Tapetorkestern

Streckgubbarna har haft påskledigt, namnsdagsledigt, barnledigt, halvledigt, helledigt, jul-i-förskottsledigt, balettskadeledigt samt sittapåenstoliköketledigt och så har de försovit sig i några veckor. Därför har Tapetorkestern haft stängt, inte för att Anders Borg har slutat läsa den.

 

Och då ville jag koppla ihop Tapetorkesterns plötsliga uppvaknande med mitt och Liten Systers The Walking Dead-maraton i helgen, som kombinerades med en överjädrigt smaskig raw foodtårta med dadelkokoschoklad, banan & jordnötssmör och mitt tips till er i livet är att inte titta på zombieserier samtidigt som ni äter en kaka som är jättegeggig och jättebrun i olika nyanser, om ni har någon slags livlig fantasi.

 

Men det där ihopkopplandet av Tapetorkestern och The Walking Dead gick inte så bra, eftersom det störs av en långt märkligare vandrande stönpelle än stackarna i TV-serien någonsin råkat på. Och nu får ni hålla i er, gömma er bakom kuslighetsskyddande kuddar och hålla en trygg tant i handen, för jag kan inte linda in det läskiga som jag nu ska berätta för er. Håll för ögonen och öronen och försök att inte skrika rakt ut.

 

Örjan är tillbaka. 

 

Du  trodde att Örjan hade krupit tillbaka till sin fuktdrypande tristesskammare, där film, musik, litteratur, konst, teater och allt annat som kallas kultur är förbjudet. Örjan vill att alla ska hasa hålögda runt i världen, utan någon som helst livsglädje eller mening med livet förutom att stå i en fabrik tills klockan står fem och sedan dråsa ner i soffan och domna bort tills väckarklockan ringer igen. Örjan härjar runt i kommentarsfältet igen i en kulturdebatt i lokaltidningen. Örjan vill att kulturen ska bort, bort, bort. Örjan vill även äta upp våra hjärnor.

 

Det sista kan vara ljug från min sida, men man kan aldrig vara nog försiktig med Örjan. 

 

Något botemedel finns ännu inte mot örjanifieringen av samhället, men bäst är att inte prata öppet om kultur någonstans alls, eftersom Örjan då kan höra dig och gå till attack.