobbcoach igår.
Känner att ni och jag måste smälta det där ett tag, så God jul så länge!
Om a är c i förhållande till b, vilket suspekt förhållande har då resten av bokstäverna till varandra?
Begränsade alltså mitt TV-tittande idag. Såg lite på Ellen till frukost. Ellen Degeneres är en rolig ståuppkomiker som hade en rolig sit-com och sedan fick hon en talk show som blev tråkig. Det var den tråkiga talk show:en som jag såg på idag.
Jennifer Aniston var gäst hos Ellen och satt och vippade med världens snyggaste och blankaste ben som såg ut som min lampfot som jag polerade med nollnollans sandpapper i hela mellanstadiet. Anmärkningsvärt tjusig är den svarvade lampfoten för att vara gjord av mig som prepubertal klörfia. Anledningen är att det var skolans vaktmästare som svarvade den tjusiga lampfoten. Jag mutade väl honom med reda pengar, för någon charm besatt jag inte, Gösta Linderholm-lookalike som jag var.
Vem som sandpapprat Jennifer Anistons ben vet jag inte, men hon har nog lättare att charma folk än jag har. Kanske för att hon inte kastat bort sin tid och intelligens på TV. Fast det gjorde hon lite idag, när Ellen ville att Jennifer skulle titta på bilder av folks munnar och säga vilka de tillhörde. Poängen är alltså att Jennifer pussat på alla dessa munnar. Poängen var nog inte att jag skulle bli irriterad på mig själv för att jag INTE kände igen läpparna.
Det var inget IQ-test, men jag ville vinna ändå. Jag fick noll rätt. Jennifer klarade de flesta.
Jag stängde TV:n och gick ut istället.
Kom in och var snäppet smartare. Gjorde inte alltför knäppa saker fram till kvällningen, då jag tittade lite lite lite på TV igen. Det var ett program som handlade om intelligens. Jag blev intresserad. Sedan irriterad. Ett helt program med totalt intetsägande intervjuer och tomma funderingar. Eller var det jag som inte förstod? Programmet gick på Kunskapskanalen och det kanske inte är så himla hög kvalitet, men lite kan man väl vänta sig ändå?
Hur som helst. När programmet var slut (för man måste kolla till slutet ifall något intressant skulle råka sägas) bestämde jag mig för att gå med i Mensa. Det är alltså en klubb för de som har hög IQ. Inte en klubb för de som tycker det är roligt att säga Mensa.
Jag gjorde Mensas provtest på deras hemsida. Det är en massa figurer som inte föreställer något alls som någon hällt ut i olika formationer och så ska man gissa vilken konstig bild som ärkenörden till testutformare anser ska komma härnäst.
Jag försökte faktiskt från början och tyckte jag var riktigt smart. Försökte stänga av hjärnans eviga party och bara vara en robot. Försökte mig på logiskt tänkande :
Om den där figuren är kantig och nästa rund, då vore det allt bra snyggt med en taggig triangel efteråt, för det har jag för mig är emblemet för ett hockeylag i Kongo.
Logiskt tänkande kräver Jägermeister. Hjälpte lite. Tills jag såg testresultatet. IQ 93. Lika smart som en mössa full med nyponpulver. Snäppet dummare än den genomsnittlige sverigedemokraten.
Jag ska träffa min jobbcoach på torsdag. Jag som glad i hågen skulle be henne reda ut hur jag ska kunna försörja mig på mitt skrivande. Istället måste jag be om något slags bidrag för lågbegåvade.
Eller startbidrag för massproduktion av min lampfot. Synd bara att vaktis inte finns längre.
Stand-by. Me.
Sett på Top Model, MTV's alla ickeprogram (varför heter det fortfarande MTV när de inte visar musikvideos?), Sveriges fulaste hem samt en viktig dokumentär om hur Paris Hilton ska lyckas få sig en kamrat.
Man måste ju leva i verkligheten. Det är sådant här verklighetens folk pysslar med. Ser på vanliga TV-program.
Mina Hannibaltågadeöveralpernapromenader satte sina spår i torsdags, och alla leder bara skrek. Kunde därmed inte ranta korsochtvärs över mina revir på flera dagar och då satte vansinnet in.
Jag läste visserligen böcker, men när huvudet ville gå på monoton mörkersafari rätt in i Dantes lilla lekplats, då ville jag se lite rörliga bilder för att slippa tänka.
Lite TV, för att liksom koppla av.
Det är väl som med sprit. Man vet att det inte är bra, och särskilt inte till frukost och inte heller till lunch och framförallt inte för att kunna somna. Men man kan inte sluta när man väl vant sig.
Skillnaden är dock att med sprit så är det åtminstone roligt ett tag.
Mitt TV-maraton var aldrig ens kul i början. Men jag tänkte att det kanske blir bättre längre fram. Bara lite till. Ska bara se vem som får vara kvar i Top Model. Bryr mig visserligen inte ett dugg men måste se ännu en läskig soffa hemma hos någon tydligen känd hiphoppare på MTV. Och hur bortskämda snorungar planerar sina 16-årskalas med en budget som överskrider hela Norges BNP.
Hemma-hos-reportage förekom i Allers när jag var liten. Dessa inslag var ämnade för livströtta pensionärer som inte fann andra glädjeämnen än att skvallra om vilka konstiga gardiner Lill-Babs har. Tack vare TV börjar detta missbruksbeteende ända nere i tioårsåldern, och så undrar vi varför det är krig i världen.
Igår hade vrister och ljumskar hämtat sig såpass att jag kunde följa med Mannen ut på en liten promenad, och då kan man tro att jag lät bli TVn när jag kom hem.
Icke. Jag såg mig redlös på allt jag kunde få tag på, men det var svårt, svårt! Reklamen gör mig galen. Visserligen är det svårt att skilja reklamen från själva programmen, men ibland är ändå avbrotten som en högre makt som ropar till min förlorade själ att vakna och slänga bort fjärrkontrollen.
Till slut blev jag så trött på reklamens försök till att få mig att nyktra till att jag var tvungen att titta på Martin Emtenäs som matade igelkottar med pannkaka i vad som kändes som en evighet. Inget dolt budskap, inget köptvång. Och ingen retuscherad tjej som ville att jag skulle byta mascara. Bara små igelkottar som bunkrade fett inför vintervilan.
Och kanske är det precis vad jag själv har gjort genom att titta på TV i fyra dagar.
En del tror att TV är opium för folket och att det håller oss stillsamma och hindrar oss från samhällsomstörtande verksamhet.
Att TV skulle vara som knark kan jag hålla med om. Lite crack, sådär. Jag har noll intelligenta tankar i huvudet och jag vill bara krossa allt som kommer i min väg. Och jag vill dra in rösträtten för samtliga svenskar som tittar på TV och tvångsinjicera dem med lithium och sedan ska jag somna in för evigt framför Top Model.
Resumé och en hint om att nästa inlägg dröjer
Idag har jag tänkt på rådet jag fick om att göra precis som farbror Luther
Men mest har jag tänkt på att jag har ganska så ont i mina båda futter
Minst av allt har jag tänkt på vad jag borde
Men en blogg ska väl handla om allt man gjorde
Å inte vad som inte hänt för då blir hela publiken rabiat
Jag återkommer när jag har lärt mig Bibeln utantill samt hur man går ner uti spagat
Lost in the superunknown
Slog ihop mina läsares alla tips och valde jobbcoach igår. Ringde min handläggare för att meddela vad juryn kommit fram till. Hon var ute till halvtre. Jag mailade mitt val tillsammans med några frågor och gick ut själv till halvtre.
Kollade sedan mailen, inget svar från handläggaren.
Hon svarade inte ett dugg på mitt mail på hela dagen, men jag tänkte att hon kanske hade annat att göra (tydligen har varje handläggare 200 arbetslösa att ha pli på. Sveriges mest effektiva institution?).
Idag måste hon väl ändå ha svarat, tänkte jag. Idag var sista dagen att välja jobbcoach (vilket såklart var frivilligt, om man nu inte vill bli avstängd från a-kassan, förstås), så lite feedback vore inte fel.
Inget mail. Från handläggaren. Däremot ett mail från någon annan på Arbetsförmedlingen.
"Påminnelse! Du ska senast idag klockan 15.00 välja jobbcoach, annars blir du avstängd från A-kassan!"
Jag ringde då min handläggare. Lugn och fin. Lugn och fin.
"Personen du söker är på semester till 12 oktober"
Jag fick prata med växeln, som lovade koppla till en av min handläggares kollegor.
"Var vänlig lämna ett röstmeddelande"
Jag ringde upp växeln igen och bad att få prata med någon av arbetsförmedlarna som var DÄR.
Fick prata med en man som garanterade att mitt val av jobbcoach "säkert" kommit fram till min handläggare men i och med att hon har semester kan det dröja några dagar innan jag får beslut om jobbcoach.
Jag måste alltså gå omkring helt utan jobbcoach i några dagar till! Vem kan stötta mig tills dess???
Slumpgeneratorka
Måste välja jobbcoach innan fredag. Alla 32 jobbcoachföretag har samma inriktning, dvs INGEN inriktning, så vad bör man gå efter? Snyggast namn, bästa typsnitt eller oledoledoff?
Jag menar, det här är ju vägen till framgång. Important stuff.
Hasta ner på vinden
"So he's hanging on to alcohol", har jag tyckt att Warren Zevon sjunger i megaballaden "Hasten Down The Wind" och sjungit med så både grannar och jag blivit väldigt rörda många gånger.
Nu visar det sig att han sjunger "So he's hanging on to half a heart", vilket visserligen är mycket bättre i själva sammanhanget, men inte alls lika lätt att sjunga.
Det är överhuvudtaget inte lätt att sjunga, när man är lika tonsäker som en talgoxe på mescalin.
Jag såg två domherrar idag och tänkte att det är oförskämt av mig att vilja att de inte visar sig redan, för när domherrarna är här så är vintern här och då blir jag ännu värre än jag är nu.
Hur lycklig jag än är så blir jag en vresig skitkärring så fort det blir höst i alla fall. Jag förvandlas alltid till en frusen grådvärg i september, men trodde att apatin skulle hålla sig undan nu när jag är kär och allt.
Kärleken må ha kommit genom fönstret och knackat på min dörr, men det har även nordanvinden gjort. FDe otäta fönstren är fortfarande inte utbytta här, så om man sitter stilla mer än en minut i lägenheten utan att ha på sig brinnande torv drabbas man genast av rinnsnuva och frosthjärta.
Jag kan inte tänka utan sol, än mindre andas ordentligt.
Eftersom Sverige blir väldigt mörkt och kallt vareviga år så rånar folk banker, lägger krokben för varandra och lyssnar på Basshunter. Mörker och kyla orsakar även arbetslöshet, ohyfsade barn och ständiga utskick av Halénskataloger. Så kan vi inte ha det.
Det är bara Paul MacCartney som kan styra över vädret och han är inte statsminister i Sverige. Därför får vi ta till andra grepp för att hjälpa landet ur krisen. Från oktober till april bör dessa regler gälla:
- Sänkt pris på mörk choklad, hallon och rödvin. Man kan subventionera detta genom att höja priset på skvallertidningar, blodpudding och polsk smuggelsprit.
- Gratis massage till alla utom Anna Anka.
- Bob Hansson uppträder på Storsjötorget varje dag vid 15-tiden.
- Ingen måste börja jobba före klockan 10.
- Poesi istället för reklam för Postkodlotteriet i allas brevlådor.
- Alla deprimerande deckare på TV ersätts med The Mighty Boosh eller Henry Rollins matlagningsprogram.
- Vaccin mot vinterkräksjuka blir obligatoriskt
- Vaccin mot dumhet erbjuds till riskgrupper
- Allt finansieras med överskottet som blir från psykvården, som kommer att stå ganska outnyttjad.
- Framför allt tycker jag någon smart människa bör öppna vegancafé i Östersund dit man kan gå och äta sig lugn på kladdkaka jämt.
Gissa jobbet
Fulblåsten gjorde att jag fick två nya finnar idag. Puberteten är en besvärlig tid. På grund av kylan var jag dessutom tvungen att köpa en mössjävel.
Men annars var det en bra dag. I brevlådan låg oerhört fina fotoböcker från min kära Flash, så jag blev både rörd och glad och vänligt inställd till världen i allmänhet.
Mannen var välförtjänt ledig, så jag tog också ett brejk från mitt dagliga slit. Vi bara drällde på stan och gjorde inte ett smack för Arbetslinjen men hjälpte rikets ekonomi genom att fika.
Träffade inspirerande folk som visade nytt och bra café där alla fruntimmer hade håriga ben. På caféets tavlor. Ibland känner jag mig som ett konstverk.
Folket hade med sig söt bebis och jag funderade återigen på hur stor jag ska bli innan jag slutar vara rädd för att bli mamma. Enligt mina senaste beräkningar är jag ungefär 69 år då. Jag tänkte sneaka åt mig både pension och föräldrapenning, nämligen.
Om föräldrapenningen grundar sig på min nuvarande inkomst kommer ungen allt få lära sig att gilla barkbröd.
Jag måste välja en jobbcoach. Fick mail häromdagen från Arbetsförmedlingen som meddelade att jag inte fick tjänsten som jobbcoach, som jag faktiskt sökte på riktigt. Skrev en normal ansökan och allt. Borde kanske inte länkat till bloggen, dock.
Välja jobbcoach är helt frivilligt, sade Arbetsförmedlingen på gårdagens viktiga och inte obligatoriska men dock helt nödvändiga möte om man förstår sitt eget bästa och inte vill vakna med ett hästhuvud i sängen imorgon, som min Handläggare antydde när jag ringde och frågade om jag måste gå på det där mötet.
Frivilligt är det att välja jobbcoach. Helt frivilligt. Man måste alltså inte. Det upprepades vid ett par tillfällen igår. Det finstilta slängdes upp på powerpointpresentationens sista bild, precis innan vi skulle gå:
Om man inte talar om för Arbetsförmedlingen vilken jobbcoach man har valt innan nästan fredag, blir man avstängd från a-kassan.
Jag ska välja en jobbcoach som ska få coacha utav bara helsike. Jag har nämligen bestämt mig för vad jag vill jobba med.
Låt oss säga såhär: det kommer inte att mottagas med tacksamhet av Arbetsförmedlingen. Kanske inte av publiken heller.
Och nej, ni gissar fel. Ifall ni gissar på att jag ska göra verklighet av min nakencabaret.
