Tapetorkestern

Har firat lördag med Mannen idag, filat på mitt krav på Kommunalarbetarförbundet samt insett att jag kanske är allergisk mot kakao och då kan saker här i världen ställas på sin ändalykt, I tell you.

Kommunal är alltså mitt fack, för en gång i tiden jobbade jag som fritidspedagog. Utan vare sig pedagogik eller fritid. Jag valde då, i någon slags överjobbande feberyra, att gänga mig med Kommunal, detta gnällkärringarnas Mekkaförbund.

Det finns tre saker som gör mig helt grå i själen när det gäller Kommunal. Det ena är att de är utbildningsfientliga. De tycker att barnskötare ska vara likvärdiga med förskollärare, enbart för att de tror att det enda barn behöver är någon som snyter dem och står och röker medan ungarna knuffar varandra i snödrivorna. Jag ger inte mycket för förskollärarnas utbildning heller, ifall den är på samma nivå som lärarutbildningen, men jag antar att de i alla fall kan uppmuntra barnens kreativitet och kunskapstörst mer än någon som aldrig läst en bok.

Det andra är att Kommunaltidningen har annonser för verklighetstrogna dockor som djupt störda människor kan köpa och låtsas att det är deras egen bebis. De (dockorna. Köparna har jag lite sämre koll på) har nästan riktigt hår och nästan riktig hud och gråter och man får med ett kort som man kan skicka till låtsasvänner och vårdare om att bebisen har anlänt. Jag antar att Kommunal tar med dessa annonser för att få fler patienter till psykavdelningarna, så att det aldrig kommer att skäras ner på Kommunalanslutna mentalskötare.

Det tredje är ändå värst. Kommunal har helt snöat in på att hårt arbete är enda vägen till lycka, fastän vartenda nummer av facktidningen går ut på att en drös människor jobbat sig trasiga eller blir mobbade på arbetsplatsen.

Folk med tråkiga jobb måste såklart mobba varandra för att stå ut. Och ingen kan bli lycklig av att städa toaletter 40 timmar i veckan. Yrkesstoltheta mig hit och dit, det finns inga glada Kommunalarjobb. Alla som tror att arbete är vägen till lycka har försupit sig på Mao och kan knappast räknas som tillförlitliga.

Kommunal strider för rätten till heltid. Varför kan de inte på riktigt värna om sina medlemmar och strida för rätten till deltid med högre lön? Vem i hela världen vill jobba minst 40 timmar? Upp lite grann med lönerna och ner minst två timmar om dagen med arbetstiden, så kommer nog Sverige att vakna lite gladare på morgonen. Gunnar Sträng kanske kommer och spökar för mig för att jag säger detta, men isåfall bevisar det bara min tes att för mycket arbete ger ingen ro.

Kräv högre lön och kräv att slippa jobba så förbaskat mycket! Arbetarrörelsens främsta mål är väl inte att arbeta ihjäl sig, eller har jag helt missuppfattat namnet?