Tapetorkestern

Igår gjorde jag slag i saken, slängde Barbapappabrallorna i tvätten och bestämde mig för att bege mig ut på äventyr.

Det borde ha filmats av Discovery.

Jag är oerhört begåvad (säger min Mor, fast allt eftersom åren går så säger hon det faktiskt inte längre. Hon låter bara lite uppgiven och tänker på att hennes andra barn åtminstone gör något vettigt). Till min oerhörda begåvning hör dock inte lokalsinne.

Höger och vänster förstår jag, rent teoretiskt. Även praktiskt, ibland. Höger hälsar man med, vänster vinkar man med (ifall man är upptagen med att hälsa med höger hand).

Väderstreck kan jag också. Ifall jag är i Kramfors, för där kommer jag ihåg att i Östby (där jag gick i låg- och mellanstadiet och lärde mig niga för äldre personer. Sicken gedigen utbildning man fått.) går solen ner, och alltså är det i väst.

Att jag lärt mig var solnedgången tar plats är helt och hållet Hemmets Journals förtjänst. Där läste jag en gång denna oförglömliga vits: "Vad är det för likhet mellan solen och en slips? Båda går ner i väst."

Så i tanken har jag inga problem med riktningar. Det är i handlingen det blir svårt (och då menar jag inte handling som i "shoppa gul topp på H&M". Även om det gjort mitt liv lite svårt, det med). Jag kan inte hitta någonstans.

Ställen jag har gått vilse på: Min ex-sambos och min första gemensamma lägenhet, otaliga varuhus, Kullsta, alla hus jag någonsin hälsat på i, och så vidare. Och då räknar jag inte upp skogen, städer, vägar och annat otyg som man inte begriper ett dugg av.

Folk brukar vänligt föreslå en karta. De kunde lika gärna be mig förklara kärnfysik eller Melodifestivalsreglerna. Kartor är som rorschachtest för mig. Jag försöker bara gissa vad de föreställer och får absolut inget ut av det.

Så jag vet inte vad det var som fick mig att tänka tanken att jag skulle hitta till stan själv igår. Jo, det vet jag. Dels behövde jag linsvätska, dels ville jag träffa The Man så fort han slutade jobbet.

Hur lång tid kan det ta att gå från lägenheten till city? Typ en halvtimme, tänkte jag. När jag med andan i halsen och många svordomar i luften genomsvettig och skavsårad stapplade in till stadens gator och torg hade mer än en halvtimme gått. Gått hade även Apotekspersonalen och optikerna gjort. Hem. Så ingen linsvätska blev det.

Men det är en världslig sak, säger Karlsson på taket. Jag var egentligen mest glad över att jag överlevt och inte rantat iväg till Sundsvall. Och mest glad var jag över att Mannen stod framför mig.

Någon slags kompass har jag kanske inombords ändå.