Tapetorkestern

Tillbaka i någon slags annan verklighet efter att ha lyxat runt i större stad än Hammarn i flera dagar med Honom och några vänner och Bob tills alla pengar bara tog slut. Poff. Tänk så det kan gå. Det har varit några av de bästa dagarna i hele hele livet, det här.

Jag trivs oerhört bra på hotell. Man stökar ner, går ut en sväng och kommer tillbaka till ett städat rum. Lite som att vara barn igen. Precis som när man var barn finns det ett kylskåp fullt med grejor man vill ha. Till skillnad från när man var barn behöver man inte ens fråga om lov, det är bara att ta. Till skillnad från när man var barn så kostar sakerna i kylskåpet mer än en dagslön, så det är stört omöjligt att dricka eller äta något därur. Tur då att Hemköp låg nära hotellet så man kunde köpa lite glamourös yoghurt till frukost (lunch och middag...).

Rocknroll-livet funkar inte i längden. Jag skulle bli helt odräglig om jag inte var tvungen att städa efter mig. Jag är visserligen halvt odräglig och städar inte efter mig nu heller, men det är åtminstone inte någon som gör det för minimilön för min skull.

På tal om minimilön är det dags att söka nytt jobb. Följande jobb kan jag tänka mig: att kuska runt på Bob Dylankonserter och skriva en massa blaj om hur han lät eller inte lät eller vad jag tycker om hans klädsel. Det kallas att vara recensent på DN.

För er som inte alls bryr er om hur Bob lät (BRA lät han! Och glad var han! Och sitt fina Fraggelband hade han med sig.) utan mest undrar om ni vunnit en Tapetorkestertshirt eller inte så kan jag meddela att det börjar dra ihop sig.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska välja ut en vinnare. Ni gör ju bra saker allihopa. Ni har helgen på er att övertyga mig om att just NI har rätt. Den som inte skriver tröjstorlek har dock inte mycket till chans, inte.

Fanfarer, konfetti och små halvnakna keruber som hällde champagne i mina stövlar. Skulle det väl ha varit i köket för några timmar sedan.

Men jag öppnade mitt H&M-paket utan dessa tillbehör.

Inte ens en trumvirvel hördes när jag drog bort plasten för att få fram den lika gula som försenade toppen. Fast jag tyckte jag hörde soundtracket till Hajen någonstans i bakhuvudet.

Toppen var inte gul.

Gul för mig är gul som i solsken, äggula eller solros.

Gul för H&M är gul som i gammal senap, koncentrerad Kalle Ankaapelsinjuice eller smutsig sol.

Såg den ut så här på bilden? Förmodligen, men då satt den på någon snygg modell som jag blev kär i och det håller faktiskt som ursäkt.

Exakt vilken ursäkt jag har för att ha köpt ännu ett par jeans av den sort som jag köpte ifjol och avskydde pga att jag faktiskt inte trivs i säckiga Ronny och Ragge-jeans är höljt i smutsgult dunkel. Om någon behöver ett par redigt illasittande jeans som korvar sig och hasar sig och fular sig och som bara är använda ett par gånger, så säg till. Anledningen till att de är använda två gånger är för att jag inte trodde på att de var så fula och obekväma som jag inbillat mig första gången.



Djurvänliga tävlingen går vidare! Hittills har ni varit jätteduktiga! Jag låter tävlingen pågå en vecka till och under den tiden torde ni komma ihåg att skriva vilken storlek ni vill ha ifall ni vinner. Och som det ser ut nu så blir det nog flera vinnare.

För er som är nya här eller dementa så är reglerna: Gör något djurvänligt, skriv som kommentar här vad du gjort och var med om den osannolika spänningen som innebär att du kanske vinner en Tapetorkestertshirt. Som inte är gul, jag lovar.

Snart bär det av till storstan för att se farbror Bob med en massa älsklingar. Då känns det väldigt löjligt att oja sig över gula toppar. Peace and love.

Igår gjorde jag slag i saken, slängde Barbapappabrallorna i tvätten och bestämde mig för att bege mig ut på äventyr.

Det borde ha filmats av Discovery.

Jag är oerhört begåvad (säger min Mor, fast allt eftersom åren går så säger hon det faktiskt inte längre. Hon låter bara lite uppgiven och tänker på att hennes andra barn åtminstone gör något vettigt). Till min oerhörda begåvning hör dock inte lokalsinne.

Höger och vänster förstår jag, rent teoretiskt. Även praktiskt, ibland. Höger hälsar man med, vänster vinkar man med (ifall man är upptagen med att hälsa med höger hand).

Väderstreck kan jag också. Ifall jag är i Kramfors, för där kommer jag ihåg att i Östby (där jag gick i låg- och mellanstadiet och lärde mig niga för äldre personer. Sicken gedigen utbildning man fått.) går solen ner, och alltså är det i väst.

Att jag lärt mig var solnedgången tar plats är helt och hållet Hemmets Journals förtjänst. Där läste jag en gång denna oförglömliga vits: "Vad är det för likhet mellan solen och en slips? Båda går ner i väst."

Så i tanken har jag inga problem med riktningar. Det är i handlingen det blir svårt (och då menar jag inte handling som i "shoppa gul topp på H&M". Även om det gjort mitt liv lite svårt, det med). Jag kan inte hitta någonstans.

Ställen jag har gått vilse på: Min ex-sambos och min första gemensamma lägenhet, otaliga varuhus, Kullsta, alla hus jag någonsin hälsat på i, och så vidare. Och då räknar jag inte upp skogen, städer, vägar och annat otyg som man inte begriper ett dugg av.

Folk brukar vänligt föreslå en karta. De kunde lika gärna be mig förklara kärnfysik eller Melodifestivalsreglerna. Kartor är som rorschachtest för mig. Jag försöker bara gissa vad de föreställer och får absolut inget ut av det.

Så jag vet inte vad det var som fick mig att tänka tanken att jag skulle hitta till stan själv igår. Jo, det vet jag. Dels behövde jag linsvätska, dels ville jag träffa The Man så fort han slutade jobbet.

Hur lång tid kan det ta att gå från lägenheten till city? Typ en halvtimme, tänkte jag. När jag med andan i halsen och många svordomar i luften genomsvettig och skavsårad stapplade in till stadens gator och torg hade mer än en halvtimme gått. Gått hade även Apotekspersonalen och optikerna gjort. Hem. Så ingen linsvätska blev det.

Men det är en världslig sak, säger Karlsson på taket. Jag var egentligen mest glad över att jag överlevt och inte rantat iväg till Sundsvall. Och mest glad var jag över att Mannen stod framför mig.

Någon slags kompass har jag kanske inombords ändå.

Jomen jag vet. Jag ska inte. Borde inte. Vore bäst om jag inte alls.

Men jag måste.

Jag känner att jag är skyldig mitt blogg-jag (och det där andra jag:et som finns i någon slags verklig värld) att påminna mig själv om hur det kändes, ifall jag går tillbaka och läser detta någon gång.

Lycklig är jag. Ett ord som ser lite futtigt ut och inte alls beskriver hur allting är. Men jag har inga ord just nu. Därför snattar jag några från Mäster Bob:

"All my powers of expression/I thought so sublime/Could never do you justice/In reason or rhyme"

Det kan tyckas väldigt icke-originellt att stjäla textrader istället för att hitta på sina egna, men vad som kan tyckas ger jag blanka fasen i.

För jag förstår ju. Såhär magiskt är det kanske inte i hundra år. Men nu är det så. Och då kan jag inte uttrycka det själv.

Men Bob kan. Bob kan det mesta.

Och för att avsluta med någonting helt annat: Ni som inte heller kommit på vad ni ska göra i framtiden, kram på er. May you build a ladder to the stars. Till exempel.

Man kommer aldrig ur det där. Post-förväntan. Det kan ju ha kommit något spännande. Brevlådan är en källa till ständiga överraskningar. Vem vet vad som ligger där nästa gång.

Det var alltså med sedvanligt förhoppningsfulla steg jag gick dit igår med. Lyfter på locket och alla förväntningar infrias...INTE.

"Hur tråkigt det än är..."

Min gula topp är försenad till i slutet på mars. Tyckte H&M det var viktigt att jag fick veta.

Jävla gula toppjävel. Jag vill inte ha dig.

Jag vill ha lite glad post, bara.