Tapetorkestern

Ni har säkert inte skrivit in det i dagboken, men kanske minns ni ändå när jag mötte Patti Smith. Det gjorde djupare intryck på mig än på Patti, även om hon kanske än idag tänker på att det var roligt att träffa Svenske Kocken på riktigt.

 

Det är svårt att prata med sina idoler och det är ännu svårare att prata med idoler som man försöker prata engelska med. Engelska är ett svårt språk. Oavsett hur många glosprov man haft alla rätt på finns ändå bara två ord kvar i huvet när man får prata med sina musikhjältar: "Najs" och "Värri". Dem kan man kombinera på diverse kreativa sätt. Patti Smith fick höra ungefär tre varianter.

 

Sedan dess har jag hållit mig ganska lugn på idolpratarfronten. Jag har inte ens talat om för frontfiguren i Hoven Droven att jag gärna vill att de gör någon mer springvänlig låt, eftersom mina löprundor blir så komplicerade när jag har tretakt i hörlurarna. Och då pratar ändå Hoven Drovarn svenska. Fast sådan svenska som de pratar i Jämtland, och då är det inte lätt att begripa mycket alls. Det är bara att le och nicka och säga "värri najs, najs, najs, värri".

 

I torsdags blev jag överrumplad av en idol som plötsligt började prata med mig. På anglosaxiska. 

 

Jag hade just varit med om en finfin spelning med Deadman och Deadstring Brothers (för nytillkomna läsare skall förtydligas att jag inte är med i någon av dessa orkestrar utan bara satt på en stol och var bedårad) och väntade på att Mannen skulle åka hem med mig (för nytillkomna läsare skall förtydligas att det är min egen Man och inte IdolMannen som jag snart ska prata om som jag tänkte åka hem med. Någon ordning får det ju faktiskt vara även på mig.).

 

Där satt jag på en stol och väntade duktigt när trummisen i Deadstring Brothers gick förbi. Jag ville säga hur mycket jag uppskattade hans trummande den kvällen, men blev lite blyg och tänkte att så säger man bara inte helt oprovocerat till stackars ensamma trummisar. 

 

Då stod plötsligt en annan man (tänk, vad många män det finns. I alla fall i detta blogginlägg) framför mig och sträckte fram handen. Han frågade hur läget var. På engelska. Fortfortfort, vad svarar man? Tja, det vet ni ju redan. 

 

Och sedan hade jag avverkat mitt nervösa ordförråd. Det var sångaren i Deadman som var så artig och hälsade, och då tänkte jag att det var väl själva den om jag inte skulle våga säga att det var en för jäkla bra konsert han just fyrat av. Vad "för jäkla bra" heter på engelska kom jag inte på, men "värri najs" fick nog vara med där också. Sedan satte sig den trivsamme mannen ner och språkade lite med mig, om Bob Dylan och andra viktiga ting. Och viktiga ting är värri najs, vet ni. Det var hur trevligt som helst, men jag tänker ändå på en intervju i radioprogrammet Bommen för många, många år sedan. Intervjuaren säger till artisten (minns inte vem det var) att han är unik. Artisten rättar då henne, eftersom hon inte sagt "unique", utan uttalat det som "eunuch". En hel del sådana felsteg blev det nog när jag pratade med Deadman-Mannen också, men jag tror inte han ligger vaken och grämer sig över det. 

 

Sedan fick jag hybris och sa till basisten i Deadstring Brothers att det var värri najs hur han spelat ikväll. Och till sist hann jag även ge sångaren samma vältaliga komplimang. Nu tror jag att jag har kommit över idolpratartröskeln. När Bob Dylan kommer hit (på Yran, har jag hört) är det han och jag som dricker te och pratar om hur väldigt trevligt allting är.Och jag kommer inte ens att staka mig. Bara han inte skenar iväg och byter ämne, som han brukar göra.