I come from the land of ice and snow
När jag var i Lappland blev jag lamslagen av avundsjuka gentemot alla som fick bo i det storslaget vackra landskapet. Jag åkte skidor i timtal genom bländvita marker och blev så snyggt solbränd att jag blev lite kär i mig själv. Efter ett tag blev jag dock bara less eftersom jag inte hittade någonstans och till slut blev jag rädd eftersom jag inte kunde komma hem.
Tack och lov vaknade jag till slut imorse från den märkliga mardrömmen om Lappland och alla känslorna har gått över.
Jag har funderat över vad drömmen vill säga mig och jag tror att den vill få mig att förstå svensk arbetsmarknadspolitik.
Först är regeringen avundsjuka på alla arbetslösa som bara strosar runt i det undersköna arbetslöshetslandskapet. För att inte förgås av den grönsvarta känslan bestämmer man att alla arbetslösa ska straffas genom märkliga åtgärder och kraschad privatekonomi.
Då borde allt vara löst, eftersom de arbetslösas tillvaro inte är som att glida fram genom solsken och snögnister hela dagen längre.
Men inte. Nu drabbas regeringen av lessheten. De tröttnar totalt på de arbetslösa, som inte verkar bli färre, trots att de har det så svårt.
Då hittar regeringen på att det ska bli ännu svårare att vara utan jobb, till och med så svårt att det ska bli omöjligt att leva utan att arbeta. Här vore det kanske läge att hjälpa de arbetslösa på fötter igen, genom att underlätta för dem att få ut pengar som de har rätt till, eller att låta dem slippa ranta runt i evighetslånga och tröstlösa åtgärder så att de återfår sin värdighet och möjligtvis kan lyckas hitta ett jobb istället.
Men, nej.
Nej.
Regeringen är LESS. Och när man är less är det inte långt till förtvivlan.
Nu hamnar hela Sveriges styre i en uppgiven och vilsen ödekorridor, där inte ett enda vettigt förslag får tas upp. Istället sitter man bara och suckar, för det går ändå inte att hitta hem till en lösning. Det kutar runt en drös spelkort och en halshuggardrottning med stort huvud, och det finns en tid att passa men en massa småsaker kommer emellan och man kommer aldrig fram och så tappar alla ministrarna tänderna och några märker plötsligt att de är helt nakna på offentlig plats och vissa är med om saker som inte ens Jung hade kunnat yra fram.
Och så där håller det på, tills väckarklockan ringer. Om bara inte batteriet hade tagit slut.
Till mitt försvar var jag spiknykter både i somras och idag
Men precis när jag inte trodde det kunde bli en pinsammare dag gör jag bort mig i musikvärlden ännu en gång. Tack och lov har jag läsare som inte sover medan de läser. Eller medan de skriver, som jag gör.
Hang On To Your Ego ÄR ju såklart Beach Boys låt. Den jag bråkade om i förra inlägget och i somras heter ju Hold On Tight To Your Dreams, och det var den jag redan då blandade ihop med Hang On To Your Ego. Och nejnejnej, de låter inte alls likadant. Men det gör å andra sidan inte Joni Mitchell och Rickie Lee Jones heller.
Tack till Thomas som är både uppmärksam och dessutom en läsvärd musikbloggare. Som dessutom kanske inte har allvarliga ordsvårigheter som jag har.
Fight Club
Till slut var det A-kassan som fick ge sig. A-kassan hade tävlat mot sin största rival, Försäkringskassan, under en lång, lång tid. De hade bråkat, så som man gärna gör i den åldern, om vem som skulle hålla ut längst.
- Nu äre du som gerej, sa Försäkringskassan och kastade grus i ögat på A-kassan.
- Ajje, ropade A-kassan och slet tag i Försäkringskassans tröja.
- Men slutarå, den där är helt ny, jöh, tjöt Försäkringskassan och rättade till sin T-shirt.
- Fjant, sa A-kassan.
Det skulle A-kassan inte ha gjort. Nu brann det för Försäkringskassan, som kastade sig över A-kassan och grävde in naglarna i skinnet på'n.
- Det är DU som är en fjant! Gerurej, gerurej?
- Nä, allri i live, de e du som ska gerej, pep A-kassan, men Försäkringskassan var för stark.
- Ha! Försäkringskassan ger sig ALLRI! röt Försäkringskassan och slängde upp nävarna i luften i en segergest.
- Åkejrå, jag betalar väl, sa A-kassan.
Och så kom det sig att A-kassan betalade ut min ersättning två månader efter att de börjat förhala det hela för att Försäkringskassan segat på med att överlämna de rätta uppgifterna.
Nu väntar jag bara på att Försäkringskassan ska betala ut ersättningen för föregående månad. Men hur ska det gå, jag som inte vill bruka våld?
Nedanstående bild har ingen poäng alls utan är bara en illustration av min barnsliga reaktion så fort vissa pratar arbetsmarknadspolitik och löneskillnader och den är dessutom missvisande om man ska tolka den ordagrant, men ändå.
Tjalla lalla la, tjalla lalla Lee.
Nu har jag varit vuxen i flera år och gjort genomtänkta saker och hanterat fåniga neuroser och inte ojat mig över småsaker. (Men slutat ljuga om hur mogen jag är, det har jag inte) Och så kommer det plötsligt från ingenstans en ohanterlig petitessångestgrej och sabbar hela mitt vuxenupplägg!
Städade. Skulle sortera in skivor i skivhyllan, så de inte dräller överallt. Vilket de alltid gör ändå, för skivhyllan är för liten och skivorna är för många (och det beror inte enbart på Mannens hållning att dubbletter av skivor är en självklarhet, även om skivorna inte ens är bra. Det sista är min åsikt, men den är å andra sidan rätt och riktig.).
Så där går jag och sorterar. Och hamnar i samma fundering som jag alltid gör vid skivsortering och aldrig ids slå igång datorn för att reda ut: Ska Rickie Lee Jones sorteras under L eller J? Heter hon Rickie Lee i förnamn eller Lee Jones i efternamn? (Det hela kompliceras av att hon på en skiva sjunger duett med Grant Lee Phillips från orkestern Grant Lee Buffalo.) Tänk om svenska artister skulle ha så där svåra namn! Lee Lee & Susie, t.ex.
Medan jag som bäst klurade över om Rickie Lee Jones plats i skivalfabetet slogs jag av en oerhört pinsam insikt.
Innan du läser vidare, läs det här inlägget.
Läst färdigt? Då förstår du snart hur oerhört genant följande är:
Jag pratade med Steven Collins om bland annat Rickie Lee Jones fantastiska skiva Balm in Gilead. När jag nämnde den märkte jag att han verkade lite förbryllad, men antog att det antingen var för att han inte hört den eller för att jag uttalade titeln helt fel (eller för att jag säkerligen råkade säga något omedvetet förolämpande med min svengelska).
Som sagt, följande är så dumt och bortgjort att det nästan inte går att skriva, men jag är tvungen att göra det för att hjälpa andra som kanske befunnit sig i en liknande situation och nu överkonsumerar Sobril för att inte ständigt tänka på misstaget. Se mig som en förkämpe för hela mänskligheten, vetja. Skicka gärna pengar eller choklad för att lindra mitt svårmod.
Alltså. Rickie Lee Jones skiva. Handlade det ju om. Det var bara det att jag inte alls uttalade hennes namn rätt när vi pratade. I kramforsk fonetisk skrift ser mitt uttal ut såhär: 'jååni 'mittschäll.
Joni Mitchell! Visserligen har hon långt, blont, rakt hår och sjunger korsochtvärsigt ibland med en basker på huvet, men det gör inte att hon är exakt samma person som Rickie Lee Jones! Vad är det för fel på mig? Det är som om jag skulle ha blandat ihop Bob Dylan med Bo Diddley! Två bra artister, men inte helt identiska.
Det är som på en fest i somras, när jag envetet framhärdade i att Hang On To Your Ego var en Beach Boys-låt. Jag vill egentligen fortfarande hävda det, men var tvungen att ge mig efter att ha insett att ELO tydligen äger Google och har angett sig själva som upphovsmän till en Brian Wilsonsång.
Men det var inte det pinsammaste, att jag sa fel. Jag kunde inte släppa det där, när jag väl insett mitt misstag. Här är några exempel på vad man kan göra när man är vuxen och inser att man sagt något knäppt till en musiker man beundrar:
1. Man kan försöka andas lugnt och tänka på att det finns värre problem i världen.
2. Man kan tänka att det är föga troligt att musikern ens minns vad man pratade om
3. Man kan släppa det helt och hållet.
Jag valde alternativ 4: Man kan skriva till sin idol och förklara att man blandat ihop Joni Mitchell och Rickie Lee Jones men det betyder inte att man är helt dum i huvet.
Problemet med alternativ 4 är att idolen förmodligen tycker att man är helt dum i huvet som lägger tid på att skriva ett sådant brev.
Vuxen som jag är har jag dock inga problem med att folk tycker att jag är helt dum i huvet, så länge jag får ha rätt.
En massa skryt om hur mycket jag pratat med rockstjärnor på sistone.
Ni har säkert inte skrivit in det i dagboken, men kanske minns ni ändå när jag mötte Patti Smith. Det gjorde djupare intryck på mig än på Patti, även om hon kanske än idag tänker på att det var roligt att träffa Svenske Kocken på riktigt.
Det är svårt att prata med sina idoler och det är ännu svårare att prata med idoler som man försöker prata engelska med. Engelska är ett svårt språk. Oavsett hur många glosprov man haft alla rätt på finns ändå bara två ord kvar i huvet när man får prata med sina musikhjältar: "Najs" och "Värri". Dem kan man kombinera på diverse kreativa sätt. Patti Smith fick höra ungefär tre varianter.
Sedan dess har jag hållit mig ganska lugn på idolpratarfronten. Jag har inte ens talat om för frontfiguren i Hoven Droven att jag gärna vill att de gör någon mer springvänlig låt, eftersom mina löprundor blir så komplicerade när jag har tretakt i hörlurarna. Och då pratar ändå Hoven Drovarn svenska. Fast sådan svenska som de pratar i Jämtland, och då är det inte lätt att begripa mycket alls. Det är bara att le och nicka och säga "värri najs, najs, najs, värri".
I torsdags blev jag överrumplad av en idol som plötsligt började prata med mig. På anglosaxiska.
Jag hade just varit med om en finfin spelning med Deadman och Deadstring Brothers (för nytillkomna läsare skall förtydligas att jag inte är med i någon av dessa orkestrar utan bara satt på en stol och var bedårad) och väntade på att Mannen skulle åka hem med mig (för nytillkomna läsare skall förtydligas att det är min egen Man och inte IdolMannen som jag snart ska prata om som jag tänkte åka hem med. Någon ordning får det ju faktiskt vara även på mig.).
Där satt jag på en stol och väntade duktigt när trummisen i Deadstring Brothers gick förbi. Jag ville säga hur mycket jag uppskattade hans trummande den kvällen, men blev lite blyg och tänkte att så säger man bara inte helt oprovocerat till stackars ensamma trummisar.
Då stod plötsligt en annan man (tänk, vad många män det finns. I alla fall i detta blogginlägg) framför mig och sträckte fram handen. Han frågade hur läget var. På engelska. Fortfortfort, vad svarar man? Tja, det vet ni ju redan.
Och sedan hade jag avverkat mitt nervösa ordförråd. Det var sångaren i Deadman som var så artig och hälsade, och då tänkte jag att det var väl själva den om jag inte skulle våga säga att det var en för jäkla bra konsert han just fyrat av. Vad "för jäkla bra" heter på engelska kom jag inte på, men "värri najs" fick nog vara med där också. Sedan satte sig den trivsamme mannen ner och språkade lite med mig, om Bob Dylan och andra viktiga ting. Och viktiga ting är värri najs, vet ni. Det var hur trevligt som helst, men jag tänker ändå på en intervju i radioprogrammet Bommen för många, många år sedan. Intervjuaren säger till artisten (minns inte vem det var) att han är unik. Artisten rättar då henne, eftersom hon inte sagt "unique", utan uttalat det som "eunuch". En hel del sådana felsteg blev det nog när jag pratade med Deadman-Mannen också, men jag tror inte han ligger vaken och grämer sig över det.
Sedan fick jag hybris och sa till basisten i Deadstring Brothers att det var värri najs hur han spelat ikväll. Och till sist hann jag även ge sångaren samma vältaliga komplimang. Nu tror jag att jag har kommit över idolpratartröskeln. När Bob Dylan kommer hit (på Yran, har jag hört) är det han och jag som dricker te och pratar om hur väldigt trevligt allting är.Och jag kommer inte ens att staka mig. Bara han inte skenar iväg och byter ämne, som han brukar göra.
ÖRJAN - ÅTERKOMSTEN! (Känsliga läsare varnas!)
Streckgubbarna har haft påskledigt, namnsdagsledigt, barnledigt, halvledigt, helledigt, jul-i-förskottsledigt, balettskadeledigt samt sittapåenstoliköketledigt och så har de försovit sig i några veckor. Därför har Tapetorkestern haft stängt, inte för att Anders Borg har slutat läsa den.
Och då ville jag koppla ihop Tapetorkesterns plötsliga uppvaknande med mitt och Liten Systers The Walking Dead-maraton i helgen, som kombinerades med en överjädrigt smaskig raw foodtårta med dadelkokoschoklad, banan & jordnötssmör och mitt tips till er i livet är att inte titta på zombieserier samtidigt som ni äter en kaka som är jättegeggig och jättebrun i olika nyanser, om ni har någon slags livlig fantasi.
Men det där ihopkopplandet av Tapetorkestern och The Walking Dead gick inte så bra, eftersom det störs av en långt märkligare vandrande stönpelle än stackarna i TV-serien någonsin råkat på. Och nu får ni hålla i er, gömma er bakom kuslighetsskyddande kuddar och hålla en trygg tant i handen, för jag kan inte linda in det läskiga som jag nu ska berätta för er. Håll för ögonen och öronen och försök att inte skrika rakt ut.
Örjan är tillbaka.
Du trodde att Örjan hade krupit tillbaka till sin fuktdrypande tristesskammare, där film, musik, litteratur, konst, teater och allt annat som kallas kultur är förbjudet. Örjan vill att alla ska hasa hålögda runt i världen, utan någon som helst livsglädje eller mening med livet förutom att stå i en fabrik tills klockan står fem och sedan dråsa ner i soffan och domna bort tills väckarklockan ringer igen. Örjan härjar runt i kommentarsfältet igen i en kulturdebatt i lokaltidningen. Örjan vill att kulturen ska bort, bort, bort. Örjan vill även äta upp våra hjärnor.
Det sista kan vara ljug från min sida, men man kan aldrig vara nog försiktig med Örjan.
Något botemedel finns ännu inte mot örjanifieringen av samhället, men bäst är att inte prata öppet om kultur någonstans alls, eftersom Örjan då kan höra dig och gå till attack.
