Projekt Beck-Ola, en ögonblicksbild från groupielivet samt en interaktiv uppmaning
Ett av mina projekt här i livet är att höra klart på Jeff Becks skiva Beck-Ola. Titeln låter som en väldigt märklig Bolibompaversion av tråkdeckaren nummer ett och omslaget snoddes från Magritte, men man måste ge manliga musiker en chans ändå. Framför allt för att Rod Stewart är med.
Rod Stewart är inte enbart känd för att han, jag och Ronnie Wood har haft samma frisyrer. Han är även uppmärksammad för att han har haft överdrivet trånga kläder på sig (se avhandlingen Övriga saker Rod Stewart har gemensamt med mig och Ronnie Wood.) och att han var lovande en gång i tiden men verkar ha tappat bort sig bland bystiga blondiner och märkliga vägval i yrkeslivet (se ovan nämnda avhandling).
I vilket fall kan Rod Stewart sjunga och han gör det rätt fint på Beck-Ola. Åtminstone så länge jag håller koncentrationen igång. Första låten är en tjock och tjusig version av All Shook Up och när jag hör den tänker jag alltid "varför lyssnar jag inte på den här skivan oftare?". Sedan är jag tvärsäker på att jag ska vara fokuserad ända fram till Rice Pudding. eftersom jag tycker det är en av världshistoriens bästa låttitlar. Men jag har ingen aning om hur den går. Detta händer nämligen när jag hör på Beck-Ola: Låt nummer två heter Spanish Boots och då börjar jag tänka på Bob Dylans låt om spanska stövlar som jag inte minns melodin till och sedan missar jag att låt tre börjat och den vet jag inte hur den låter och sedan är det en plötsligt en pianolåt (eller om den är låt nummer tre, who knows), som bara låter som ett intro till en film om engelska herrgårdar (vilket inte är så dumt, men den är omöjlig att minnas) och så är det en låt om hänga gubbe och där tjatar Rod på rätt ivrigt, så då vaknar jag igen. Sedan är skivan slut (fast först lär det vara Rice Pudding) och jag blir lika förvånad varje gång, eftersom jag missat ungefär alla sju spåren.
En pinsam bonus är att jag på två av låtarna (fråga mig inte vilka) vid första lyssningen blev paff över att jag upptäckte att Tom Morello inte själv hittat på allt gitarrkolijox som han spelade i Rage Against the Machine. Jeff Beck spelar rätt mycket "tjocketibom, tjocketibom" eller hur det nu heter på fackspråk. Och nu kommer du att påpeka för mig att Jeff Beck inte var först med det heller, och det är ju snällt av dig. Tom Morello har dock slutat spela zikkitipang, zikkitipang, zikkitipangpangpangpang med en skruvmejsel på gitarren och står numera i gatuhörn och sjunger we shall overcome. På ett bra sätt. Men Zach de la Rocha som var sångare i Rage Against the Machine vet jag inte alls vad han gör. Det senaste jag läste om honom var på ett groupieforum på nätet för många många år sedan och jag minns inte ens vad det stod, men det var något häpnadsväckande.
Det här inlägget får du rita en illustration till själv.
Rod Stewart är inte enbart känd för att han, jag och Ronnie Wood har haft samma frisyrer. Han är även uppmärksammad för att han har haft överdrivet trånga kläder på sig (se avhandlingen Övriga saker Rod Stewart har gemensamt med mig och Ronnie Wood.) och att han var lovande en gång i tiden men verkar ha tappat bort sig bland bystiga blondiner och märkliga vägval i yrkeslivet (se ovan nämnda avhandling).
I vilket fall kan Rod Stewart sjunga och han gör det rätt fint på Beck-Ola. Åtminstone så länge jag håller koncentrationen igång. Första låten är en tjock och tjusig version av All Shook Up och när jag hör den tänker jag alltid "varför lyssnar jag inte på den här skivan oftare?". Sedan är jag tvärsäker på att jag ska vara fokuserad ända fram till Rice Pudding. eftersom jag tycker det är en av världshistoriens bästa låttitlar. Men jag har ingen aning om hur den går. Detta händer nämligen när jag hör på Beck-Ola: Låt nummer två heter Spanish Boots och då börjar jag tänka på Bob Dylans låt om spanska stövlar som jag inte minns melodin till och sedan missar jag att låt tre börjat och den vet jag inte hur den låter och sedan är det en plötsligt en pianolåt (eller om den är låt nummer tre, who knows), som bara låter som ett intro till en film om engelska herrgårdar (vilket inte är så dumt, men den är omöjlig att minnas) och så är det en låt om hänga gubbe och där tjatar Rod på rätt ivrigt, så då vaknar jag igen. Sedan är skivan slut (fast först lär det vara Rice Pudding) och jag blir lika förvånad varje gång, eftersom jag missat ungefär alla sju spåren.
En pinsam bonus är att jag på två av låtarna (fråga mig inte vilka) vid första lyssningen blev paff över att jag upptäckte att Tom Morello inte själv hittat på allt gitarrkolijox som han spelade i Rage Against the Machine. Jeff Beck spelar rätt mycket "tjocketibom, tjocketibom" eller hur det nu heter på fackspråk. Och nu kommer du att påpeka för mig att Jeff Beck inte var först med det heller, och det är ju snällt av dig. Tom Morello har dock slutat spela zikkitipang, zikkitipang, zikkitipangpangpangpang med en skruvmejsel på gitarren och står numera i gatuhörn och sjunger we shall overcome. På ett bra sätt. Men Zach de la Rocha som var sångare i Rage Against the Machine vet jag inte alls vad han gör. Det senaste jag läste om honom var på ett groupieforum på nätet för många många år sedan och jag minns inte ens vad det stod, men det var något häpnadsväckande.
Det här inlägget får du rita en illustration till själv.
Kommentarer
Trackback
