Jobb jag inte sökt
I över en vecka har jag varit grå i huvet och då var det på riktigt på tiden att jag vaknade upp ur dravlet genom att få höra Christina Kjellson live på liten, kall krog. Att krogen var liten och kall gav bränsle åt tjurtanten inom mig, men det gick över när Kjellson började sjunga. Här har jag gått hela livet utan att ha hört mer än en endaste sång av människan och då kan man ju förstå att jag blir sur ibland. Nu har jag fnissat och förundrat mig igenom hennes "En dåres paradis" (som är lika effektiv medusin mot melankoliken i magen som Johan Johanssons "Geist nog att orka ge upp".) och en massa annat bra och då finns det ändå massor kvar. Lite som när jag insåg att det alltid kommer att finnas någon Bob Dylanlåt som jag inte har hört. Som att vara Kalle i en musikalisk chokladfabrik. Fast det där blev för krångligt. Kjellson har ju inte gjort lika många sånger som Bob och inte heller kan jag komma på vem jag ska likna vid Willy Wonka. Ibland är jag evigt tacksam över att jag inte valde att bli musikrecensent. Eller predikant. 
