Tapetorkestern

Jag har varit på träningsläger. Detta är vad jag har gjort:

Sett på Top Model, MTV's alla ickeprogram (varför heter det fortfarande MTV när de inte visar musikvideos?), Sveriges fulaste hem samt en viktig dokumentär om hur Paris Hilton ska lyckas få sig en kamrat.

Man måste ju leva i verkligheten. Det är sådant här verklighetens folk pysslar med. Ser på vanliga TV-program.

Mina Hannibaltågadeöveralpernapromenader satte sina spår i torsdags, och alla leder bara skrek. Kunde därmed inte ranta korsochtvärs över mina revir på flera dagar och då satte vansinnet in.

Jag läste visserligen böcker, men när huvudet ville gå på monoton mörkersafari rätt in i Dantes lilla lekplats, då ville jag se lite rörliga bilder för att slippa tänka.

Lite TV, för att liksom koppla av.

Det är väl som med sprit. Man vet att det inte är bra, och särskilt inte till frukost och inte heller till lunch och framförallt inte för att kunna somna. Men man kan inte sluta när man väl vant sig.

Skillnaden är dock att med sprit så är det åtminstone roligt ett tag.

Mitt TV-maraton var aldrig ens kul i början. Men jag tänkte att det kanske blir bättre längre fram. Bara lite till. Ska bara se vem som får vara kvar i Top Model. Bryr mig visserligen inte ett dugg men måste se ännu en läskig soffa hemma hos någon tydligen känd hiphoppare på MTV. Och hur bortskämda snorungar planerar sina 16-årskalas med en budget som överskrider hela Norges BNP.

Hemma-hos-reportage förekom i Allers när jag var liten. Dessa inslag var ämnade för livströtta pensionärer som inte fann andra glädjeämnen än att skvallra om vilka konstiga gardiner Lill-Babs har. Tack vare TV börjar detta missbruksbeteende ända nere i tioårsåldern, och så undrar vi varför det är krig i världen.

Igår hade vrister och ljumskar hämtat sig såpass att jag kunde följa med Mannen ut på en liten promenad, och då kan man tro att jag lät bli TVn när jag kom hem.

Icke. Jag såg mig redlös på allt jag kunde få tag på, men det var svårt, svårt! Reklamen gör mig galen. Visserligen är det svårt att skilja reklamen från själva programmen, men ibland är ändå avbrotten som en högre makt som ropar till min förlorade själ att vakna och slänga bort fjärrkontrollen.

Till slut blev jag så trött på reklamens försök till att få mig att nyktra till att jag var tvungen att titta på Martin Emtenäs som matade igelkottar med pannkaka i vad som kändes som en evighet. Inget dolt budskap, inget köptvång. Och ingen retuscherad tjej som ville att jag skulle byta mascara. Bara små igelkottar som bunkrade fett inför vintervilan.

Och kanske är det precis vad jag själv har gjort genom att titta på TV i fyra dagar.

En del tror att TV är opium för folket och att det håller oss stillsamma och hindrar oss från samhällsomstörtande verksamhet.

Att TV skulle vara som knark kan jag hålla med om. Lite crack, sådär. Jag har noll intelligenta tankar i huvudet och jag vill bara krossa allt som kommer i min väg. Och jag vill dra in rösträtten för samtliga svenskar som tittar på TV och tvångsinjicera dem med lithium och sedan ska jag somna in för evigt framför Top Model.