Tapetorkestern

Försöker vara lite vänligt nostalgisk och lyssnar på The Fall. Mark E Smith är från Kramfors och det blir liksom både hemtrevligt och skrämmande på samma gång att höra på honom.

Orkar inte vara nostalgisk i mer än två låtar, eftersom Mark E Smith är en jobbig man. Om jag träffade honom skulle han först förakta mig för att jag inte har läst lika många böcker som han (i varje fall kommer jag inte ihåg lika mycket som han gör och det säger en hel del med tanke på att han dricker mer sprit än hela Kramforsalliansen tillsammans) och sedan skulle jag få stå och trumma på en bräda i hans orkester och sedan skulle han gifta sig med mig mot min vilja. Lite som Leprechaun.

Fast Leprechaun har aldrig gjort en sådan lysande sång som British People In Hot Weather.

Ni som varken vet vem Leprechaun eller Mark E Smith är kan alltid bildgoogla och försöka spela Memory med vad ni får fram.

Hur som helst lullade jag vidare på gammspåret och tog fram lite Julian Cope från tiden innan han började sjunga om Barna Hedenhös och klä sig i tossiga hjälmar.

Utsåg enväldigt Hanging Up And Hung Up On the Line till Dagens Sång och snidade ett litet pris av havregryn, socker, vaniljsocker, margarin, kokos och kakao och så lät jag faktiskt bli att äta upp alltihop nästan i tid.

Och Mark E Smith stod i bakgrunden och hötte fram A HI JO TÄLFÅN FING och då insåg jag att mången sång har skrivits om telefoner. Till exempel Din telefon med Herreys.

Herreys är mormoner och gifter sig med hur många som helst (och sektnamnet till trots är Herreys inte mammas mamma till någon alls) och det har Mark E Smith gjort också.

I väntan på mitt eget bröllop byter jag soundtrack till Warren Zevon och tömmer tvättmaskinen till bästsången Lawyers, Guns and Money. I min fantastiskt svängiga Broadwayshowdans råkar jag kasta iväg en blöt strumpa tvärs över köket på väg till torkställningen. Strumpan hamnar i bestickkorgen i diskmaskinen och jag känner att jag måste öva på mina housewife skills om jag nånsin ska bli bortgift.