I god tro
Boken är stentråkig. Halvdravligt skriven, med tråkigt språk och med en tom intrig. Men eftersom jag tyckte Patient 67 var så järnspikars spännande fortsätter jag att läsa. Snart vänder det nog. Det blir som en olidlig spänning i sig, att se om boken nånsin ska bli spännande. Trots allt var det ju en Billy Idol-referens i ett kapitel, så historien måste få en chans. När jag segat mig igenom hälften av sidorna slår det mig varför den här Dennis Lehane-boken är så annorlunda jämfört med den förra jag läste. Den är ju inte skriven av samme författare. Hela tiden har jag trott att jag läst Dennis Lehane, men det är Harlan Coben. Namnen är inte ens lika, men när jag tog ut Harlan Cobens bok ur bibliotekshyllan tänkte jag att det var Dennis Lehane. Ty jag är namnblind eller bara dum i huvet, svårt att säga.
Eftersom det var en sån där slapparsöndag då man bara vill äta kladdkaka och se på dåliga filmer såg vi på den ena halvdåliga filmen efter den andra (för vi hade ingen kladdkaka), tills vi valde en riktigt heldålig film. Med Vin Diesel. Men det var bara att gilla läget, ty regeln är att om det är slapparsöndag och man har satt igång en film får man icke anstränga kroppen med sådana extremsporter som att Byta Film. Jag har aldrig sett en film med Vin Diesel, så jag var fascinerad från början till slut. Hur kan det där lilla huvudet balansera på den där stora kroppen? Och hur kan en överarm vara sådär bred utan att vara på låtsas? Hur kan man vara så lik en seriefigur? Den sista frågan brukar jag fråga mig själv när jag tittar i spegeln också, så den räknas inte riktigt. Och då menar jag inte att jag är lik Vin Diesel. Hela filmen igenom var jag dock mest förtrollad av Vin Diesels vita tänder och tänkte att det kanske är DET som fattas för att jag ska bli förtjusande. Samma dag hade jag trotsat slapparsöndagens huvudregel och cyklat till Apoteket för att handla något ointressant. Där gjordes rejäl reklam för tandblekning, som skulle ge ett Vin Dieselleende på bara 5 dagar. Innan hösten ens skulle vara över kunde jag bli filmstjärna! Tyvärr hade jag inte femhundra spänn över just då, så det blev ingen tandförvitning för min del. Jag ångrade såklart bittert på kvällen att jag inte cyklat hem och sålt min kropp lite snabbt via Internet eller vad folk nu gör när de jobbar, så jag hade haft råd att köpa det magiska blekningspaketet. Vin Diesel hånlog mot mig och sa att jänta lilla, du är allt ett enda stort misslyckat gulbeige leende, du. Sådana kommentarer sätter sig på hjärnan, förstår ni, så när filmen äntligen var över frågade jag Mannen (min egen, inte Vin Diesel) om han trodde att jag skulle bli som Vin Diesel om jag blekte tänderna.
Mannen ba:
- Det där var inte Vin Diesel.
En väldigt upprörd ordväxling inträffade, följt av ett snabbt googlande och ett gömmande av generat huvud (mitt) i kudde.Det var inte Vin Diesel som blekt tänderna och varit med i den dåliga filmen. Det var ju The Rock! Hur man kan ta fel på Vin Diesel och The Rock är en mycket oviktigare fråga än hur man kan skilja på dem. De ser exakt likadana ut, förutom att The Rock har cyklat på Apoteket på en söndag med en femhundring i handen och köpt dagens erbjudande.
Skånepolisen har fört ett hemligt register över romer i Sverige.Här har jag bott i Sverige hur länge som helst, och trott att det var ett land som inte har poliser som pysslar med sånt. Jag förväxlade visst Sverige med något annat. Gömmer generat huvudet i kudden igen.
Kommentarer
Trackback
