Tapetorkestern

När Victoria och Daniel gifter sig får de säkert en massa presenter som de inte vill ha, så ni kan ge dem till mig istället.

Detta önskar jag mig för tillfället:

- Godnattsagor upplästa av Warren Zevon, så jag kan somna med en fin röst i huvudet istället för min egen som ropar hysteriskt: Prefix, Restylane, Skärpning, Meritförteckning OCH SÅ VIDARE 

- Ett par skor man kan gå längre än 100 meter i utan att drabbas av självantändande hälar.

- Ett riktigt roligt jobb med riktigt normal inkomst. Eller lite högre än normal inkomst, det går bra.

- En fin frisyr. På huvudet, inte på benen.

- Ork att hålla mig vaken när jag läser, så att jag törs börja på finfina boken Just Kids av Patti Smith som jag fick av min kära Mor.

- Bob Hansson på besök lite då och då.


Tack på förhand.

Ibland är man inte beredd. Varken på att en elev ska fråga hur det kan komma sig att man får mörka ringar under ögonen, så där som jag har, eller att det ska kunna jävelsregna ännu en dag.


Eller på att lönen blev ÄNNU lägre än man beräknat. Eller på att tiden går.


Ibland är man inte heller beredd på att plötsligt snubbla över en version man inte hört av Desperados Under The Eaves av Warren Zevon. Denna perfekta låt blev ännu mer perfekt på klippihopskivan Preludes, som jag läste en recension av i Nya Norrland under gamla Sovjettiden och sedan glömde bort.


Helt enkelt inte beredd på att det gick att bli så glad en lågavlönad, jävelsregnad och mörkaringarunderögonendag. Där tiden går, men stannar till ibland och sjunger "I was sitting in a Hollywood hawaiian hotel/I was listening to the airconditioner hum/It went hmmm hmmm hmm-hmm-hmm-hmm-hmmm".

Igår fick jag eftersänd post från min förra adress. En returlapp från Bredbandsbolaget som jag skulle klistra fast på mitt modem som jag skickade tillbaka för ett år sedan efter att jag ringt och bett om ursäkt för att jag slarvat bort returlappen. Så jag fick en ny lapp.

Men jag hade inte slarvat bort den, den har bara åkt runt hela Sverige sedan den 29:e juni ifjol. Då undrar jag vad mer som är eftersänt och inte kommit fram.

Tänk om livsavgörande brev ligger hemma hos någon postsorterarprao och väntar på att få komma hem till mig.

Vart ringer man för att fråga om detta?

När det regnar har den våldsfixerade, bimbofierade och allmänt förvirrade knappt någe paraply. Eftersom hon trodde att det nyinköpta paraplyets lilla uppfällarfäste var plastskräp som skulle bändas bort med stressade fingrar. Det visade sig att det var en felaktig tro. Så nu är det svårt både att fälla upp och fälla ner paraplyet.

Men det regnar ju bara utomhus. Kan man tänka. Men det gör man bara när man är inomhus.

I bröstkorgen sitter Diamanda Galás och Captain Beefheart och försöker sjunga Entombedcovers medan de dricker klorin. Smärta, slem och svårt att sova.

Som tur var pratade vi (jag och eleverna, inte ovan nämnda trio. De tre satt bara och lekte Lee Marvin längst bak i halsen medan jag skrev på tavlan och drog in pengar till vårt gemensamma hushåll.) om subjekt och predikat på svensklektionen och jag fick Philemon Artur & The Dung på hjärnan.

När jag  gick hem sjöng Beatles "You've really got a hold on me" i lurarna samtidigt som några måsar flög förbi och skrek synkoperat. Jag kände mig ett med kosmos och hela jämrarns Jämtland på en gång. Tills en mås plötsligt kom ur takt och jag tänkte att det var väl själva den också.

I övrigt är jag mycket glad över att diskussionen fortgår i kommentarerna till förra inlägget. Läs och begrunda. Och svara gärna, trots att alla Tapetorkesterknappar nu är slut.