Tapetorkestern

 

I Frankrike får långtidsarbetslösa fruntimmer lära sig att de är utan jobb eftersom de har mascaran på sniskan. Långtidsarbetslösa som inte tycker att de tillhör gruppen Fruntimmer lämnas vind för våg.

 

Sverige funderar på att skicka ett mejl till Frankrike och berätta att det inte är sminkets fel att folk är arbetslösa, det är folkets helt egna fel eftersom de helt enkelt är skräp och det är inte för att det inte finns några jobb eller för att de jobb som finns helt enkelt har blitt upptagna av folk som gnäller på andra att de borde skaffa sig jobb, så det så. Fast det kanske skulle hjälpa med lite rouge, det har du rätt i, Frankrike.

 

 

 

 

 

 

 

I Östersund finns det några som vill ha ett kulturhus och några som vill ha ett sporthus och några som vill ha bådadera och några som vill ha varken eller. Det är bakgrunden till en debatt som pågått i ett bra tag i den här stan. Kommunen har nu bestämt att det ska i varje fall inte vara en massa mer kultur i Östersund, eftersom det stör ut skidåkningen. Östersund är faktiskt Vinterstaden och det hörs ju på namnet att man ska frysa ut andra idéer och dessutom har vi en fotbollscup varje år och fotboll är väl kultur om något eller åtminstone är det sport och vad mer kan man begära av livet och förresten är det musikfestival en gång om året och då får man passa på och kulturera bäst man vill för sen är det slut och hör sen. 

 

Jag vet inte om ett kulturhus är lösningen på stans problem, men jag vet i alla fall att en massa streckgubbar kom och knackade på hos mig alldeles nyss. Anledningen till det är att Örjan är i farten igen. Eller som de säger på BBC: Örjan is in the fart again. Örjan har kommenterat en krönika om kultur, och eftersom både Örjan och kultur tillhör Tapetorkesterns favoritämnen gick det hela överstyr så pass att det blev en hel följetong. Jag lovar att nästa inlägg inte ska innehålla ordet "kultur" alls.

 

Förresten förstår jag inte motsättningen mellan kultur & idrott. Skidskyttarna kan väl sjunga Plättlaggen när de går i mål, så får de dära Kulturarna sitt? 

 

 

 

 

 

 

 

Boken är stentråkig. Halvdravligt skriven, med tråkigt språk och med en tom intrig. Men eftersom jag tyckte Patient 67 var så järnspikars spännande fortsätter jag att läsa. Snart vänder det nog. Det blir som en olidlig spänning i sig, att se om boken nånsin ska bli spännande. Trots allt var det ju en Billy Idol-referens i ett kapitel, så historien måste få en chans. När jag segat mig igenom hälften av sidorna slår det mig varför den här Dennis Lehane-boken är så annorlunda jämfört med den förra jag läste. Den är ju inte skriven av samme författare. Hela tiden har jag trott att jag läst Dennis Lehane, men det är Harlan Coben. Namnen är inte ens lika, men när jag tog ut Harlan Cobens bok ur bibliotekshyllan tänkte jag att det var Dennis Lehane. Ty jag är namnblind eller bara dum i huvet, svårt att säga.

 

Eftersom det var en sån där slapparsöndag då man bara vill äta kladdkaka och se på dåliga filmer såg vi på den ena halvdåliga filmen efter den andra (för vi hade ingen kladdkaka), tills vi valde en riktigt heldålig film. Med Vin Diesel. Men det var bara att gilla läget, ty regeln är att om det är slapparsöndag och man har satt igång en film får man icke anstränga kroppen med sådana extremsporter som att Byta Film. Jag har aldrig sett en film med Vin Diesel, så jag var fascinerad från början till slut. Hur kan det där lilla huvudet balansera på den där stora kroppen? Och hur kan en överarm vara sådär bred utan att vara på låtsas? Hur kan man vara så lik en seriefigur? Den sista frågan brukar jag fråga mig själv när jag tittar i spegeln också, så den räknas inte riktigt. Och då menar jag inte att jag är lik Vin Diesel. Hela filmen igenom var jag dock mest förtrollad av Vin Diesels vita tänder och tänkte att det kanske är DET som fattas för att jag ska bli förtjusande. Samma dag hade jag trotsat slapparsöndagens huvudregel och cyklat till Apoteket för att handla något ointressant. Där gjordes rejäl reklam för tandblekning, som skulle ge ett Vin Dieselleende på bara 5 dagar. Innan hösten ens skulle vara över kunde jag bli filmstjärna! Tyvärr hade jag inte femhundra spänn över just då, så det blev ingen tandförvitning för min del. Jag ångrade såklart bittert på kvällen att jag inte cyklat hem och sålt min kropp lite snabbt via Internet eller vad folk nu gör när de jobbar, så jag hade haft råd att köpa det magiska blekningspaketet. Vin Diesel hånlog mot mig och sa att jänta lilla, du är allt ett enda stort misslyckat gulbeige leende, du. Sådana kommentarer sätter sig på hjärnan, förstår ni, så när filmen äntligen var över frågade jag Mannen (min egen, inte Vin Diesel) om han trodde att jag skulle bli som Vin Diesel om jag blekte tänderna.

Mannen ba:

- Det där var inte Vin Diesel.

 

En väldigt upprörd ordväxling inträffade, följt av ett snabbt googlande och ett gömmande av generat huvud (mitt) i kudde.Det var inte Vin Diesel som blekt tänderna och varit med i den dåliga filmen. Det var ju The Rock! Hur man kan ta fel på Vin Diesel och The Rock är en mycket oviktigare fråga än hur man kan skilja på dem. De ser exakt likadana ut, förutom att The Rock har cyklat på Apoteket på en söndag med en femhundring i handen och köpt dagens erbjudande.

 

Skånepolisen har fört ett hemligt register över romer i Sverige.Här har jag bott i Sverige hur länge som helst, och trott att det var ett land som inte har poliser som pysslar med sånt. Jag förväxlade visst Sverige med något annat. Gömmer generat huvudet i kudden igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla symtomen var tillbaka. Irritation, håglöshet, tom blick, tom hjärna, koncentrationsomöjligheter, stelfrusna ben och fötter. 

 

Binjurarna och sköldkörteln var alltså i olag igen.

 

Tur det var lång telefonkö till doktorn. Jag hann komma på själv att det inte var endokrina eller hormonella störningar som var felet den här gången.

 

Det var bara Facebook.

 

Jag stängde av datorn och fick plötsligt både energi, livslust och intelligens tillbaka. Dessutom fick jag en väldig massa tid. Jag fick så mycket tid över att jag hade kunnat skaffa tre barn, gått med i Hell's Angels, blivit ballerina och lärt mig spela cittra om jag hade velat. Plötsligt förstod jag hur folk hinner med saker i livet. 

 

Jag lät bli facebookandet, twittrandet, bloggandet, slösurfandet, youtubandet, egogooglandet, nätshoppandet, nyhetsläsandet och nästan räkningsbetalandet också. Jädrar, vad jag mådde bra.

 

Till slut mådde jag så bra att jag tänkte att nu kan jag i alla fall data litegranna, för jag kan hantera det.

 

Och nu sitter jag här igen. Irriterad, håglös, tom i blick och hjärna, med iskalla ben och fötter och kass på att fokusera på vad det nu var jag egentligen skulle skriva om för inte var det det hära.