Tjalla lalla la, tjalla lalla Lee.
Nu har jag varit vuxen i flera år och gjort genomtänkta saker och hanterat fåniga neuroser och inte ojat mig över småsaker. (Men slutat ljuga om hur mogen jag är, det har jag inte) Och så kommer det plötsligt från ingenstans en ohanterlig petitessångestgrej och sabbar hela mitt vuxenupplägg!
Städade. Skulle sortera in skivor i skivhyllan, så de inte dräller överallt. Vilket de alltid gör ändå, för skivhyllan är för liten och skivorna är för många (och det beror inte enbart på Mannens hållning att dubbletter av skivor är en självklarhet, även om skivorna inte ens är bra. Det sista är min åsikt, men den är å andra sidan rätt och riktig.).
Så där går jag och sorterar. Och hamnar i samma fundering som jag alltid gör vid skivsortering och aldrig ids slå igång datorn för att reda ut: Ska Rickie Lee Jones sorteras under L eller J? Heter hon Rickie Lee i förnamn eller Lee Jones i efternamn? (Det hela kompliceras av att hon på en skiva sjunger duett med Grant Lee Phillips från orkestern Grant Lee Buffalo.) Tänk om svenska artister skulle ha så där svåra namn! Lee Lee & Susie, t.ex.
Medan jag som bäst klurade över om Rickie Lee Jones plats i skivalfabetet slogs jag av en oerhört pinsam insikt.
Innan du läser vidare, läs det här inlägget.
Läst färdigt? Då förstår du snart hur oerhört genant följande är:
Jag pratade med Steven Collins om bland annat Rickie Lee Jones fantastiska skiva Balm in Gilead. När jag nämnde den märkte jag att han verkade lite förbryllad, men antog att det antingen var för att han inte hört den eller för att jag uttalade titeln helt fel (eller för att jag säkerligen råkade säga något omedvetet förolämpande med min svengelska).
Som sagt, följande är så dumt och bortgjort att det nästan inte går att skriva, men jag är tvungen att göra det för att hjälpa andra som kanske befunnit sig i en liknande situation och nu överkonsumerar Sobril för att inte ständigt tänka på misstaget. Se mig som en förkämpe för hela mänskligheten, vetja. Skicka gärna pengar eller choklad för att lindra mitt svårmod.
Alltså. Rickie Lee Jones skiva. Handlade det ju om. Det var bara det att jag inte alls uttalade hennes namn rätt när vi pratade. I kramforsk fonetisk skrift ser mitt uttal ut såhär: 'jååni 'mittschäll.
Joni Mitchell! Visserligen har hon långt, blont, rakt hår och sjunger korsochtvärsigt ibland med en basker på huvet, men det gör inte att hon är exakt samma person som Rickie Lee Jones! Vad är det för fel på mig? Det är som om jag skulle ha blandat ihop Bob Dylan med Bo Diddley! Två bra artister, men inte helt identiska.
Det är som på en fest i somras, när jag envetet framhärdade i att Hang On To Your Ego var en Beach Boys-låt. Jag vill egentligen fortfarande hävda det, men var tvungen att ge mig efter att ha insett att ELO tydligen äger Google och har angett sig själva som upphovsmän till en Brian Wilsonsång.
Men det var inte det pinsammaste, att jag sa fel. Jag kunde inte släppa det där, när jag väl insett mitt misstag. Här är några exempel på vad man kan göra när man är vuxen och inser att man sagt något knäppt till en musiker man beundrar:
1. Man kan försöka andas lugnt och tänka på att det finns värre problem i världen.
2. Man kan tänka att det är föga troligt att musikern ens minns vad man pratade om
3. Man kan släppa det helt och hållet.
Jag valde alternativ 4: Man kan skriva till sin idol och förklara att man blandat ihop Joni Mitchell och Rickie Lee Jones men det betyder inte att man är helt dum i huvet.
Problemet med alternativ 4 är att idolen förmodligen tycker att man är helt dum i huvet som lägger tid på att skriva ett sådant brev.
Vuxen som jag är har jag dock inga problem med att folk tycker att jag är helt dum i huvet, så länge jag får ha rätt.
Kommentarer
Postat av: thomasblogg
Hang on to your ego är/var en B Wilsonlåt. Den finns med på Pet Sounds, fast då omdöpt till I Know There´s An Answer men orginallåten finns släppt på någon sån där nörd-box. Och jag tror Frank Black spelat in cover på orginalet. Ej att blanda ihop med Hang on to your eco, av och med Eggstone. Mitt eget mest pinsamma rockögonblick kan ha varit när jag lindrigt nykter försökte uttala "Fiachna Ó Braonáin" ca 04.30 tillsammans med The Hothouse Flowers. Sen försökte jag nog sjunga The Irish Rover. Eller, jo det gjorde jag. Inte min stoltaste stund.
Svar:
Tapetorkestern
Postat av: T
Om de blev imponerade höll de masken på ett imponerande sätt.
Trackback
