Tapetorkestern

Badrummet börjar likna kärlek, banne mig. En toadörr och ett handfat på det där, så kan man ha ett mycket litet kalas där inne. Möjligtvis ska vi skaffa oss en spegel också, så man får något slags hum om hur man ser ut innan man väller ut genom porten på morgonen.

Fast jag fick mer än ett hum om hur jag ser ut efter att liten syster testat ny kamera på mig i helgen. Här har jag gått och trott att jag varit hiskeligt vinterful , men så visar det sig att jag istället är direkt anstötligt anskrämlig och kanske kommer att få någon slags estetisk straffskatt i ett knallrosa kuvert från Beatrice Ask hem i brevlådan.

Vi (jag och lille systern, inte justitieministern) tog kameran i hågen och tänkte oss många vackra fotosessioner. Vi gjorde pastischer på Tom Waits-skivomslag och kände riktigt hur konsten dånade in genom fönstret och ut i våra ådror. Resultatet blev så otäcka bilder att självaste Tom Waits själv skulle gnytt till av förnärmelse och flytt genom skorstenen.

Och kanske fastnat där till jul och gissa då om liten syster skulle fått världens coolaste jultomte. Ifall hon matat honom under tiden, dvs. Annars skulle det kanske vara lite olagligt. Och vilken färg det blir på kuvertet om man stänger in en skrålande liten rockfarbror från Amerikat i kakelugnen, det vet då rakt inte jag.

Jag sa lite förtvivlat till Modern att hennes ömma döttrars självporträtt blivit riktigt misslyckade och istället för att visa två bedårande medelålders jäntungar gjort bilder av två vinddrivna väsktanter.

För att visa sitt stöd svarade då min kära mor: "Kameran ljuger inte".