IQ-testet
Joan vs Noel: 1-0
Noel Gallagher är stolt över att han lärt sina barn slänga saker på kor. Vi pratar om en av världens mest framgångsrika män här. Detta är vad han är stolt över: att hans barn ger sig på djur. Tur då att Joan Jett sagt till honom på skarpen.
Men man måste ju förstå Noel. Korna går där i godan ro och bara tigger om att bli överfallna. Precis som korna i köttfabriken. Har de väl gett sig in i leken får de leken tåla och där kom bultpistolen och leken är över.
Fredrik Reinfeldt är stolt över att han lärt sitt folk att slänga skit på arbetslösa. Vi pratar om en av Sveriges mäktigaste män här. Detta är vad han är stolt över: att arbetslöshet ses som ett brott.
Men man måste ju förstå Fredrik. Det är klart det sticker i ögonen på honom, där han går med sin bautalön och jag i godan ro sprättar upp mitt a-kassekuvert där jag får 8000 kronor efter skatt. Hur kan jag vara så pinsam? Fram med bultpistolen, tänker han. Måtte jag hinna skicka Joan Jett på honom först.
Boken å facebook å boken igen.
Ännu mer reklam för rara lilla boken: "Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut" har en sida på Facebook som du kan gå in och gilla! Jag fattar inte hur man klatrar till ett sådant där blått F på bloggen här, så du får trixa lite själv, som du säkert är bra på.
Boken kan du köpa här, även om det står att den är tillfälligt slut. Den kommer snart in i lager!
BOKEN ÄR KLAR!
Den går att köpa via Litenupplaga.se och jag blir så himla glad om du gör det. Tack på förhand och kram och sådära.
Projekt Beck-Ola, en ögonblicksbild från groupielivet samt en interaktiv uppmaning
Rod Stewart är inte enbart känd för att han, jag och Ronnie Wood har haft samma frisyrer. Han är även uppmärksammad för att han har haft överdrivet trånga kläder på sig (se avhandlingen Övriga saker Rod Stewart har gemensamt med mig och Ronnie Wood.) och att han var lovande en gång i tiden men verkar ha tappat bort sig bland bystiga blondiner och märkliga vägval i yrkeslivet (se ovan nämnda avhandling).
I vilket fall kan Rod Stewart sjunga och han gör det rätt fint på Beck-Ola. Åtminstone så länge jag håller koncentrationen igång. Första låten är en tjock och tjusig version av All Shook Up och när jag hör den tänker jag alltid "varför lyssnar jag inte på den här skivan oftare?". Sedan är jag tvärsäker på att jag ska vara fokuserad ända fram till Rice Pudding. eftersom jag tycker det är en av världshistoriens bästa låttitlar. Men jag har ingen aning om hur den går. Detta händer nämligen när jag hör på Beck-Ola: Låt nummer två heter Spanish Boots och då börjar jag tänka på Bob Dylans låt om spanska stövlar som jag inte minns melodin till och sedan missar jag att låt tre börjat och den vet jag inte hur den låter och sedan är det en plötsligt en pianolåt (eller om den är låt nummer tre, who knows), som bara låter som ett intro till en film om engelska herrgårdar (vilket inte är så dumt, men den är omöjlig att minnas) och så är det en låt om hänga gubbe och där tjatar Rod på rätt ivrigt, så då vaknar jag igen. Sedan är skivan slut (fast först lär det vara Rice Pudding) och jag blir lika förvånad varje gång, eftersom jag missat ungefär alla sju spåren.
En pinsam bonus är att jag på två av låtarna (fråga mig inte vilka) vid första lyssningen blev paff över att jag upptäckte att Tom Morello inte själv hittat på allt gitarrkolijox som han spelade i Rage Against the Machine. Jeff Beck spelar rätt mycket "tjocketibom, tjocketibom" eller hur det nu heter på fackspråk. Och nu kommer du att påpeka för mig att Jeff Beck inte var först med det heller, och det är ju snällt av dig. Tom Morello har dock slutat spela zikkitipang, zikkitipang, zikkitipangpangpangpang med en skruvmejsel på gitarren och står numera i gatuhörn och sjunger we shall overcome. På ett bra sätt. Men Zach de la Rocha som var sångare i Rage Against the Machine vet jag inte alls vad han gör. Det senaste jag läste om honom var på ett groupieforum på nätet för många många år sedan och jag minns inte ens vad det stod, men det var något häpnadsväckande.
Det här inlägget får du rita en illustration till själv.
Valfrihet
En sann historia: En ko kalvade och hon skiljdes strax från sin kalv. Inget speciellt med det, mjölkkor blir alltid av med sina kalvar fortare än kvickt (inom KRAV-mjölkproduktion får kon vara med sin kalv i fyra hela dagar, extra länge.). Det är inte lika vanligt att kon plötsligt försvinner. Kon i denna berättelse hittades så småningom i skogen. Där var hon inte ensam. Hon var där med en kalv, som hon hade gömt. Hon hade fått tvillingar. Eftersom kon varit med förr visste hon att hennes barn skulle tas ifrån henne, så hon offrade en unge för att rädda en annan.
Den historien och mycket annat (till exempel hur en kastreringstång ser ut och hur man utan bedövning använder den på nyfödda grisar) finns med i den här fina föreläsningen av psykologen och författaren Melanie Joy. Om du bryr dig om djur på allra minsta vis är den här föreläsningen för dig. Om du inte bryr dig om djur överhuvudtaget kan du bara titta på Melanie Joy, som är hur tjusig som helst. Föreläsningen handlar om psykologin bakom köttätandet, varför en del människor äter kött utan att ens fundera över alternativet. Sakligt och enkelt framfört, där publiken hela tiden hålls involverad.
Tillbaka till kon jag berättade om i början: ett vanligt argument mot att låta barn äta vegankost är att föräldrarna säger sig vilja värna det fria valet, att barnen själva ska få välja om de vill äta kött och dricka mjölk eller inte. Kon som fick tvillingar skulle nog ha en hel del att säga om det fria valet. Att välja veganskt är ett val på liv eller död. Måste barn göra det valet? 
.
Yoko Ono och ondskan
Om man råkar nämna något om kvinnors rättigheter börjar en del att skruva på sig och säger att 1. Alla kvinnor har det bra 2. Om kvinnorna inte har det bra är det i varje fall inte männens fel 3. Den som pratar om kvinnors rättigheter tycker att kvinnor är helgon som aldrig gör något fel.
De två första punkterna är lätta att motbevisa. Den tredje punkten slängs dock in för att göra den som började prata om kvinnors rättigheter så matt att fortsatt diskussion omöjliggörs eftersom det kräver stora mängder luktsalt.
Enligt en undersökning som enbart baserar sig på mina personliga erfarenheter och inte är särskilt vetenskaplig (se "Jämställdisternas" världsbild) har jag dragit slutsatsen att det finns minst lika många puckon bland kvinnor som bland män. Och det vill inte säga lite. Jag tycker inte om kvinnor mer än jag tycker om män. Jag tycker inte om män mer än jag tycker om kvinnor. Jag tycker bara att båda ska ha likadana rättigheter. Ingen ska behandlas annorlunda för att hon råkar vara kvinna eller för att han råkar vara man eller för att hen råkar vara varken eller/både och/eller det angår dig inte. Människor som då börjar grotta ner sig i konstiga detaljer som att "jahaja då ska jag väl inte hålla upp dörren för någe fruntimmer, heller" eller "jahaja är det förbjudet med läppstift också?" har genomgått svåra trauman och bör behandlas med yttersta varsamhet och ställas ute på bron tills de har kylt ner sig tillräckligt för att hjärnan ska fungera igen.
Nog om detta, dagens inlägg skulle handla om en lustig grej. Nu kommer den lustiga grejen. Yoko Ono får ibland skulden för att Beatles splittrades. Hon får sällan rättmätig uppmärksamhet för att hon drog upp John Lennon ur det sega träsk Beatles hamnat i ("Mean Mr Mustard", "Maxwell's Silver Hammer". Klassiker?) och blåste nytt liv i hans konstnärsskap. Hennes humor och orädda kreativitet har hånats många gånger (Att John Lennon partajade med en binda på huvudet när han stack ut på sin otrohetsturné har mer setts som en fiffig idé) av folk som tycker att fyra gubbar som spelar tillsammans ska spela tillsammans i all evighet annars är det onda krafter i rörelse. Yoko Ono har utmålats som det värsta som hänt rockmusiken sedan... tja, faktiskt det värsta någonsin i hela världen. Kan du komma på något liknande exempel där en man "förstört" en kvinnas musikaliska karriär?
Svårt, jag vet. Däremot är historien full av karlar som blivit rockkungar trots att de varit minst sagt taskiga mot kvinnor. Till exempel Ike Turner. Han slog och hotade Tina Turner men ses ändå som någon som hjälpte henne framåt i karriären och den där misshandeln var väl ändå inte lika farlig som att splittra Beatles??? Ike Turner ses som ett helgon jämfört med Yoko Ono. Lustigt, va?
Fast kvinnomisshandel existerar inte nuförtiden, så det är väldigt oseriöst att dra upp sådant när man diskuterar dagens samhälle.
Kvinnor kan, män måste
Igår läste jag ett gammalt nummer av Classic Rock, en tidning som handlar om manliga musiker. Där fanns en annons för en Rammsteinskiva. De finurliga herrarna i Rammstein stod i svarta rockar runt en naken tjej som låg på ett bord. En av männen höll upp en yxa som han skulle hugga tjejen med. Där fick de allt till det! Ett kvinnooffer, liksom! Och männen som bara tittar på! Fräsigt.
Lite lurades jag allt från början av detta inlägg, för det har visst varit kvinnor med i "Hårdrockens historia". Det var när Tipper Gore visades upp för att hon ville sätta varningstexter på hårdrockslåtar. Hon fick med sig några tossiga hemmafruar i detta sattyg (som bara gjorde att skivförsäljningen av skivor med varningslappar på ökade, så det lär ju vara så att Tipper Gore egentligen var manager för Slayer) och så tyckte producenten av programmet att nu var det ju massor med kvinnor med helt plötsligt så det fick räcka.
Rykten säger att Rammstein håller på med en ny skiva, som kommer att slå alla rekord i kreativitet. En av sångerna handlar om att sångarens fru stannar hemma och diskar medan han går ut och super. Sedan kommer han hem och slår henne för att hon inte diskat ordentligt rent. Därefter tar han hennes föräldrapenning och går ut och super lite till och sedan klär han av henne, kedjar fast henne vid ett bord och låter sina kompisar i pojkbandet komma dit och titta på hur mäktig han är som kan bemästra en kvinna. Alltihop spelas in som promotionvideo för skivan och alla köper den och tänker att det är inte klokt vad originella de där männen är.
Idag firar vi alla svaga kvinnor som får sina män att framstå som starka.
Sisters of Mörsil
Har inte mycket att säga om kvinnodagen, förutom att det fortfarande finns massor av länder som inte tillåter fri abort, att kvinnomisshandel och våldtäkt skylls på kvinnorna själva, att en bloggande tjej som blivit förföljd av en man får kommentaren i lokaltidningen att det var hennes eget fel eftersom hon bloggat, att industriarbetande män anses ha osäkrare anställningar än kvinnor inom vården (som rings ut med några timmars varsel) och därmed ska ha mycket mer i lön, att tjejer i högstadiet som inte fnissar när killar tafsar på dem mot deras vilja anses som humorlösa eller värre, att kvinnor gladeligen ger upp alla sina intressen när de blir föräldrar - vilket inte män förväntas göra, att kvinnor bör ägna halva livet åt att justera kroppen medan män kan nå toppositioner i samhället utan att ens kamma sig, att kvinnliga artister som inte ser ut som fotomodeller får finna sig i ständiga kommentarer om utseende och klädval - medan manliga artister blir kultidoler om de ser ut som Buddha med stripigt skägg, att kvinnor kan lägga ner hela semestern på att baka kakor och skura golv medan män drar iväg på en golfrunda med grabbarna för att slappna av, att kvinnor alltid måste vara dubbelt så bra på allt (utom att snyta barn) för att bli accepterade, att det är en komplimang att bli kallad "pojkflicka" men ett skällsord att vara "flickpojke", att leksaker som vänder sig till flickor är jävulskt trista läppstift- och muffinszombies medan pojkleksaker uppmanar till action och äventyr, att flickor som slåss stämplas som psykopater medan pojkar som inte slåss stämplas som mesiga, att kvinnor som inte vill ha barn är känslokalla medan män som inte vill ha barn ses som vilken man som helst, att kvinnor måste be om ursäkt för att de hetsäter medan en riktig man väl äter hur mycket han vill, att kvinnor som säger att män borde skärpa sig är livsfarliga manshatare, att en del föräldrar inte törs låta sina pojkar klä sig i kjol medan de låter sina flickor gå hårdsminkade till lekis, att en del kvinnor inte törs kalla sig för feminister för att de är rädda att män inte ska tycka om dem, att kvinnor ska veta sin plats medan män inte ska ifrågasättas.
Och män skickar inte meddelanden till varandra där de kritiserar varandras kroppar, i stil med "Riktiga kvinnor gillar män med former, det är bara hyndor som vill ha ben".
Och män sätter sig inte in i hur det är att vara den där strippan i Mörsil, de vägrar förstå att det är på grund av att pappor och bröder och makar och pojkvänner tycker att kvinnors kroppar ska vara till salu som den där strippan står där. För att det är ett snabbt sätt att tjäna pengar i ett samhälle där kvinnor ses som lägre stående varelser. Och i ett sådant samhälle kan man lika gärna dansa naken runt en stång istället för att ta ännu sämre betalda jobb inom vård eller städning. Men det är inte kvinnan som förnedrar sig. Det är männen som tillåter det som drar sig själva i smutsen. Och precis som det är allas ansvar att säga ifrån när någon mobbar någon eller när någon fäller rasistiska uttalanden, FASTÄN man inte tycker att hela mänskligheten är mobbare och rasister, precis lika viktigt är det att alla män säger ifrån mot kvinnoförtryck, FASTÄN man inte tycker att alla män är kvinnoförtryckare.
En del män krymper när de inte får säga dumma saker om kvinnor. Dessa män kan man lätt stoppa ner i en liten tändsticksask och ställa ut på museum. En del kvinnor säger att kvinnoförtryck bara är ett påhitt och att man minsann får forma sin egen framtid och att det ju finns män som misshandlas och mår dåligt över att bli instoppade i fack och bladibladibla. Dessa kvinnor kan man sätta i skolbänken och säga till på skarpen att det vore fint om de inte blandade ihop äpplen och päron, att kampen för kvinnors rättigheter går hand i hand med kampen för mäns rättigheter. Det kallas mänskliga rättigheter.
Monkey gone to heaven
Idag står det i tidningen att forskningsapor behandlas illa i Laos. Där ser man. Laos, vilket otäckt land. I alla andra länder är forskarna minsann snälla mot aporna. Till exempel i Sverige. Där har aporna det så bra att människor blivit avundsjuka på dem och försökt bryta sig in på Smittskyddsinstitutet och krävt att få sitta inlåsta i apornas burar medan snällsnälla forskare utför gosesöta experiment på dem. Står det förmodligen i morgondagens tidning.
Igår stod det i tidningen att apor är smartare än vi hittills trott. Tidigare har vi ju trott att apor är så dumma att de bara sitter på en sten i främmande land och fattar nada tills de dör. Nu börjar vissa forskare tro att apor är så smarta att de både kan syssla med vapenexport, delta i Big Brother samt använda Facebook. Gårdagens tidningsartikel berättade om ett lurigt experiment man gjort där apor skulle utföra någon uppgift som forskarna tyckte var festlig. Forskarna har till detta fått forskningsanslag, utan att reflektera över att forskning på individer som inte kan forskarnas språk kanske blir missvisande eftersom dessa individer inte kan få fram vad de känner, till exempel att de tyckte experimentet var fånigt och att det vore slöseri att delta. Ovilja att delta i experiment tolkas av forskarna som att försöksdjuret inte förstått uppgiften och därmed är helt puckat och alltså förtjänar till exempel tortyr.
Nu är det visserligen bättre att sysslolösa forskare kollar om apor kan utföra rutinuppgifter istället för att sysslolösa forskare kollar hur apor reagerar när de utsätts för olika tossiga virus (se Smittskyddsinstitutet).
Bäst vore det dock om de sysslolösa forskarna fick förtidspension så att de kunde sitta och titta på Big Brother istället för att ta livet av oskyldiga. 
Jobb jag inte sökt
I över en vecka har jag varit grå i huvet och då var det på riktigt på tiden att jag vaknade upp ur dravlet genom att få höra Christina Kjellson live på liten, kall krog. Att krogen var liten och kall gav bränsle åt tjurtanten inom mig, men det gick över när Kjellson började sjunga. Här har jag gått hela livet utan att ha hört mer än en endaste sång av människan och då kan man ju förstå att jag blir sur ibland. Nu har jag fnissat och förundrat mig igenom hennes "En dåres paradis" (som är lika effektiv medusin mot melankoliken i magen som Johan Johanssons "Geist nog att orka ge upp".) och en massa annat bra och då finns det ändå massor kvar. Lite som när jag insåg att det alltid kommer att finnas någon Bob Dylanlåt som jag inte har hört. Som att vara Kalle i en musikalisk chokladfabrik. Fast det där blev för krångligt. Kjellson har ju inte gjort lika många sånger som Bob och inte heller kan jag komma på vem jag ska likna vid Willy Wonka. Ibland är jag evigt tacksam över att jag inte valde att bli musikrecensent. Eller predikant. 
