Tapetorkestern

Jag ringde faktiskt mentalmänniskan (det var en tant, såklart), men hon hade bara telefonsvarare. Självklart måste en psykolog ha en sållningsmaskin, så hon inte behöver ha direktkontakt med varenda knasfall. Jag blev bortsållad direkt, jag. Två dagar senare har hon ännu inte svarat på mitt meddelande. Jag måste ha sagt mitt namn och telefonnummer på ett alldeles väldigt obehagligt vis.


I väntan på att bli uppringd har jag sysslat med saker jag normalt aldrig sysslar med:


1. Jag har sökt jobb.
2. Jag har sytt i en knapp.
3. Jag har beställt Dolph Lundgrens bok på biblioteket.

Eftersom jag fortfarande inte tordats ringa terapitanten (jag är helt säker på att det är en tant) självmedicinerar jag. Rent mentalt, alltså. Höga doser Warren Zevon ska hålla knasanfallen på avstånd. Om det inte lyckas får jag ta till lite grövre behandling. Jag tänkte ha som projekt att bli som Dolph Lundgren.

Dolph har precis gett ut en bok om hur man tränar som Dolph Lundgren och det vore väl märkligt om jag inte skulle kunna klara av att följa enkla instruktioner. Eftersom Dolph och jag har i princip identisk bakgrund (vi har bott både i Kramfors och Stockholm och gått på samma gymnasium, bytt från ett normalt namn till ett onormalt samt utsatt håret för olagliga mängder väteperoxid i våra dar) bör det vara lätt som en pannkaka för mig att få exakt likadan fysik som den mannen. Visserligen har Dolph ett litet försprång, eftersom han har tränat ungefär 40 år mer än jag har. Men om jag börjar idag (eller imorgon, jag har ju just ätit) kommer jag att vara en särdeles spänstig 75-åring. Frågan är om jag vågar bleka tänderna också, för att göra oss till exakta likisar. Det får jag se. Till att börja med ska jag testa hans övningar, som jag fick se alldeles gratis i en tidning idag.

Övningarna går ut på att man ska sparka med benen och skuggboxa. Visserligen är min fantasi i princip utan begränsningar, men jag har väldigt svårt att föreställa mig själv som kampsportslåtsaslekare. Jag tror jag låter bli projektet utan vidare.

Men Dolph säger att det finns inga ursäkter (no excuses, översatte jag nu till dig, Dolph) för att INTE träna. Inga som helst. Dolph tränar jämt. Jag kan hitta på ett rejält gäng med ursäkter jag, Dolph. Du kan läsa om dem i min kommande bok "Det finns alltid en undanflykt som funkar". Till exempel är det inte lämpligt att träna om man ätit väldigt mycket god pizza som man bakade bara för att slippa göra något viktigare. Då är det bättre att ligga och läsa seriealbum och äta lite mer pizza och sedan få total ångest två dagar senare över att man blivit ett däst späcklager som aldrig kommer att orka göra något mer och så springer man ut i skogen och svimmar nästan efter sexhundra meter. Testa det, du, Dolph. Sedan kan du komma och snacka om ursäkter.


Jag var ändå på vippen att bli Doppelgänger Dolph i somras, när jag och syskonbarnen var på sportaffärn för att leta en ny sportBH (för jag har ju sportat sönder den gamla! Höhö! Nä. Det har jag inte, men jag fick för mig att det var bäst att jag konsumerar bort hela Sveriges arbetslöshet så det blir någon ordning här i landet, så därför behövde jag shoppa. Det var som att Anders Borg hela tiden pratade högt i huvudet på mig. Du vet hur det är.) till mig. Jag stod i provrummet, som inte var något rum utan bara en kvadratmeter med ett skynke snett bakom kassan. Småkillarna drog undan skynket för att godkänna BH:n och sa åt mig att vänta. De gick och hämtade en hantel och ett viktbälte till överarmen. Jag fick hålla i hanteln och så spände de fast bicepsbandet på mig. Sedan sa de små barnen till sin moster som stod iförd tajts, BH och träningsprylar till allmän beskådan för folket i kassakön: "Sådär! Nu ska vi ta KORT!".


Dolph hade säkert inte lika snabbt dragit för skynket och sagt att det inte blir något av med den saken. Men i övrigt är vi en och samma.

Har haft som projekt i några veckor att jag ska ringa tantellerfarbror Psykdoktorn och få rätsida på huvet. Huvet får för sig lite hippsomhapp att släcka det inre lyset så att allt blir tvärsvart och det inte går att locka med vare sig karameller eller knark för att jag ska skärpa mig. Då sägs det att psykologer kan vara till hjälp. En liten lögn var det i förrförra meningen, eftersom jag inte provat knark mot dåndeppen ännu, eftersom jag är lite rädd (mycket rädd) (jag menar jätterädd) (superrädd) (rädd) för att piller ska knöla till tankeverksamheten ännu mer.


Jag tror ännu mindre på psykologer än på knark, men jag tror väl minst av allt på att vilja hoppa i sjön i tid och otid, så jag har bestämt mig för att testa någon slags pratbehandling. Det var dock svårare än man kan tro. Psyktantellerfarbror har generösa öppettider, åtta till fem. Bara att ringa. Märkligt nog lyckas jag missa dessa väl tilltagna telefontider. Antingen bakar jag. Eller sorterar mina koftor. Eller bakar. Eller springer. Eller blir plötsligt tvungen att gå igenom vilka böcker jag ska skänka till Röda Korset. Och då kanske jag måste koll-läsa dessa böcker så jag inte ger bort fel. Slut på telefontid.


Men häromdagen gav jag upp alla mina Hemmets Journal-sysslor och ringde Psyktjänst. Genast sa en telefonsvarare: "lämna meddelande efter pipet". Va? Vilket meddelande? Skulle jag sitta och rabbla hela mitt ärende till en telefonsvarare? Det skulle förmodligen ge samma effekt som att rabbla allt för en riktig tant eller farbror med namnskylt och sekretesslöfte, men jag blev ställd. Jag la på.


Strax därefter kom jag på att det var väl ändå rätt löjligt att inte ens tordas säga "hallå hallå, jag vill anmäla mig till Officiella Knäppskallarnas Klubb" och så ringde jag upp igen. Och la på.


Sådär har det hållit på nu, förutom att jag inte ens ringt upp igen. Bara dragit en lättnadens suck när klockan blivit 17 och jag mest hela dagen har varit upptagen med att dammsuga eller läsa jobbannonser för helikoptermekaniker.