Ansvaret
Sverige har lite svårt att förstå att det är vår, sol och allmänt härligt och att man ska vara snäll mot varann. Därför får Sverige för sig att låta busschaufförer dela upp passagerare i "svenskt" och "icke-svenskt" utseende. Därför får Sverige även för sig att låta poliser göra samma uppdelning i tunnelbanan. Därför får Sverige för sig att låta migrationsministern göra helt befängda uttalanden. Därför får Sverige totalt frispel och låter folk tycka detta är OK.
Vem har ansvar för Sverige nu för tiden? Ska man hota med indragen veckopeng eller dra ur sladden till datorn? Kan det vara droger inblandade? Är det skolans fel? Har Sverige inga positiva förebilder?
Förmodligen är det bara så att Sverige fått för lite sol.
Nicko & Pulver
Man har ju för tokroliga vänner, alltså. Min ena kompis, helcrazy F-kassan, försöker övertrumfa min andra polare, supertossiga A-kassan.
Det blir lätt sådär när de dricker för mycket, de två galna galoscherna.
Jag frågade A-kassan när jag får mina pengar den här månaden. A-kassan asgarvade och sa att A-kassan mejlat F-kassan för att fråga var jag hållit hus de senaste månaderna. A-kassan vet mycket väl att jag praktiserat och alltså fått pengar från F-kassan, men A-kassan vill toka till det extra mycket och vill veta på riktigt, alltså jätteRIKTIGT med ett INTYG från F-kassan. Annars GILLS det inte. Alltså har A-kassan mejlat F-kassan för att få en "återrapportering" (de hittar på ord lite hur som helst på fyllan, skyll inte på mig).
F-kassan vägrar svara på mejl. F-kassan viker pappersflygplan av min "återrapportering".
Två mejl har A-kassan skickat iväg. F-kassan sitter med tjurnävarna i byxfickorna och ruskar på huvet. Vill inte svara. Vill inte. Vill bara sitta och titta in i väggen.
Jag mejlar A-kassan och frågar om det betyder att jag inte får några pengar. A-kassan fnissar och säger att jag ju inte kan få några pengar förrns F-kassan vill svara på mejl. Men jag kan väl såklart fråga F-kassan själv om F-kassan kan rappa på lite. Hohoho.
Jag ringer F-kassan. Det gör även resten av Sveriges befolkning och jag hinner inte stå i telefonkö hela dagen. Tiden går och jag får inte en enda peng.
På kvällen träffas A-kassan och F-kassan igen och tittar i taket och sniffar lim och fnittrar ikapp. Och jag ska inte klaga och svära för hallå det är ju ba sådär reglerna är jöh. Slappna av, hörrö. En världslig sak, pengar.
Naturens under.
Kvinnor i alla länder, skämmes!
Fortsättningen på Arbetsförmedlingsthrillern. Med Siwan!
Det har varit tyst i massmedia om hur det gick med min praktik och Arbetsförmedlingen och handläggaren som ville att jag skulle på rehabutredning, så därför är det bäst jag berättar fortsättningen här. Jag tar Siw Malmqvist till hjälp, som sjunger en ny text till sin gamla låt Jazzbacillen (det är di-dum-di-dum-didum-tutande efter varannan vers, men det får du lägga till själv. Dessutom haltar takten lite om man inte vet riktigt hur man ska betona orden, men så är det med jazzbaciller. Lite får ju läsaren anstränga sig.):
Siw Malmqvist sjunger om hur det gick med det märkliga avslaget på min praktikansökan
(Melodi: Jazzbacillen)
Jag ringde Kundrelationer
för dig som inte vet
så är det Arbetsförmedlingens
klagomålsenhet
där sa de att det var troligt
att jag råkat ut
för nåt som man kan kalla för
ett felaktigt beslut
Och jag sa: vad ska jag göra
den handläggare jag har
vägrar ju försöka att höra
och ger skumma svar
"Jo vettu, nu på momangen"
- jag tror hen nästan svor -
"ska du få numret till chefen
för ditt lokalkontor"
Och när jag ringde upp Chefen
fick jag nästan slag
för Chefen sa att beslutet
"det tog ju faktiskt jag"
men när hen hört hela storyn
blev hen tyst ett tag
och sa "jag tror jag fått ett felaktigt
beslutsunderlag"
Och chefen fixa å trixa
och efter några dar
hade jag inte min gamla
handläggare kvar
nej, jag fick träffa en annan
som sa att din praktik
kan du väl få ha om du vill
på stans enda vegofik.
Dricka sprit och hålla käften eller åtminstone i plånboken
Det värdelösaste med att ha slutat med att dricka sprit är att det inte blir så himla stor skillnad rent mentalt.
Innan nån av er tänker att
det är banne mig dagsens sanning
här ska supas toppluvan av mig på direkten
ro hit med en balja hembränt
och kanske nåra
chips
så vill jag bara påpeka att det finns bra saker med mitt privata alkoholförbud också. Självklart sparar jag pengar. Som jag lägger på andra dumheter, visserligen (se nedan). Ett stort plus med att inte ha rödvinstävling är att jag inte vill karva ut min mage med närmsta sax på natten för att den ska sluta brinna upp. Jag får heller inte total dödsångest dagen därpå och måste ligga nerbäddad med täcke, utan täcke för att det är för varmt, med täcke igen för att jag fryser och bort med helvetesheta toktäcket och så vidare och inge vidare. Dessutom slipper jag bli så himla spirituell att jag bestämmer mig för att bråka med folk om vem som egentligen spelar vad på skivor som ingen faktiskt bryr sig om, eller att jag helt enkelt måste sjunga folk rätt i öronen. Eller fel.
Men i övrigt är det egentligen ingen idé att låta bli alkohol. Jag är precis likadan utan. När jag ska handla kläder (jag vet att det är fel att köpa nya saker, men eftersom jag ibland får för mig att vägen till Sanningen och Ljuset kanske går via en tröja som passar så hamnar jag ibland inne på klädaffärer) är det ändå som att jag är på fyllan.
Jag stod framför rea-ställningen och småfnissade åt guldglittriga snusbruna boleros, äckelmohairkoftor och noppriga tweedkjolar. Och så tog jag fram en klänning som var i fel storlek, fel färg och framför allt fel modell. Men den kostade 50 kronor. Vad får man för 50 kronor? Till exempel kan man köpa två kilo bananer, Bob Dylans liveskiva med Grateful Dead (men det ska man INTE göra, eftersom den är bedrövlig. Jag gjorde det ändå, jag. I min ungdom. Nuförtiden gör jag inga felköp.), två ritpennor eller en massa potatis eller så kan man skänka 50-lappen till någon fin organisation.
Jag valde alltså att köpa den fula klänningen eftersom jag tänkte denna gravt alkoholpåverkade tanke:
"Jamen jag kan sy om den".
Jag kan inte sy. Har aldrig kunnat sy, kommer aldrig att lära mig att sy och även om jag visste hur man gjorde var det ju ändå fel himla färg på fanskapet.
Kom hem. Provade klänningen. Inte nog med att den var ful, den var ännu fulare än jag trodde. Och ännu felare i storleken. Och när har jag nånsin klänning? Den enda klänning jag passat i var min brudklänning och den är det tydligen väldigt noga med att man inte har på sig i tid och otid.
Hädanefter är det jag som får nykterhetsförbud när jag går på stan.
