Tapetorkestern

Även denna morgon börjar utan förvarning, så jag hinner inte tvätta håret idag heller. Småfåglarna kastar lystna Martin Timell-blickar på min torrschamponerade kalufs där det snart börjar växa ut skedar och halva Keith Richards hårbandssamling.

Keith Richards  skickar redan arga mail till mig för att jag snott hans påsar under ögonen.

Jag äter resten av gårdagens marsipanlimpa till lunch och på väg till postlådan går jag förbi två småtjejer i en busskur. På väg tillbaka från postlådan börjar det blåsa och jag tar på mig en mössa. När jag närmar mig tjejerna i busskuren slår det mig att jag borde tagit en annan väg. De vet ju inte att jag varit till postlådan, så nu tror de bara att jag tagit en jättekort promenad och dessutom klätt ut mig på väg tillbaka för att inte bli igenkänd.

En enkät från landstinget vill veta allt om mitt  hälsotillstånd. Ingenstans finns en ruta där man kan kryssa i att smutsigt hår och marsipan gjort mig paranoid den senaste tvåtimmarsperioden. Så jag gör en egen.

Badrummet börjar likna kärlek, banne mig. En toadörr och ett handfat på det där, så kan man ha ett mycket litet kalas där inne. Möjligtvis ska vi skaffa oss en spegel också, så man får något slags hum om hur man ser ut innan man väller ut genom porten på morgonen.

Fast jag fick mer än ett hum om hur jag ser ut efter att liten syster testat ny kamera på mig i helgen. Här har jag gått och trott att jag varit hiskeligt vinterful , men så visar det sig att jag istället är direkt anstötligt anskrämlig och kanske kommer att få någon slags estetisk straffskatt i ett knallrosa kuvert från Beatrice Ask hem i brevlådan.

Vi (jag och lille systern, inte justitieministern) tog kameran i hågen och tänkte oss många vackra fotosessioner. Vi gjorde pastischer på Tom Waits-skivomslag och kände riktigt hur konsten dånade in genom fönstret och ut i våra ådror. Resultatet blev så otäcka bilder att självaste Tom Waits själv skulle gnytt till av förnärmelse och flytt genom skorstenen.

Och kanske fastnat där till jul och gissa då om liten syster skulle fått världens coolaste jultomte. Ifall hon matat honom under tiden, dvs. Annars skulle det kanske vara lite olagligt. Och vilken färg det blir på kuvertet om man stänger in en skrålande liten rockfarbror från Amerikat i kakelugnen, det vet då rakt inte jag.

Jag sa lite förtvivlat till Modern att hennes ömma döttrars självporträtt blivit riktigt misslyckade och istället för att visa två bedårande medelålders jäntungar gjort bilder av två vinddrivna väsktanter.

För att visa sitt stöd svarade då min kära mor: "Kameran ljuger inte".

Idag har jag några saker att ta ställning till.

1. Ska jag gå ur Kommunal, eftersom jag inte håller med dem i något alls?

2. Ska jag köpa söndags-DN bara för att ha något att läsa på toa, fastän jag inte håller med DN i något alls?

3. Ska jag fortsätta häva ur mig en massa åsikter, fastän ingen håller med mig om något alls?

Dessutom vill GB veta vilken glass jag är. Vi får se om jag hinner gå och jobba imorgon.

Försöker vara lite vänligt nostalgisk och lyssnar på The Fall. Mark E Smith är från Kramfors och det blir liksom både hemtrevligt och skrämmande på samma gång att höra på honom.

Orkar inte vara nostalgisk i mer än två låtar, eftersom Mark E Smith är en jobbig man. Om jag träffade honom skulle han först förakta mig för att jag inte har läst lika många böcker som han (i varje fall kommer jag inte ihåg lika mycket som han gör och det säger en hel del med tanke på att han dricker mer sprit än hela Kramforsalliansen tillsammans) och sedan skulle jag få stå och trumma på en bräda i hans orkester och sedan skulle han gifta sig med mig mot min vilja. Lite som Leprechaun.

Fast Leprechaun har aldrig gjort en sådan lysande sång som British People In Hot Weather.

Ni som varken vet vem Leprechaun eller Mark E Smith är kan alltid bildgoogla och försöka spela Memory med vad ni får fram.

Hur som helst lullade jag vidare på gammspåret och tog fram lite Julian Cope från tiden innan han började sjunga om Barna Hedenhös och klä sig i tossiga hjälmar.

Utsåg enväldigt Hanging Up And Hung Up On the Line till Dagens Sång och snidade ett litet pris av havregryn, socker, vaniljsocker, margarin, kokos och kakao och så lät jag faktiskt bli att äta upp alltihop nästan i tid.

Och Mark E Smith stod i bakgrunden och hötte fram A HI JO TÄLFÅN FING och då insåg jag att mången sång har skrivits om telefoner. Till exempel Din telefon med Herreys.

Herreys är mormoner och gifter sig med hur många som helst (och sektnamnet till trots är Herreys inte mammas mamma till någon alls) och det har Mark E Smith gjort också.

I väntan på mitt eget bröllop byter jag soundtrack till Warren Zevon och tömmer tvättmaskinen till bästsången Lawyers, Guns and Money. I min fantastiskt svängiga Broadwayshowdans råkar jag kasta iväg en blöt strumpa tvärs över köket på väg till torkställningen. Strumpan hamnar i bestickkorgen i diskmaskinen och jag känner att jag måste öva på mina housewife skills om jag nånsin ska bli bortgift.

Mannen åker iväg på spelning, jag spelar ännu en grym variant av Gubben Noa på pianot. Tänker att konsten inte kan tjurhålla mig hela dagen, så jag går in på Facebook. En killes statusrad berättar att han ska städa. Jag kommer på att det var länge sedan jag ägnade mig åt sådant.

Hör på Slits som sjunger om typiska tjejer och jag känner mig som en typisk tjej där jag går med dammsugaren och svär över karlar som uppfunnit världens sämsta dammsugare med för kort sladd så att maskinen välter och inte kan dammsuga ett dugg efter två sekunder och så var det slut på den städmanin för idag.

Det sägs att kvinnor hämmas i sitt konstnärliga utövande för att de bär det fulla ansvaret för hemmet. Jag svär en stund åt den trasiga dammsugaren och tänker att det är säkert på grund av felfungerande städapparater som jag inte åstadkommer något konstnärligt alls.

Sätter mig ner för att tänka ut vad man kan äta som inte smular ner golvet.

Skriver en symfoni om detta och gör en liten glutenfri oljemålning som jag spikar upp tvärsöver städskåpet

Imorgon är det jag som köper en sån där liten Rut-jänta som kan springa runt här och plocka upp efter mig.

Ifall jag får in tillräckligt med pengar på målningen.

Har precis upptäckt Skype och sitter som en förvånad Metusalem och ujar och ojar mig över hur det går till och skriker till storasyster i annat land om hon hör mig och kan hon se mig? För jag ser mig inte, hur får man igång kameran och HJÄLP där är kameran igång och det där, det där är då INTE jag!

Imorse var jag så ful att jag inte ens klarade av att gå till biblioteket utan gick raka vägen hem igen. Med en sten i skon som jag var för arg för att plocka ur. Inte särskilt mycket mindre arg blir man av att gå med en sten i skon i en timme.

Kom hem och insåg att jag faktiskt kan få vara med i denna världen även fast jag ser ut som en försupen palsternacka i ansiktet. Och jag måste faktiskt lämna tillbaka alla tidningar jag lånat till biblioteket. Tror inte de låter mig slippa böter för att jag har fulångest. Fast det vore intressant att testa ursäkten.

Efter en stund hemma kände jag mig inte ens särskilt ful. Det var innan jag testade Skype. Blev så förbluffad över att detta rynkiga och gulhåriga knyte på videon var jag, att jag nästan lade på. Men det hade ju varit fånigt, så storasyster och jag fortsatte att hojta halvdöva kommentarer till varandra.

Läser sedan i Aftonbladet om en 15-åring som fått botox i present av sin mor. Kommentarerna till artikeln går mest ut på att det är klart att jäntan ska ha antirynksprutor, så hon får bra självförtroende. Och att de som inte tycker det är fula gnällspikar.

Jag tänker både på att botox är giftigt, framtaget via grymma djurförsök samt att det är helt bisarrt att det är förbjudet att vara rynkig.

Så nu tänker jag vara rynkig på ren trots. Och inte läsa Aftonbladet mer för idag.