Tapetorkestern

Kulturchatt på lokaltidningen. "Örjan" hävdar att kultur bara är en massa tokiga idéer och att det som verkligen bygger samhället är idrott och rörmokare. "Örjan" har rätt. Kultur ÄR bara en massa tokiga idéer. Utan dessa tokiga idéer skulle samhället enbart bestå av idrott och rörmokare.


Det måste finnas skidbackar och någon som fixar stoppet i avloppet. Precis som det måste finnas potatisbönder och järnvägar. Allt det som är ramen för att vi ska överleva, rent teoretiskt.


Men till slut blir man lite less på att enbart tänka på rörmokare och skidåkare, potatis och SJ:s obekväma sovvagnar. Man kanske tänker att livet är något mer. Man kanske får en tokig idé! Kanske lyssnar på en sång, dansar en dans, läser en bok, ritar en serie, gör en skitful skulptur av näshår, väver en brun tavla som föreställer kommunens inställning till kultur, ställer sig på Stortorget och håller en enmansteater om ensamhet och sedan går man hem och ordnar alla rörmokare i storleksordning och fotar dem och skickar till en gammal släkting som blir glad. Själv blir man kär i sig själv för att man är så kreativ och när man är kär i sig själv blir man lätt kär i andra och plötsligt har man ett helt pusskollektiv som man kan bjuda in folk till och det blev fred på jorden utan att man visste ordet av.


Men då säger "Örjan" att det där vill hen inte veta av. En massa pussar till höger och vänster. Då blir "Örjan" upprörd och börjar fundera över varför hen blir så upprörd och kommer på att det är för att hen själv aldrig har fått en endaste puss eftersom hen inte har tyckt att det har varit särskilt viktigt med annat än hantverkare och frostiga toppluvor.


"Örjan" börjar fundera på hur hen ska uttrycka sina upprörda känslor. En tokig idé, det där med känslor. En riktig medborgare har inga känslor. Det är bara stål och kol och snor som gäller. Så "Örjan" skriver till lokaltidningen. En tidning där andra människor skriver. Andra människor. Som om "Örjan" bryr sig om vad andra människor tycker. Ja, det gör "Örjan". Andra människor påverkar "Örjans" liv. "Örjan" inser att hen inte är ensam i universum. Att andra människor är intressanta. Och om man är intresserad av andra människor är man intresserad av andra tankar. Andra idéer. Tokiga idéer! "Örjan" blir rädd. Här har hen gått och varit kulturell i hela sitt liv utan att veta om det. "Örjan" har faktiskt ett behov av att få andra människor att veta vad hen tänker. Att även "Örjans" tankar räknas. Ett behov av att få uttrycka sig. På sitt sätt. Att få finnas för sin egen skull.


DET är vad kultur handlar om.

För ett tag sedan stod det i tidningen om några ungdomar som hade stängt in en katt i en ryggsäck och sedan sprutat in pepparsprej i ryggsäcken.

Det är förfärligt. Säger någon. Hur kan man göra så? Bedrövligt.

Om de ändå hade ätit upp katten efteråt, då hade det ju varit OK.

Senaste numret av Kommunalarbetaren är en kuslig spegel av dagens Sverige. En insändare, som brukar läsa sin frus Kommunaltidning, känner sig provocerad av allt gnäll i tidningen. Särskilt provocerad blir han när kommunalarbetare gnäller över att de inte har råd med dyra bostäder. "Till och med en bitter kommunalare i en tvåa i Täby" kan byta upp sig till ett bättre boende om viljan finns, säger den provocerade mannen. 


På en annan sida har tre personer blivit tillfrågade om de har utsatts för våld eller hot på sin arbetsplats. Två kvinnor svarar ja. En man svarar nej. Han arbetar som fritidspedagog och anser att det man sänder ut får man tillbaka, så han visar alla respekt och blir alltså inte utsatt för hot eller våld.


Kommunalarbetarens huvudreportage handlar om en kvinna som arbetar som personlig assistent och har blivit misshandlad på jobbet. Hon tänker ibland att det var hennes eget fel. Hon berättar att attityden gentemot personliga assistenter är att man ska finna sig i att drabbas av våld.


En dom i tingsrätten i Gällivare uttrycker att lärare måste tåla lite stryk i sitt arbete, efter att en lärare har blivit misshandlad av en elev. 


Man får skylla sig själv om man råkar ut för jobbiga saker. Det är bara att byta upp sig till en bättre bostad om man råkar ha dålig lön och en andrahandstvåa i Täby. Man får faktiskt skaffa sig ett jobb där man inte kan bli slagen om det nu är så att man tycker det är obehagligt att bli slagen. Och om man blir slagen är det nog ens eget fel ändå.

Och säger man emot får man räkna med att någonstans i Sverige sitter det en man och blir provocerad.

Jag är sur på ETC. Eller inte sur, mer paff. Eller inte paff, mer arg. Mest arg är jag nog för att jag gillar ETC och vill att de ska vara bra rakt igenom. Men bra rakt igenom är ju nästan ingen, så jag borde inte bli så himla paff eller sur. Därför fokuserar jag på att vara arg. 


I det senaste numret av ETC skriver Johan Ehrenberg om Mjölkrevolutionen, en bok av Fredrik Colting. För er som inte vet vem Fredrik Colting är: hans mission i livet är att folk ska äta rått kött. Till den livsuppgiften har han även lagt den viktiga kampen att folk ska dricka mer mjölk. Mjölkrevolutionen handlar om att mjölkindustrin är ond, men bara för att den pastöriserar mjölken. ETC hyllar boken och sällar sig till mjölkpropagandaministeriet utan att för en endaste sekund ifrågasätta budskapet. Artikeln går ut på att vi ska dricka mjölk, men den ska vara opastöriserad. Och den ska komma från "lokala, friska, gräsätande kor".


De där lokala, friska och gräsätande korna ska alltså fortsätta att bli förtryckta så det står härliga till, huvudsaken är att deras mjölk inte pastöriseras när människorna har snott åt sig den. Att ETC gör reklam för djurförtryck är så förbluffande märkligt att jag återigen blir paff.


Ännu paffare blir jag varje gång jag läser dessa rader ur artikeln: "Om dagens mjölk skapar djurplågeri är det kanske inte mjölkens fel, utan industrins." Läs det hela en gång till och känn paffheten sprida sig som opastöriserad mjölk genom kroppen, tills den surnar till och når hjärnan. Dags att bli arg.


En mjölkindustri utan djurplågeri är en utopi. För att vi ska kunna ta mjölk av korna krävs det att vi bestämmer oss för att förtrycka dem. Vi stänger in dem, tvångsinseminerar dem och tar deras kalvar ifrån dem vid födseln.
Någon mjölkrevolution är det inte tal om, bara en viss förändring i produktionsledet.


Revolution innebär att frigöra sig från förtryck. För korna innebär Coltings och Ehrenbergs mjölkrevolution ingen frigörelse överhuvudtaget. Korna är precis lika lite värda som de alltid har varit.


Jag har sett ETC som en tidning som kämpar mot alla former av förtryck. Tydligen är ett glas mjölk viktigare än den kampen.

Regeringen vaknar ibland på nätterna, alldeles till sig över tron på att det finns otroligt många jobb att söka i Sverige idag. Då ringer de till Arbetsförmedlingen och förmedlar glädjebudskapet. Nu har det fallit på min lott att meddela Arbetsförmedlingen att regeringen har farit med lite osanning. Imorgon ska jag nämligen avslöja för dem att det på en månad inte har funnits ett enda jobb för mig att söka, så därför har jag inte sökt ett enda jobb.

Tidigare i år har jag sökt jobb som antingen inte existerat (men som jag tycker borde göra det) eller sådana som jag inte alls varit kvalificerad för. Ren hittepåverksamhet från min sida, alltså. Efter fyra månader hände dock följande: 1. Jag hade inga fler uppslag till fantasijobb. 2. Jag började skämmas för mycket för att sätta mitt namn på ansökningar som jag ändå visste var dömda att misslyckas. Någon stackare ska ju läsa alla dessa personliga brev och CV-eländen som visar att jag inte är utbildad kärnfysiker, rektor eller finansminister. 


Istället har jag bestämt mig för att satsa på något jag faktiskt vet att jag kan. Nu är det dags för er att satsa pengar på huruvida Arbetsförmedlingen kommer att bli överlyckliga över min idé eller om de kommer att säga att kultur inte är ett riktigt jobb (då kan jag säga att det egentligen inte är ett riktigt jobb att vara arbetslös heller, fastän Arbetsförmedlingen påstår att det är ett heltidsjobb). Det finns grova pengar att tjäna för er, så skynda er innan bettingföretagen stänger.