Tapetorkestern

Det enda hållbara argumentet i alla diskussioner är: "Så gjorde man redan på stenåldern". Det går ju liksom inte att toppa. Om man gjorde så redan på stenåldern, då måste det vara rätt. Eftersom det inte fanns någon med mobilkamera på stenåldern som kunde visa att nej, det kanske inte var helt rätt allting man pysslade med på den tiden, så får vi helt enkelt lita på vår tids arkeologiexperter (dvs alla som tycker allt från förritin var bra. Särskilt saker från jättejätteförritin, där ingen nu levande person var med alls.). 

 

Stenåldern var en fantastisk period. Det hörs ju på namnet. Det är därifrån vi fått ordet "stenbra". 

Det är därför stenåldern nu fått en rennässans (rennässansen, däremot, var en jäkla skit-era, då folk bara drällde runt och gjorde en massa saker utan att nånsin berätta på Facebook vad de var upptagna med.).

 

Stenåldern är tillbaka, eftersom stenåldern var bäst.

 

Vi ser tecken på detta stenåldrande varje dag. Våldtäkter, krig, sexism och främlingsfientlighet är de mest uppenbara. Detta har vi ägnat oss åt sedan stenåldern och dög det åt stenåldersfolket duger det åt oss. 

 

Eftersom många är så nykära i stenåldern och dess fasoner tar sig detta såklart uttryck även i maten. På fullaste allvar har många börjat med "stenåldersdieten". Precis som alla andra dieter bygger den på att göra ätandet så klatrigt som möjligt, så att folk ska gå ner i vikt bara av ren mental utmattning. Eftersom den hyllar stenåldern (the golden age of humanity, som vi vet) är fokus även på att äta så många djur som möjligt inom så kort tidsperiod som möjligt (jag är lite osäker på att stenåldern gick ut på detta, men på stenåldern hade ingen fel och därför har jag inte heller det nu). 

 

Lustigt (rätt olustigt) att alla dieter går ut på att äta maximalt med animaliska ingredienser för att gå ner i vikt, när det enklaste (och hållbaraste och djursnällaste, men det är ju helt ovidkommande argument, för på stenåldern sket man väl fullständigt i både miljö & omtanke) sättet att må bra (och hålla sin idealvikt) är att äta vegetariskt. Men det är såklart ointressant, för på stenåldern struntade man i rationella argument och löste alla konflikter med ett hederligt gammalt slagsmål. 

 

I alla fall. Stenåldern är här för att stanna. Det mesta går att lösa med våld (järnrörsfajter ger politiker fler väljare, brutal djurhållning ger mer pengar, våldtäkter ger rastlösa människor en hobby) och eftersom  Putins hårda tag mot folket inför och under OS (en stenstor sporttävling där ingen fick protestera mot att Ryssland vägrar ha mänskliga rättigheter och då alla länder bestämde sig för att strunta i demokrati och humanistiska värderingar eftersom sport trots allt är viktigare än allas lika värde) togs emot med öppna armar av omvärlden blev USA peppat att följa efter. 

 

Samtidigt vill inte Sverige vara sämre och tar och stänger av folk med avvikande (dvs omtänksamma) åsikter från radio och TV. Det är ju faktiskt valår, och våra främsta stenålderspartier ska inte behöva stå ut med kritik från folk som tjatar om demokrati och mänskliga rättigheter. Partiledardebatten kommer att ersättas av ett parti sten, sax och påse, följt av knytnävsmatcher. 

 

Och det blir jäkligt bra TV.

 

 

Som om det inte vore nog med att dagarna går åt till att få strumpor att höra ihop så ska dagarna räcka till att jag ska höra ihop med kosmos också. Och det är oftast jag som är omaka men ändå kräver att kosmos ska låtsas som ingenting och gå på partaj med mig fastän jag är helt randig när allt annat är rutigt.

 

Men hur som helst, som Anders Borg brukar säga precis innan han berättar att ungdomar ska sluta ha råd med att leva och studera och istället ställa sig till marknadens förfogande och kanske sy en dörrmatta av sig själva så vanligt hederligt folk med pengar på banken kan torka av skorna nånstans och fortsätta med livet.

 

Hur som helst.

 

Ibland är kosmos och jag synkade. Igår var ibland. Jag var ute och sprang på lätta ben (jomenfaktiskt) och lyssnade på Captain Beefheart och plötsligt vrickade jag till foten exakt samtidigt som han sjöng Her eyes are a blue million miles och fotvricket inträffade precis när han sjöng EYE och jag ropade samma sak rakt ut.

 

Men I skolen icke varen oroliga, ty det gick bra med foten min. Captain Beefheart fortsatte att sjunga Electricity och jag fortsatte springa och tänkte på Thore Skogmans elektricitetsvisa och att allt hänger ihop. Utom möjligtvis alla ord i det här inlägget.

 

Sedan tänkte kosmos att nu får det räcka med att vara i fas med mig ett tag och drog igång snöstorm,  hockey-OS, kolhydratsfobi hos allmänheten och annat dravel.

 

Men det spelar ingen roll, för nu har Lydia Loveless nya skiva kommit och den är självmedicinering mot kosmisk obalans. Och hur det än är, vare sig kosmos är i fas med mig eller inte, så är jag inskriven i Fas 1 på Arbetsförmedlingen på deltid. Det kräver så mycket självmedicinering att Lydia Loveless allt får ta och göra femton dubbelalbum.

 

 

 

 

 

 

Det är klart jag inte springer för Dolphs skull. Han må vara mäktig och viktig och fördömande och tandblekt och godtar inga ursäkter, men det är ändå inte Dolph som ensam tvingar mig ut i spåret.

 

Jag ligger avdomnad på soffan en snöig fredagkväll och svävar bort i tunga kakaodimmor och nånstans långt borta i rummet står Dolph och skriker uppochhoppadittslöastyckeannarskommerjagochflätartilldig men jag bryr mig inte.

 

Dolph slår med nävarna i golvet och sliter sitt hår och säger skärpdigannarsblirjagargpåriktigt men jag tänker att det går över.

 

Dolph är stor, slöheten är större.

 

Men störst av allt är mina forna jympalärare. Det är deras samlade röster jag hör precis innan jag ska dåsa rätt in i KublaKhankladdkakedrömmar. Det är för deras skull jag tar på mig de sönderfläkta springskorna, gör nån låtsasuppvärmning (åhejåhå med benet åhejåhå med andra benet och så får det vara bra) och dräller ut i snöyran i sedvanlig minimumfart.

 

Alla idrottstimmar

som jag knutit skorna i evighet för att parera attackerande fotbollar, väntande plintar och obegripliga basketregler. Alla badhusbesök

jag undvikit genom att fejka mensvärk i hela gymnasiet.

Alla sjukdomar

jag fått för att slippa skidtävlingar.

Alla låga betyg

mina suckande gymnastikmagistrar delat ut.

 

Det är bara för att få bekräftelse i efterskott som jag stapplar runt i oplogade springspår trots att jag saknar såväl fart som stil och styrka. Rätt vad det är kan mina forna idrottspedagoger Gunnarsson eller Nordlander hoppa ut bakom tallarna och säga men titta! Vad duktig du är! Du är ett löpargeni! Vi tänker skicka dig till OS!

 

Men det visar sig att både Gunnarsson och Nordlander och hela Sveriges befolkning lagt av med sport den här kvällen. Alla sitter fullt upptagna med att titta på OS som sänds från ett land som styrs av en person som vill förbjuda kärlek och mänskliga rättigheter och i princip allt utom sig själv. 

 

Jag tänker att om det är det sport går ut på ska jag fan inte hålla på med sånt. 

 

Men jag springer vidare. Har aldrig känt mig så sportig som denna kväll. Inte en enda människa möter jag i spåret. Bara en massa snö. Jag får lite fart på fötterna. Kanske uppvärmningen gjorde susen den här gången! Jojo, nu blir det nytt rekord! En titt på stegräknaren och så går stegräknaren sönder. Och mitt rekord må vara ett rekord, men det finns det inga som helst bevis för. 

 

Någonstans långt borta sitter Gunnarsson och Nordlander och ruskar på sina huvuden och tar bort det höjda betyget och ringer en sportkommitté och säger nej, vårt nya hopp visade sig vara en bluff. 

 

Och ännu längre bort sitter en rysk diktator och gnuggar sina händer och säger det var väl det jag visste hela tiden. 

 

Dolph säger ingenting.