Tapetorkestern

Nu står streckgubbarna utställda på Kramfors kommunbibliotek till den sista juni och jag ska påbörja nästa bok, som plötsligt har blivit två böcker. Båda hänger mig i byxbenen och tjatar om att få bli till först, men jag säger bestämt nej till bägge. Här blir det inget skrivet eller ritat förrän jag skaffat mig en rejäl inkomst. Min plan var ju att starta ett företag och hamna överst på Svenskt Näringslivs gullelista, men det gick i stå. Den här gången är det inte ens Arbetsförmedlingens fel. De har ännu inte svarat på min ansökan om starta-eget-bidrag. De sitter nog mest och funderar över hur i hela friden jag har tänkt att få ihop kalkylen. Det gör jag med. Eftersom man måste tjäna grova pengar som frilansare för att överleva ser det inte så hoppingivande ut när jag beräknat att inte tjäna en endaste grov peng från början. Dessutom kan jag inte räkna och det är något slags minus när man ska ha enskild firma. Mitt motto, "större puckon än jag har klarat av detta, så varför skulle inte jag kunna?" borde hålla även för att starta eget, men där hade jag fel.


Imorgon ska jag gå på Arbetsförmedlingen och göra dem besvikna. De som hade hoppats och jublat och skålat och kastat blankettkonfetti på varandra och till och med börjat hjälpa folk att hitta jobb, så glada har de varit, bara för att jag äntligen skulle lämna dem ifred och bli egen företagare. Istället ska jag nu säga att det blir ingen knytblus för mig, för jag tänker återgå till att vara professionell arbetslös. Det innebär inte alls något jobb för dem egentligen, om de bara låter mig vara, så jag kan leta arbeten ifred. Jag tänker inte ens begära en höjning av min a-kasseersättning, eftersom regeringen vill att vi alla hjälps åt med att hålla igen såhär i kristider. Såhär i kristider höjs dock statsministerns lön ännu en gång, men det är för att annars kommer statsministern inte ha råd att köpa en endaste grej och då kommer Greklands ekonomi att gå under ännu mer och då kommer alla sjuka och arbetslösa i Sverige att bli tvungna att deporteras till Grekland för att tvångsjobba upp den dära ekonomin för alla måste hjälpas åt eller åtminstone de som inte har något speciellt annat för sig och snacka om att statsministern har annat för sig för han måste faktiskt fundera över vad han ska göra med alla nya pengar i månaden.






H

Jag skrev för ett tag sedan om att jag kanske ska starta eget. Det är dock ett stort hinder på vägen. Jag är rädd. Väldigt rädd. Det finns nämligen ett drag hos företagare som jag absolut inte vill drabbas av själv: oföretagsamheten.


Företagare, politiker och näringslivslobbyister hallelujar ofta omkring på gator och torg med sitt favoritmantra: "Företagare löser problem!". Man får liksom en bild av att dessa människor inte ser några svårigheter utan gärna ställs inför utmaningar.


Det är helt fel.


Entreprenörer och deras anhängare lider av svår oföretagsamhet. Det finns inget värre i en näringsidkares värld än att ställas inför tvånget att ändra något i verksamheten. Då snurrar det i huvudet, luften försvinner och hela universum klättrar likt en ogripbar vägg allt närmare den lilla företagaren tills hen inte kan tänka längre.


Särskilt gäller detta storföretag inom jordbruk och kemtekniskt område. När de kritiseras för att vara djurplågare, miljöförstörare och allmänt hälsofarliga hamnar de i känslomässig kris: "Åhnej! Vi kan inte ändra på vår företagsidé! Vi har inga andra idéer! Om inte vi får fortsätta med det vi gör kommer alla jobb att försvinna och jorden går under! Fatta!".


Det finns inte ett spår av kreativitet inom dessa näringar. Det enda de kan ta till är att skicka ut köttlobbyister eller betalda giftforskare som ska övertyga (hota) politkerna så att de inte lägger fram några lagförslag som kan skada deras bräckliga lilla miljardverksamhet. De kan aldrig någonsin tänka sig att tänka om. Att fundera ut ett sätt att tjäna pengar på något vettigt, som inte förstör livet för folk och djur, det förmår inte företagarnas outvecklade små hjärnor.


Att tänka utanför ramarna är omöjligt för läkemedelsjättar och köttfabrikanter. De kan aldrig någonsin sadla om, eftersom de inte förstår ordet "utveckling". För dem är det bara raka spåret framåt, oavsett hur många liv som offras. De är totalt handlingsförlamade när det gäller att göra något bra.


Jag är rädd för att bli sådär imbecill om jag startar firma. En entreprenörszombie som bara vill åt folks lättätna hjärnor. Visserligen går min affärsidé inte ut på att sälja leverpastej eller Alvedon, men så var det säkert inte för de andra företagarna från början, heller. Det börjar med jultidningar och slutar med Armaggeddon.


Ungefär så tänkte jag att jag skulle säga när jag ansöker om starta-eget-bidrag.

Kanske kan vi östersundsbor lära oss av min hemstad Kramfors, där kulturen och idrotten står i fin samklang med varandra.

Kulturchatt på lokaltidningen. "Örjan" hävdar att kultur bara är en massa tokiga idéer och att det som verkligen bygger samhället är idrott och rörmokare. "Örjan" har rätt. Kultur ÄR bara en massa tokiga idéer. Utan dessa tokiga idéer skulle samhället enbart bestå av idrott och rörmokare.


Det måste finnas skidbackar och någon som fixar stoppet i avloppet. Precis som det måste finnas potatisbönder och järnvägar. Allt det som är ramen för att vi ska överleva, rent teoretiskt.


Men till slut blir man lite less på att enbart tänka på rörmokare och skidåkare, potatis och SJ:s obekväma sovvagnar. Man kanske tänker att livet är något mer. Man kanske får en tokig idé! Kanske lyssnar på en sång, dansar en dans, läser en bok, ritar en serie, gör en skitful skulptur av näshår, väver en brun tavla som föreställer kommunens inställning till kultur, ställer sig på Stortorget och håller en enmansteater om ensamhet och sedan går man hem och ordnar alla rörmokare i storleksordning och fotar dem och skickar till en gammal släkting som blir glad. Själv blir man kär i sig själv för att man är så kreativ och när man är kär i sig själv blir man lätt kär i andra och plötsligt har man ett helt pusskollektiv som man kan bjuda in folk till och det blev fred på jorden utan att man visste ordet av.


Men då säger "Örjan" att det där vill hen inte veta av. En massa pussar till höger och vänster. Då blir "Örjan" upprörd och börjar fundera över varför hen blir så upprörd och kommer på att det är för att hen själv aldrig har fått en endaste puss eftersom hen inte har tyckt att det har varit särskilt viktigt med annat än hantverkare och frostiga toppluvor.


"Örjan" börjar fundera på hur hen ska uttrycka sina upprörda känslor. En tokig idé, det där med känslor. En riktig medborgare har inga känslor. Det är bara stål och kol och snor som gäller. Så "Örjan" skriver till lokaltidningen. En tidning där andra människor skriver. Andra människor. Som om "Örjan" bryr sig om vad andra människor tycker. Ja, det gör "Örjan". Andra människor påverkar "Örjans" liv. "Örjan" inser att hen inte är ensam i universum. Att andra människor är intressanta. Och om man är intresserad av andra människor är man intresserad av andra tankar. Andra idéer. Tokiga idéer! "Örjan" blir rädd. Här har hen gått och varit kulturell i hela sitt liv utan att veta om det. "Örjan" har faktiskt ett behov av att få andra människor att veta vad hen tänker. Att även "Örjans" tankar räknas. Ett behov av att få uttrycka sig. På sitt sätt. Att få finnas för sin egen skull.


DET är vad kultur handlar om.

För ett tag sedan stod det i tidningen om några ungdomar som hade stängt in en katt i en ryggsäck och sedan sprutat in pepparsprej i ryggsäcken.

Det är förfärligt. Säger någon. Hur kan man göra så? Bedrövligt.

Om de ändå hade ätit upp katten efteråt, då hade det ju varit OK.

Senaste numret av Kommunalarbetaren är en kuslig spegel av dagens Sverige. En insändare, som brukar läsa sin frus Kommunaltidning, känner sig provocerad av allt gnäll i tidningen. Särskilt provocerad blir han när kommunalarbetare gnäller över att de inte har råd med dyra bostäder. "Till och med en bitter kommunalare i en tvåa i Täby" kan byta upp sig till ett bättre boende om viljan finns, säger den provocerade mannen. 


På en annan sida har tre personer blivit tillfrågade om de har utsatts för våld eller hot på sin arbetsplats. Två kvinnor svarar ja. En man svarar nej. Han arbetar som fritidspedagog och anser att det man sänder ut får man tillbaka, så han visar alla respekt och blir alltså inte utsatt för hot eller våld.


Kommunalarbetarens huvudreportage handlar om en kvinna som arbetar som personlig assistent och har blivit misshandlad på jobbet. Hon tänker ibland att det var hennes eget fel. Hon berättar att attityden gentemot personliga assistenter är att man ska finna sig i att drabbas av våld.


En dom i tingsrätten i Gällivare uttrycker att lärare måste tåla lite stryk i sitt arbete, efter att en lärare har blivit misshandlad av en elev. 


Man får skylla sig själv om man råkar ut för jobbiga saker. Det är bara att byta upp sig till en bättre bostad om man råkar ha dålig lön och en andrahandstvåa i Täby. Man får faktiskt skaffa sig ett jobb där man inte kan bli slagen om det nu är så att man tycker det är obehagligt att bli slagen. Och om man blir slagen är det nog ens eget fel ändå.

Och säger man emot får man räkna med att någonstans i Sverige sitter det en man och blir provocerad.