Tankfyllan
Sherlock Holmes må ha varit en dryg och asocial knarkare, men han kom fram till saker i alla fall. När han förklarade sina sluga slutsatser för sin lille sege sidekick Dr Watson fick han det alltid att låta så självklart. Och alla tyckte Dr Watson var pinsamt långsam i tanken. I hemlighet hade dock ingen av oss kommit fram till ens en bråkdel av vad Dr Watson gjort. För vi äro tröga.
Nu talar jag verkligen för mig själv. Ni som läser detta är såklart klipskare än Sherlock Holmes hela bunten och tänker smarta tankar dagarna i ända. Kanske ni även är fiolvirtuoser och missbrukar rökheroin, vad vet jag. Jag är ju så dålig på att höra av mig till er.
Hursomhelst. Sherlock Holmes var en klurig kille. Han tänkte snabbt. Snabbt, logiskt och rätt. Jämt jämt jämt. Men så hade han aldrig någon tjej, heller.
Värst av allt är väl att han aldrig ens fanns, Sherlock Holmes. Och det är ju inget att vara vidare avundsjuk på.
I vilket fall. Smarta tankar och självklara tankar vill man ha. Men de kommer sällan av sig själva. Då är det tur att det finns andra som tänker intelligenta saker åt en, och liksom levererar färdiga paket.
En av mina favoritvisdomsmakare är Bob Hansson. För er som inte upptäckt hur brajt den mannen är, grattis! Ni kommer att bli bedårade, kramigare, smartare och till och med snyggare när ni väl läst eller hört honom. När hjärnan och hjärtat är fullt med gammal sand så är det bara att gå in på Bobs blogg och liksom pimpa till sitt inre. Det funkar oftast.
Funkar inte det så får man vända sig till en annan Bob. Dylan släpper sitt sjuhundrafjärde soloalbum idag! HURRA!
Mer och fler Bob till folket. Peace and love.
Flip flop fly
Det är inte bara vara jag som är lite oerfaren när det gäller tåpornografi, av kommentarerna till föregående inlägg att döma. Men märkligt nog verkar det vara en kampanj som pågår just nu, att upplysa om detta för mig hittills okända hobbyområde. Igår fick jag nämligen ett reklammail med titeln "Foot sex". Eftersom jag inte öppnade det heller, så kan jag inte berätta exakt vad det är. Men jag antar att fotsex inte är något som är helt lätt att pyssla med om man är singel.
Den plötsliga vårvärmen uppmanar kanske inte till otukt med stortårna, heller. I alla fall inte om man som jag liksom varje tidigare år glömt att köpa vårskor. Stövelbastubadade fossingar är inte det mest tilldragande jag kan erbjuda. Om det inte är på postorder till perversa japaner, förstås. Se där, ännu en affärsidé!
Soliga HÄL-sningar from the bottom of my sole.
Nakenchock
Igår ringde mina sjuåriga systersöner. Den ene berättade att han satt och läste en tidning med nakna tjejer i. Hans moder protesterade högljutt i bakgrunden att "hon har BIKINI på sig!". Häromdagen hade samme lille kille hittat sin mors Vanity Fair, där det definitivt var nakna tjejer också. Han frågade min storasyster varför hon bara köper tidningar med nakna tjejer i.
Nu är det slut på naket här. Det är den utlovade chocken i bloggrubriken.
Över till gårdagens mest förbryllande mail. Jag är fortfarande lite sur på mig själv för att jag inte öppnade det. I rubriken utlovades "Pornstar feet". Jag har kanske inte alltid varit helt nöjd med min ändå ganska perfekta kropp. Men hela tiden har jag gått omkring ovetandes och naiv. Inte vetat att det finns porrstjärnefötter. Tänk om jag inte har sådana? Borde jag ha komplex då? Eller tänk om jag HAR sådana? Och missat en hel yrkesbana!
Idag på jobbet märkte jag att jag inte visste hur fetish uttalas på engelska. Så någon internationell karriär som fotporrstjärna skulle det väl aldrig blivit ändå.
Idag på jobbet lärde jag mig också att kopulativ är en vanlig hederlig språkterm. Kanske har något med satsdelar att göra.
Summa arbetsdag: jag har brister i utlärningen men inlärningen fungerar fortfarande. Är det ett tecken att jag måste läsa pedagogik ?
Självklart inte. Jag behöver inte någon utbildning när Hugh Hefner sett filmen om mina tår.
Bananrepublikan
Kom på mig själv med att inte ha en åsikt om Pirate Bay. Hur har jag blivit såhär? Tycker jag inget längre? Eller är det bara så att jag är så urless på att folk bråkar om sådana fina saker som musik att jag helt enkelt stänger av?
Jag kan inte se på fotbollsmatcher av två enkla anledningar. Den ena är att jag är så urbota ointresserad av sport att jag nästan får bråck, den andra är att om jag faktiskt engagerar mig i en match blir jag fanatisk och hysterisk och desperat jobbig. Jag som vill att alla ska vara vänner blir då en rabiat fotbollsmorsa (utan fotbollsbarn) som kan tänka sig att lägga krokben för alla i motståndarlaget.
Turligt nog blir jag nästan aldrig engagerad i fotbollsmatcher. Men det blir bråk i världen ändå. Och är det då bättre att bråka tillbaka eller bara sitta och hoppas att om man själv är snäll så löser det sig?
Jag tänker på en felhörd text av Stefan Sundström, nu minns jag tyvärr inte vad låten heter. Stefan sjunger i alla fall "Så tycker jag/Så tycker Jan Banan". Jag, eller om det var liten syster eller om det var Dojjan, tyckte dock att han sjöng "Så tycker jag/Så tycker jag banan".
Och det är väl den vägen jag väljer numera. Jag tycker banan, jag. Svänger ju åtminstone.
Sticks in your head
Man ska inte knarka. Det är vad Keith Richards aldrig har sagt till sina barn och det är vad jag aldrig säger till mina. Eftersom jag inte har några. Inte med Keith Richards i alla fall, vad jag minns.
Men det där med knarket som är så beroendeframkallande och dåligt och nästintill Aftonbladslivsfarligt, det tänker jag inte nämna alls här. För det finns saker som ingen varnar en för, och så står man där plötsligt helt fast i ett träsk som man aldrig kommer ur.
(om man hamnat i kvicksand ska man genast ta sig ett par bräder och lägga sig raklång uppe på dem för att skapa någon slags jämvikt, har jag lärt mig. Inte den hårda vägen, dock. Kvicksand är ju mjukt. Jag är dock hyfsat säker på att folk som sjunker ner i en sådan där Alice i Underlandetsandlåda knappast bär med sig lämpligt långa bräder in case of emergency. Och knappast tänker på att man inte får försöka trampa sig loss heller, för då sjunker man snabbare. Men Enter Sandman lär man snabbt få på hjärnan. Allt detta och inget mer har jag läst mig av att läsa en överlevnadshandbok för så länge sedan att jag är rätt övertygad om att jag minns hälften fel.)
Nåja, det farliga träsket som man när som helst trillar ner i utan att någon försökt hindra en, är förstås... Kärleken! Nej, där luras jag bara. Kärleken varnar ju folk för jämt och ständigt och till och med skriver visor om för att visa (hohoho) hur skrämmande det är. Inte slutar folk pyssla med kärlek för det. Och inte kommer jag till det jag ska skriva om heller, på detta viset. Så det handlar inte om Kärlek. Det handlar om ett helt annat gift. Som tar alla pengar, all fritid och förstör både kroppen och ditt sociala liv.
Det började väldigt stillsamt. Jag och Mannen hälsade på hans syster i Kramfors. Allt lugnt. Hon lät oss prova. Inga varningsklockor ringde. Vi provade lite till. Det började bli farligt. Vi blev fast i träsket direkt.
Vi köpte en egen laddning för ett par dagar sedan, som tog slut på en gång. Köpte nytt igår, nästan lite desperat. Jag kan inte sluta. Måste avleda Mannens uppmärksamhet när han kommer hem så han inte märker att det nya paketet redan är slut.
Knäckesticks med svarta och vita sesamfrön. Don't try it, kids! Inte ens Keith Richards har testat, det är sant!
Om ni absolut måste göra något farligt, prova då hellre kärlek. Man blir inte hälften så smulig av det.
Fem smutsiga små fingrar
Men inte ska man fastna i sådana sura saker. För det har tydligen kommit två nya sorters Ben&Jerry-sorbeter! Deras sorbet ska vara vegansk, så kanske kanske kanske de finns på affärn idag? Har inte hänt hittills, men idag är ju en speciell dag. Nämligen tisdag, tänkte jag skriva innan jag kom på att det plötsligt blivit onsdag.
Exakt hur onsdagen kom vältrandes så fort vet jag inte. Det kan ha något att göra med att morgondagen började väldigt sent och sedan drömde jag att jag upptäckte ett hemligt projekt där bebisar sköts upp i rymden. Min graviditetsskräck tar sig ständigt nya uttryck.
Nya uttryck försöker min lillasyster också sig på. Nepalesisk pipa och ormtjusarflöjt ska vi tydligen göra succé på gator och torg med när hon kommer hem. Kanske blir DET mitt nya övningsprojekt? (fattar ni inget nu måste ni scrolla ner två dagar. Tänk om det alltid vore så enkelt när man inte hänger med.)
Gårdagens övningsprojekt var att härda ut utan vatten. Jag är förmodligen en djupt störd människa, men jag fungerar inte om jag inte får duscha. Aktiviteter som jag ägnade mig åt igår var därmed: sovasovasova, tråk-TV-zappning samt avancerade uträkningar av hur länge de 2 liter vatten jag hade i PET-flaskor skulle räcka. Inte långt, kom jag fram till. Att välja mellan att tvätta händerna eller dricka vatten är inte så svårt, så jag gick törstig hela dagen.
Ända tills magiske mannen kom hem och fixade så vatten forsade fram när man vred på kranarna igen! Lycka!
Ska fira med att städa badrummet och sedan duscha för första gången sedan i söndags. Jag råder er att tvätta händerna när ni läst detta, så nedsmutsade som ni nog blitt av mig nu.
Träningsverket informerar
Innan dess var det väl körkortsteori jag övade på. Det gick bra. Sedan övade jag på att köra bil. Det gick inte alls bra. Gas och broms och andra saker som man inte begriper hur de funkar kom liksom ivägen för min utbildning.
Självklart är det så att övning ger färdighet. Ickeövning måste ju därmed ge ofärdighet. Det är därför jag är så segtänkt numera. Forskarna (exakt vilka dessa människor är har jag ingen aning om, jag är bara övertygad om att jag aldrig kommer att tillhöra deras folkgrupp hur jag än beter mig. Tyvärr, kan man tycka. Om man nu vill ödsla sitt tyckande på sådana saker.) tvistar om huruvida man kan återskapa förlorade hjärnceller.
Ifall det är möjligt att få tillbaka några hjärnceller som man tappat i headbangartävlingar, ungdomsfyllor och Aftonbladetläsning så är det kanske genom att öva sig i något.
Men VAD? Jag kan ju redan multiplikationstabellen och Sveriges kungalängd. Typ.
Funderar på att börja träna något som ingen annan kan, så jag inte behöver få prestationsångest. Säg till om ni kommer på något som behövs här i världen, så kanske jag kan börja träna på det.
Diamond in your mind
Ringer liten syster som suttit två dagar på ett tåg i Indien och inte ens vet om att det är påsk. Ringer sedan stor syster som inte firar påsk förrän på söndag i Italien. Pratar med Modern som också är i Italien och inte firar påsk än. Får prata med stor systers vackra barn som håller med om att det är äckligt att de ska äta fisk till middag.
Min familj (utom den indiska delen) har idag varit i någon stad som enligt min syster fått sitt namn av någon karl vars pappa var en flod och mamman en profetessa (som är ett ord som jag tror min kära syster hittat på alldeles själv). Så säger i alla fall Vergilius att det var.
Vergilius skrev en bok som hette Aeneiden och den har jag då aldrig läst. Fast i gymnasiet var en klasskompis kär i en kille som heter Andreas och då kallade vi honom Aeneas, som snubben som Aeneiden handlar om. Det förhållandet varade inte för evigt.
Jag skulle inte alls skriva om Vergilius, den gamle galoschen. Jag skulle skriva om hur långt borta allihop är idag. Blir än en gång förbryllad över att jag aldrig lyckas bo där alla som jag tycker om bor. Tänkte den totalt vrickade tanken "Jag kanske borde bo i kollektiv" nyss, var tvungen att skärpa mig.
Tackar nej till partaj med goa pinglor och lyssnar på The Band istället. Blir mycket mycket gladare på en gång. Sedan bestört. Jag har glömt bitar ur texten till King Harvest Has Surely Come. Och jag kommer på mig själv med att jag dansar som en av Knut Agnereds figurer i Galenskaparna. Omega-3 kanske hjälper. Mot minnesförlusten. Inte mot att jag dansar som en gummigubbe i banlonpolo.
Glad påsk.
The truth is out there?
I Kramfors fanns ett vitt hus vid en stor väg. Det användes som loppis. När Doijan var liten var hon övertygad om att det var där USA:s president bodde. I Vita Huset.
När jag var liten läste jag i Smash Hits om hur The Communards - eller om det var Pet Shop Boys eller Erasure eller någon annan grupp med enformiga pipröster och syntsvammel som ibland släpper ifrån sig en riktigt härlig gaydiscodänga - recenserade en singel med Janet Jackson. Den ene killen berättade att han lurat den andre att Janet Jackson egentligen var Michael Jackson som klätt ut sig, och att hans kompis gått på luret i en hel vecka.
Häromdagen läste jag att Candlemass fått en ny sångare. Jag blev minst sagt paff över vem som tagit över brölarjobbet: Rob Lowe! Jag fick läsa många många gånger och insåg att det faktiskt stod ROB LOWE. Annorlunda karriärval för den gamle St Elmo's Fire-skådisen, men likväl roligt.
Inte lika roligt blev det när jag läste på ett annat ställe att det handlade om en Robert Lowe som inte alls varit med i The Brat Pack när han var ung, utan någon helt vanlig rockmusiker. Jag som hoppades att Ralph Macchio snart skulle dyka upp i Entombed.
Ibland är det alltså roligare när man tror än när man vet. Det gäller särskilt låttexter. Annikan gav mig boken Saltmannen, som handlar om felhörda låttexter. Det kanske säger mer om mig än om boken, men jag skrattade mig halvt söndergråten till följande odödliga men tyvärr missuppfattade rad ur Mauro Scoccos "Sarah":
"Åh Sarah/ Kom ut ikväll/ Jag står här och väntar/ Med säden i näven"
Eftersom vi var i Stockholm när jag mötte denna fina poesi så blev jag full i skratt så fort vi gick förbi Seven Eleven. Och de som jobbar där behöver definitivt få sig en massa leenden varje dag, så översvämmade av snuskig mat och ännu snuskigare kvällstidningar som de är.
Se där, vad mycket glädje man kan ha av att inte ta reda på fakta. Det är den devisen Wikipedia lever efter.
Time is a jet plane
Mysteriet med att jag fortfarande inte har skaffat mig en vettig karriär har fått sin förklaring. Distraktioner. Jag blir hela tiden avledd från att fokusera på vad jag ska bli när jag blir jättestor.
Denna vecka har främst tre saker stört mig i mitt letande efter det perfekta jobbet:
1. Jag drömde att Rod Stewart spelade på Kramfors skummaste pizzeria. Han skulle bo hemma hos min mamma, och jag ville inte det. Hörde på Jeff Beck Group med Roddan dagen efter och blev fortfarande lite smått upprörd.
2. Aftonbladet listar de sämsta hockeylåtarna. De sämsta? Finns det något annat än de sämsta? Månadens största icke-händelse. Det är som att lista de tråkigaste tidtabellerna eller Per Gessles dummaste sång.
3. Jag får ännu ett stressande mail som ska ge mig dåligt samvete för att jag inte uppmärksammar min totalt åsidosatta älskarinna. "Your woman wishes to be boned", stod det idag. Är det inte blåpiller hon vill att jag ska äta så är det tips om hur jag förlänger mig själv med många centimeter.
Hur ska jag hinna läsa platsannonser mitt i allt detta?
Tur att jag har en briljant praktikant så att jag åtminstone sköter mitt nuvarande jobb. Jag må anställa en praktikant på fritiden också, som kan planera min framtid. En framtidsfritidsfixare. Obetald, såklart.
Fast lite lön kan jag nog betala ut. Ett par säckiga jeans eller ett babyblått KullaGullalinne. You choose.
