Tapetorkestern

En av mina läsare är förundrad över min avoga inställning till purjo. Istället för att göra någon halvmesyr till efterkonstruerad förklaring har jag istället letat rätt på det första inlägget på Tapetorkestern som handlade om purjo. Lite prequelvarning, alltså. Jag vill gärna se detta inlägg i samma sällskap som Tolkiens Silmarillion, Don Rosas Kalle Anka-serier eller CS Lewis Min Morbror Trollkarlen. Eller Terminator 2, om man är på det humöret. Vilket man såklart aldrig är, lika lite som man är på purjohumör (som konstigt nog ej finns med i DSM-IV) .


Här följer alltså ingen valuta alls för era pengar, eftersom nedanstående bara är en repris och en kopia och rakt av exakt samma inlägg som 20 november 2008:


Förra helgen skulle min Bob Dylanguide höra på Porrfilm, en låt med den mytomspunna gruppen Blå Häst. Häromdagen skrev jag en hyllningslåt till Dojjans burdust döpta bok Porno. Och idag läser jag ett ord som jag aldrig någonsin tidigare har sett: porrfilmsbonus. Det är tydligen något sportare får när de varit extra sportiga. 


Porr, jo. Får mig att tänka på något riktigt obehagligt: purjo.


Jag vet inte varför jag har så svårt för purjo. Förmodligen fick jag den fult tillagad på högstadiet (innan jag fick världens bästa mattant, som gav mig lyxiga pajer var och varannan dag) och blev därmed ilsket inställd till denna fula grönsak.


Tack och lov behöver jag inte äta otäcka saker nu när jag är stor. Dock skulle jag vilja äta en hel del andra saker, men mitt kylskåp inbjuder inte till stordåd. Två citroner, två sorters grädde samt skumpa och Martini. Allt annat åt jag upp till middag. Och jag är fortfarande hungrig, men känner inte för att dricka mig mätt på en bisarr cocktail.



För jag har inte några små pappersparaplyer hemma heller.