Tapetorkestern

Tillbaka i någon slags annan verklighet efter att ha lyxat runt i större stad än Hammarn i flera dagar med Honom och några vänner och Bob tills alla pengar bara tog slut. Poff. Tänk så det kan gå. Det har varit några av de bästa dagarna i hele hele livet, det här.

Jag trivs oerhört bra på hotell. Man stökar ner, går ut en sväng och kommer tillbaka till ett städat rum. Lite som att vara barn igen. Precis som när man var barn finns det ett kylskåp fullt med grejor man vill ha. Till skillnad från när man var barn behöver man inte ens fråga om lov, det är bara att ta. Till skillnad från när man var barn så kostar sakerna i kylskåpet mer än en dagslön, så det är stört omöjligt att dricka eller äta något därur. Tur då att Hemköp låg nära hotellet så man kunde köpa lite glamourös yoghurt till frukost (lunch och middag...).

Rocknroll-livet funkar inte i längden. Jag skulle bli helt odräglig om jag inte var tvungen att städa efter mig. Jag är visserligen halvt odräglig och städar inte efter mig nu heller, men det är åtminstone inte någon som gör det för minimilön för min skull.

På tal om minimilön är det dags att söka nytt jobb. Följande jobb kan jag tänka mig: att kuska runt på Bob Dylankonserter och skriva en massa blaj om hur han lät eller inte lät eller vad jag tycker om hans klädsel. Det kallas att vara recensent på DN.

För er som inte alls bryr er om hur Bob lät (BRA lät han! Och glad var han! Och sitt fina Fraggelband hade han med sig.) utan mest undrar om ni vunnit en Tapetorkestertshirt eller inte så kan jag meddela att det börjar dra ihop sig.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska välja ut en vinnare. Ni gör ju bra saker allihopa. Ni har helgen på er att övertyga mig om att just NI har rätt. Den som inte skriver tröjstorlek har dock inte mycket till chans, inte.