Istället för att skriva
Väckaren ringer klockan 6 och jag bestämmer mig för att det är helt onödigt att vara vaken när Fönsterfolket kommer. Somnar om och vaknar av att Fönsterfolket inte alls kommit och inte heller verkar hålla på att bryta lös några fönster hos grannen heller. De tog väl sovmorgon. Det visar sig att de inte hann dyka upp hos oss idag alls.
Följdaktligen är inredningen såhär änn en dag: Alla möbler ihopkörda i en hög så att det varken går att använda soffan eller något bord överhuvudtaget. Mannen fick lirka ut mina stövlar från Narnias överskottslager längst in i garderoben innan vi drog på stan. Dessa stövlar tar in vatten, men är i alla fall inte lika snedgångna som de andra, som ser ut som skridskor som jag ej lärt mig åka på.
I vilket fall. Idag skulle jag skriva storverk och skicka in till novelltävlingen, samt skriva ansökningar till en massa ställen. Vaknade med spränghuvudvärk imorse och kan inte fokusera när lägenheten ser ut som en flyttcontainer. Var är sopskyffeln? I blomman därborta, såklart. Och tjocktröjan? Där, under pallen, ovanpå överkastet, inne i skrubben.
Eftersom jag har noll skrivinspiration tyckte jag det skulle passa att titta på Nick Cave på Kobra ikväll. Nick Cave är en ordentlig man med ful mustasch men arbetsmoral högre än Grateful Deads sammanlagda publik. Han kliver upp varje morgon och skriver sedan sånger till klockan fem på eftermiddagen, då han går hem och kokar gröt och hugger ved och stoppar strumpor och slöjdar en soffa till sina barn och virkar ett raffset åt sin förmodligen lika duktiga fru.
Och då har han slutat knarka, dessutom. Han skulle säkert aldrig låta bli att ringa facket för att fråga vart månadens fackräkning tagit vägen, eftersom han är en hyvens karl som jag också borde bli.
Jag har egentligen inte telefonskräck. Men en del saker skjuter jag upp i oändlighet för att jag får för mig att det är jobbigt. Det tog mig flera dagar innan jag tyckte mig vara beredd på att ringa och be om ett nytt konsumkort.
Kanske går det tillbaka till tiden när jag och en kompis - vi kan kalla henne Bosse - praktiserade på det ännu ej startade lokala TVbolaget och skulle ringa runt till kommunens alla företag och ställa menlösa frågor. Det kunde gå dagar innan vi tordes ringa till någon alls. Vi tog det i bokstavsordning. Jag tror jag kom till L. När vi slutade var chefen inte glad. Det var inte vi heller, för vi hade fått ungefär noll kronor i ersättning och hade ingen som helst mer erfarenhet än att vi båda två avskydde att prata i telefon.
Men det är därför jag ska skriva, så slipper jag ha kontakt med folk överhuvudtaget. Så det borde jag göra. Nu. Men då vill jag se Nick Cave först. Om det inte vore för att TV:n är urkopplad och täckt av vinställ, högtalare, skor och diverse saker jag inte vet namnet på. För att komma fram till soffan skulle jag ha tränat triathlon i några månader först. Datorn har hamnat på det icke-existerande köksbordet (nu jäklar får denna blogg Descartespoäng!) och jag sitter på en pall med fötterna stödda på några förpackningar kökskakel.
Min rygg är sådär ärtigt krum som är stilen som gäller för i höst. Kombinera gärna med en stel nacke, så är du helt rätt hela oktober månad!
Måste vila nu. Dags att ställa sig och läsa en bok.
Det jag gillade minst, förutom att ställa otroligt dumma och meningslösa frågor till stressade företagare, var att de tyckte vi skulle låtsas vara skolelever för att snika till oss saker gratis. Som en karta över Kramfors från Lantmäteriet till exempel.
De ställde så seriösa frågor när vi skulle börja, som en riktig anställningsintervju.
Vi skulle få datorer att jobba med och allt möjligt. Och vad fick vi, en intensivkurs i databas som Af betalade för och sedan inga datorer. Väl bortkastade 10.000:-! Massa snack och ingen vilja att betala för ett dugg, låter som ett bra framtidskoncept - not!
Inte konstigt att vi vantrivdes!
Mår fortfarande dåligt av de där telefonsamtalen vi fick göra. :D