Tapetorkestern

När jag var i Lappland blev jag lamslagen av avundsjuka gentemot alla som fick bo i det storslaget vackra landskapet. Jag åkte skidor i timtal genom bländvita marker och blev så snyggt solbränd att jag blev lite kär i mig själv. Efter ett tag blev jag dock bara less eftersom jag inte hittade någonstans och till slut blev jag rädd eftersom jag inte kunde komma hem.

 

Tack och lov vaknade jag till slut imorse från den märkliga mardrömmen om Lappland och alla känslorna har gått över.

 

Jag har funderat över vad drömmen vill säga mig och jag tror att den vill få mig att förstå svensk arbetsmarknadspolitik.

 

Först är regeringen avundsjuka på alla arbetslösa som bara strosar runt i det undersköna arbetslöshetslandskapet. För att inte förgås av den grönsvarta känslan bestämmer man att alla arbetslösa ska straffas genom märkliga åtgärder och kraschad privatekonomi. 

 

Då borde allt vara löst, eftersom de arbetslösas tillvaro inte är som att glida fram genom solsken och snögnister hela dagen längre.

 

Men inte. Nu drabbas regeringen av lessheten. De tröttnar totalt på de arbetslösa, som inte verkar bli färre, trots att de har det så svårt. 

 

Då hittar regeringen på att det ska bli ännu svårare att vara utan jobb, till och med så svårt att det ska bli omöjligt att leva utan att arbeta. Här vore det kanske läge att hjälpa de arbetslösa på fötter igen, genom att underlätta för dem att få ut pengar som de har rätt till, eller att låta dem slippa ranta runt i evighetslånga och tröstlösa åtgärder så att de återfår sin värdighet och möjligtvis kan lyckas hitta ett jobb istället. 

 

Men, nej.

 

Nej.

 

Regeringen är LESS. Och när man är less är det inte långt till förtvivlan.

 

Nu hamnar hela Sveriges styre i en uppgiven och vilsen ödekorridor, där inte ett enda vettigt förslag får tas upp. Istället sitter man bara och suckar, för det går ändå inte att hitta hem till en lösning. Det kutar runt en drös spelkort och en halshuggardrottning med stort huvud, och det finns en tid att passa men en massa småsaker kommer emellan och man kommer aldrig fram och så tappar alla ministrarna tänderna och några märker plötsligt att de är helt nakna på offentlig plats och vissa är med om saker som inte ens Jung hade kunnat yra fram.

 

Och så där håller det på, tills väckarklockan ringer. Om bara inte batteriet hade tagit slut.